Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Chef för sig själv

Anders de la Motte från Lomma gör världssuccé med sina spänningsromaner. Nu har han sagt upp sig för att bli författare på heltid. Sydsvenskan följde med sista dagen på jobbet.

Anders de la Motte är 41 år i år. Han är rödlätt och spänstig och snabbpratande och – kalla det fördomar om ni vill – ser bara inte ut som en skönlitterär författare.
Men jag påstår det ändå, för jag har träffat många. Anders de la Motte påminner inte om någon av dem. Möjligen är det logiskt; han kämpar fortfarande lite med sin sent upptäckta författaridentitet.
– Min fru frågade mig om jag inte hade tänkt på att skriva något någon gång. Och det hade jag ju. Det var inte konstigare än så, säger Anders de la Motte.
Det var ungefär fem år sedan.
Två romaner och tjugoen signerade utlandskontrakt senare är han denna fredag på jobbet på dataföretaget Dell i Köpenhamn. Han har varit säkerhetschef där i sju år, jobbat mycket hemifrån, och är egentligen mest inne en sväng för att säga hej då och lämna tillbaka sina grejer. Det är id-kortet, datorn och så simkortet till telefonen, som han noga bryter sönder innan han lägger det på disken i receptionen.
Det skulle kunna vara en fin början till en roman av Anders de la Motte. Debuten ”Geim” handlar om en kille som råkar hitta en mobiltelefon, och dras in i vad han tror är ett slags interaktivt spel. Saker och ting går honom mycket snart ur händerna. Prosan är snabb, korthuggen och driven. Kanske kan man associera till Jens Lapidus och ”Snabba cash” – det egensinniga språket blir redskap för att skapa trovärdiga miljöer och dialoger.
Anders de la Motte tror att hans framgångar handlar mycket om en känsla för vår tid: för digitala problem, för den unga generationens nätnarcissism, för ett tilltagande anglifierat språk.
– Det är väl en kombo av många grejer. Jag skriver en lite annorlunda story som ligger bra i tiden. Många läser thriller och krim, och jag använder tillräckligt många bekanta markörer för att folk ska känna sig trygga med genren, men så lyckas jag väl ändå bidra med något fräscht kanske.
Men vi måste återvända till det här med att bli författare. För de flesta räcker det inte att ens livskamrat frågar om man vill skriva något. Ändå håller Anders de la Motte fast vid att det var just så enkelt det var. Hans livsbakgrund är enkel och skånsk: Han är uppfödd i Billesholm i Bjuvs kommun, mamma är bibliotekarie där, och han kom till Stockholm för att göra lumpen. År 2002 återvände han till Skåne med sin fru. Två barn har det blivit, pojkar som är tio respektive sju år gamla. Han blev säkerhetschef på Dell för Europa, Mellanöstern och Afrika och har rest oändligt mycket i tjänsten.
– Det handlar om kameror och passerkort, men också om resesäkerhet. Vi har personal i Irak och Afghanistan, då gäller det att vi har bra rutiner och bra partners. Sedan har jag vikarierat på en annan tjänst internt här också, samtidigt som jag har gjort klart min tredje bok.
Slutligen insåg han att livet var på väg att bli ohållbart. Och i takt med att royaltyn rullar in började han tro på att detta med att skriva för sin försörjning faktiskt kunde bära.
– Och det känns väldigt skönt. Lite läskigt, men samtidigt väldigt behagligt. Det blir ju en stor omställning. Jag har haft månadslön i tjugo år och uteslutande jobbat med andra människors problem. Nu får jag hantera mina egna.
Vilket problem är läskigast?
– Det direkta sambandet mellan arbete och intäkt, tror jag. Men jag vet ju att jag kan ta ett jobb igen i framtiden om jag skulle vilja eller behöva det.
Efter ”Geim” kom ”Buzz” och i höst kommer trean, med samma persongalleri, som heter ”Bubble”.
– Ja, det manuset ska vara helt färdigt på måndag. Gott om tid! Jag har ju hela helgen på mig, småskrattar Anders de la Motte.
Det är egentligen bara korrektur som återstår. Sedan ska han våga titta lite på ett synopsis till en fjärde bok som han har liggande.
– Jag har medvetet låtit bli det, för att helt koncentrera mig på ”Bubble”. Men planen är att ge mig in i en ny miljö med nya personer, så mycket kan jag säga.
Lite semester ska det också bli.
– Jag har inte varit ledig hela juli på säkert tio år.
Skrivandet kommer nu delvis att ske i hemmakontoret, men inte för mycket.
– Då flyr jag från uppgiften, då blir det för tyst eller tråkigt och så märker jag att jag städar kylskåpet i stället för att skriva. Jag sätter mig på Kajgatan i Lomma eller Patisseriet i Lund. Jag får hitta mina nya rutiner helt enkelt.
Är du rädd för ensamheten?
– Nej, jag jobbar ju så mycket ensam nu, med hemmakontor och allt. Det ordnar sig.
På Dells danska huvudkontor – det ligger nära varuhuset Fields, i vad som fortfarande känns som en märkligt konstgjord och öde stadsdel – råder amerikanska sekretessregler. Det är noga koll på både fysisk och digital säkerhet. ”Bubble”, som utkommer i augusti, handlar om vad som händer när uppgifter om oss människor samlas och samkörs i stora databaser. Vad händer när våra nätsökningar och matinköp och våra Facebooktummar samlas på ett och samma ställe?
– Många förstår inte hur viktigt detta är. Men företagen fattar det. Alla medlemskort, alla klubbar… Det handlar inte ens om att skapa lojala kunder, man vill samla in kundernas data, se hur ofta de handlar och var och när på dygnet… Vi som kunder ser kanske att vi får 250 kronors återbäring eller bonuspoäng på lite resor, men vi betalar med data som används till något.
Anders de la Motte medger att inte heller han brukar läsa ösregnslånga dokument som kallas ”terms and conditions” när han börjar använda en nättjänst. För vem orkar, liksom? Vi borde orka.
– Vi som vanliga användare tänker för lite på det. Och lägg till det EU:s datalagringsdirektiv, som säger att all datatrafik och alla telefonikontakter ska sparas i sex månader. Få av operatörerna har kapacitet att göra det själva. De kommer att behöva ta hjälp av företag som sysslar specifikt med datalagring.
Det är hos ett stort sådant företag, med en gigantisk datahall, som ”Bubble” utspelar sig. Där finns myndighetsregister, olika konsumentkort och bibliotek och IT-information, samlat på ett ställe.
– Vad finns det för risker i det? Vad finns det för frestelser för det här företaget, som sitter på den här enorma resursbanken? Jag behövde ju inte leta jättelänge för att hitta en roman i det.
Anders de la Motte söker dessutom efter en tematik runt narcissismen, det digitala bekräftelsebehovet, som levereras till en osynlig kostnad.
– Jag har ju ett stort sådant behov själv, det får jag nog medge. Så finns det mer lutheranska där också, man ska inte glädjas för mycket när det går bra. Och man ska alltid kolla var nödutgången är, säger Anders de la Motte som automatiskt har satt sig så att han har koll på det rum han sitter i.
– Men varför blir jag glad när jag får en tumme upp på Facebook? För min huvudkaraktär HP är det inte pengar som är drivkraften, utan känslan av att han har en publik, känslan av att spela en huvudroll. Den lockar ju alla.
Anders de la Motte tänker efter en stund.
– Jag är ju sjuttiotalist. Det fanns inte så många chanser att få glänsa i en liten skånsk by när jag var liten, det var antingen blockflöjt eller fotboll. Och det krävde ju rätt mycket tutande på ”Till Paris” före den där uppvisningen vid slutet på vårterminen, det var väldigt långt mellan orsak och verkan när man skulle få beröm. Samma med fotbollen. Det var massor av träning på grusplaner innan man kunde bli inbytt och ha tur och sätta en strut. Hur är det för dem som är unga i dag? De skriver ”nu käkar jag bönor till lunch” på Facebook. Man behöver inte åstadkomma något särskilt, man kan få en tumme upp ändå.
Frågan blir vad som händer med kulturen då, förstås. Orkar man lägga fem hundra timmar på att skriva en bok som kanske inte ens blir recenserad? När man kan skriva ett blogginlägg och få omedelbar respons i stället? Anders de la Motte berättar om sin systers låsta dagbok, som han lyckades dyrka upp som liten.
– Och det är klart att det bara var ett barns trivialiteter i den. Men hon hade ändå gömt den så himla noga. Vad fick oss att gå från ”under madrassen” till ”hela världen”? Jo: vi har fått en belöning för det. Annars hade vi inte gjort det.

3som format Anders de la Motte

1 Min redaktör Jacob Swedberg. Eftersom jag inte gått någon skrivarkurs eller liknande utbildning har Jacob varit väldigt viktig i min utveckling som författare. Jacob är duktig på att med små medel pressa mig till att hitta nya sätt att förbättras. Ofta gnisslar jag tänder över hans kommentarer men huvudsakligen för att han har rätt …
2 Evert Bäckström – Leif GW Perssons antihjälte. Som de flesta poliser (eller före detta sådana) gillar jag Leifs böcker, inte minst för att de ligger detaljmässigt väldigt nära verkligheten. Bäckström har lärt mig att en huvudperson inte nödvändigtvis måste vara särskilt sympatisk eller hjältemodig och att läsare även kan identifiera sig med människors mindre tilltalande egenskaper. HP skulle mycket väl kunna vara Bäckströms kusinbarn.
3Sist men definitivt inte minst: Min fru Anette de la Motte. Utan henne hade jag inte börjat skriva men kanske ännu viktigare, inte heller fortsatt göra det. Skrivande innebär många, många timmars ensamarbete och det är lätt att tappa bort sig. Anette vet precis hur hon ska pusha mig och få mig att fokusera på rätt saker, hon är min bästa vän och utan henne hade jag aldrig varit där jag är nu.

Före detta polis

Namn: Lars Anders Thomas de la Motte. Efternamnet är vallonskt.

Född: I Billesholm utanför Bjuv 1971.

Familj: Fru och två barn, tio och sju.

Bor: I Lomma sedan 2002.

Aktuell: Med internationella boksuccéerna ”Geim” och ”Buzz”, och i höst uppföljaren ”Bubble”.

Yrkesliv: Före detta polis. Har nyss sagt upp sig från jobbet från säkerhetschef på ett dataföretag för att bli författare på heltid.

Läser just nu: Ingenting, men längtar efter att läsa ”My stroke of insight” av Jill Bolte Taylor. ”Det hänger lite ihop med vad min nästa bok handlar om.”

Gå till toppen