Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Glädje och glöd

Dancehalldrottningarna på Kroksbäck firar att ungdomsgården Flamman fyller femton år. Här har Juan Paez skapat en frizon för områdets alla unga.

”Feeling the music inside my body and everything feels so right”.
Det hörs på Bellita Balints röst att hennes förebilder heter Christina Aguilera, Rihanna och Beyoncé. Det syns på rörelsemönstret att hon tänker stå på större scener än den här.
– I början skämdes jag så mycket. Nu brukar det gå bort efter en stund.
– Jag ska nog söka till Idol, säger hon och kör låten en gång till.
Asfalten är tom och het på skolgården. Det känns sommarlov, men än är det bara maj.
Två killar sneddar över gården och försvinner in genom en brunröd dörr.
En bit bort höjer sig Kroksbäcks gräsbevuxna kullar.
Det här är ett av de områden, tillsammans med Seved, Lindängen och Herrgården, som Malmö stad vill lägga särskild kraft på. Holma-Kroksbäcks utmaningar beskrivs på kommunens sajt: arbetslöshet, bidragsberoende, trångboddhet, ungdomskriminalitet. Man vill satsa mycket på de unga, inte minst genom att skapa fler mötesplatser.
Här finns inget bibliotek, ingen bio och inga caféer där människor kan hänga.
Men ett viktigt ställe finns för Kroksbäcks alla ungdomar, och det firar femton år i år.
”Flamman” står det med eldsbokstäver innanför den rödbruna dörren.
Likadant står det i bläck på Juan Paez högerarm.
– Flamman finns i ungdomarna. Så länge den brinner är det bra.
Det var på Kroksbäck han hamnade 1977, när han kom från Chile via en flyktingförläggning i Blekinge. Om han inte flyttar till Kuba på ålderns höst är det förmodligen här han kommer att dö.
– Kroksbäck, det är ett bra område. Det blir inte samma kärlek någon annanstans. Alla känner varandra.
Juan Paez är ingen pedagog som drömde om att jobba med ungdomar. Han arbetade inom industrin. 22 år på Malmö kvarn, där han blev arbetsledare och tog sig upp på ledningsgruppsnivå. Han hade inga planer på att öppna en fritidsgård för barnen på Kroksbäck. Det var tjatet från den sextonårige sonen som till slut blidkade honom.
– Min grabb hade hittat en lokal som stod tom, ”kan vi inte börja spela pingis” frågade han. Jag låtsades som ingenting, men han påminde mig igen och igen.
Grabben heter också Juan Paez, men är mer känd som Juan Havana, medlem i hiphopgruppen Advance Patrol och programledare för radiokanalen Din Gata 100,6.
– Jo, jag var väl anledningen till att Flamman startade, konstaterar han.
Den fritidsgård som då fanns på Kroksbäck i Malmö stads regi kände han sig utestängd från.
– Som jag minns det var det bara hårdrocksband som fick repa i deras replokal. Vi kastade ägg på dem.
Han ler åt sin ungdoms synder men blir genast allvarlig.
– Jag kände mig utelåst. Vi var väl lite busiga och så. Men det var ingen som såg oss. Folk hade ingenstans att ta vägen.
Flamman startade i en liten källarlokal, ägd av MKB. Juan Paez försåg den med tv-spel och pingisbord. Han dubbelarbetade: Direkt efter jobbet tog han sig hem för att sätta nycklarna i dörren till ungdomsgården, där han jobbade fram till klockan åtta om kvällarna.
Sådär höll han på, Kroksbäcks eldsjäl, tills han fick nog av idellt arbete. 2007 vann han Malmö stads integrationspris, men i stället för att känna sig belönad blev han sårad.
– Jag fick en check på 15 000. 15 000 kronor? Jag har skänkt flera miljoner om man räknar timmarna som jag har jobbat med ungdomarna. Man delar ut ett pris på 15 000 och sedan gör man inte mer, det glöms bort. Istället borde kommunen förbättra ungdomarnas situation.
Samma dag han mottog priset gick han med nycklarna till kommunen för att tacka för sig. Det tog skruv.
Idag driver han Flamman på heltid, anställd av föreningen som nu får bidrag av Malmö stad.
DHQ. Dancehall queens i danssalen. Sex tjejer mellan 10 och 13, med uttänkta outfits och sväng i höfterna.På Kroksbäck dansar man dancehall, säger Linda Eljebali.
– Nu börjar vi, tjejer!
Victoria Tcha är deras ledare. Hon säger att hon är stolt när hon ser tjejernas utveckling, hur de plötsligt vågar ta initiativ.
Nu kör de igång, synkade och alla med koncentrerad blick i spegeln.
– 1-2-3-4. 1-2-3-4-snabbt!
Ushers ”DJ Got Us Falling in Love Again” på högsta volym. Skratt och snabba ben.
Dansen har alltid varit stor i Kroksbäck. Det var i den här salen som gruppen Bowdown började hålla i kurser. Nu har de startat en egen dansakademi i Malmö.
Och till hösten ska dansaren och koreografen David Johnson (mannen som koreograferade och dansade bakom Kikki Danielsson i ”Bra vibrationer” bland mycket annat) komma hit och hålla i en dansskola.
Utanför ingången till Juan Havanas studio finns ett svart-vitt porträtt av rapparna Biggie och Tupac. På andra sidan väggen, ett emblem med texten ”work hard, hard work”. Arbeta hårt, hårt arbete.
– Det är mitt motto. Här ute måste man vara hård.
Säger Juan Havana och ler med hela munnen.
Precis som sin pappa var det här något han gled in i, att ideellt coacha och utveckla ungdomar i musik. Han började jobba med ungdomsförvaltningen och hålla workshops i musik och kände att han ville starta något liknande på Flamman.
– Jag gjorde musik först och främst för mig själv. Sedan märkte jag att det stod kids och knackade på dörren. Det började gå bra för oss (Advance Patrol), och den här förebildsrollen, ja, den växer du in i. Så står det tjugo kids och knackar på din dörr, klart jag ska släppa in dem.
Nu när Flamman fyller femton släpps skivan ”Mitt andra hem”. 15 låtar inspelade i Juan Havanas musikstudio. Vissa låtar handlar om fest. Många beskriver området, gemenskapen i Kroksbäck.
”Spring för livet” handlar om att springa ifrån polisen. ”Mammas famn” om en pojke som saknar sin mamma. ”Familjen gråter” om en 13-årig tjej som blivit våldtagen.
– Om du lyssnar på detta är det en glad skiva, men det är en mörk skiva också.
Juan Havana lutar sig bakåt i snurrstolen.
– Jag träffar ungdomar dagligen som sjunger om förtryck, om saker de har hört hemma, om krig, om någon som har blivit mobbad, om någon som bär kniv. Kidsen tar med sig allt hit.
– Det är många som säger ”ska de inte rappa om bra saker”, men är det inte bättre att de rappar om saker där de befinner sig så att vi möter ungdomarna där de är? Istället för att jag säger till ungdomarna att inte röka på, kanske jag kan ge dem ett alternativ här i studion.
Du lägger dig inte i vad ungdomarna sysslar med, även om det skulle vara olagligt?
– Kan inte. Då slutar de komma. Jag är deras bror.
Hur orkar du bära bördan?
– Det gör jag inte. Jag flyttade från Kroksbäck 2008. Jag och farsan, vi har ett förtroendekapital. Jag känner deras brorsor, deras mammor och pappor. Det tar år att bygga. Och de här låtarna kommer därifrån. Jag vet inte om mitt recept är sanningen, men det är min sanning i alla fall!
Många av ungdomarna är bara inne och vänder i musikstudion, testar det musikaliska uttrycket. Andra har en märkbar talang, en glöd som Juan Havana försöker stimulera och förstärka. Många har en historia och ett bagage som uttrycks i musiken. Skrivandet som boxningssäck och terapi, men också som språkutveckling.
– Rent tekniskt har de en helt annan vokabulär än när de började hos mig. De har aldrig jobbat på språket som de gör här nere: ”Aha, om man rimmar låter det ändå ganska häftigt!”
Inne i studion har Bellita Balint bytt till låten som hon har gjort tillsammans med Shqiponja Isterfi, som rappar: ”Allting var som en dröm”.
Juan Havana coachar:
– Bellita, har du inte tillräckligt mycket luft måste du ta luft innan den långa tonen.
– Haha, Pani, du kan gömma dig där bakom solbrillorna, säger han till Shqiponja Isterfi.
I musikgruppen får ungdomarna lära sig hur man gör ett beat. Jobba fram melodier. Hitta rätt tonarter.
– Vissa tjejer vill bara sjunga Rihanna-refränger, men vi börjar ändå med trummaskinerna. Det handlar om att lära sig processen.
Shqiponja Isterfi tänkte från början att hon ville sjunga, men märkte att rappandet var hennes grej.
– Jag lyssnade och tyckte det var coolt.
Bellita Belint har fått kämpa mest med självkänslan säger hon.
– Jag hade scenskräck men det börjar gå över.
Hon tycker att Juan Havana är ”bra men sträng”.
– Vi lär oss när han är lite sträng, då fattar vi vad han säger.
Shqiponja Isterfi nickar.
– Man måste vara stark. Det är bättre om vi gör fel här än när vi står på scen.
Skratt från Juan Havana.
– Haha! Hon är medietränad. Som jag har bankat in den frasen!
Flamman är mer än bara ett ställe att hänga på. En frizon från vuxenvärlden.
– Vi bor i ett område där många är muslimer, och i en tjejgrupp är tjejerna säkrare. Vissa tjejer som är blyga vågar mer. De kanske vill prata om kvinnliga saker och då vill de inte göra det framför en killgrupp, säger Lima Salihi.
Juan Paez bryter in:
– Några har stora problem med föräldrar som inte har anpassat sig till det svenska samhället. De har haft otur, de är inte turflyktingar som vi var på 70-talet, säger Juan Paez.
Enligt honom får många av tjejerna inte umgås med killar alls, av religiösa skäl.
– Därför har tjejerna en egen dag, på måndagar.
En förälder kom in och ville förbjuda dottern att vara på Flamman.
– ”Annars går jag till högre instans”, sa mamman. ”Högre instans” – är det gud, frågade jag? I Flamman har vi svenska värderingar, och här får inga föräldrar vara.
Stämningen är soft. Belysningen är dämpad på klassiskt ungdomsgårdsvis. På tv:n: Milan-Barça, i tv-spelsversion. På väggarna: Kurt Cobain, Bob Marley, MFF. Che Guevara är numera nedtagen och lagd i ett skåp. Juan Paez vill tona ner sin egen politiska åskådning.
Paez är rummets centrum. Kring honom flockas ungdomarna. Någon vill ha en klapp på axeln. Någon vill slänga käft.
– Ska jag byta blöja på dig kanske? Ser du inte att jag är upptagen?
Juan Paez ryter, för att sedan skina som en sol.
– Alla dessa är mina barn.
På Kroksbäck är över 41 procent av de boende under 30 år. Många är fattiga. Vissa begår brott. Till Juan Paez kommer flera av dem för att prata av sig. Ett par gånger i månaden brukar någon komma och be om hjälp.
– Om det är någon som gör något olagligt, de kanske har rånat, eller rökt hasch, försöker vi se till att han går vidare och gör rätt för sig. Han måste berätta allt. Föräldrarna kanske får panik.
Han betonar att Flamman varken är socialtjänsten eller polisen.
– Vi kan ge en läsk, lite stöd och en klapp i ryggen. Det är allt, och det vet de. Men vi lyssnar på dem.
”En andra chans” heter Flammans projekt som går ut på att försöka hjälpa ungdomar som har hamnat snett. Fixa ett arbete åt dem.
Det finns ingen statistik. Inga siffror som kan visa huruvida ungdomsgården på Kroksbäck har förebyggt brott. Men det finns berättelser, ungdomar som kunde ha hamnat fel men blev snackade tillrätta.
– Om inte Flamman hade funnits hade man stått nere på gatan, bara. Visst, man kan hänga på en fritidsgård och ändå bli en skitstövel, men Juan är speciell, säger Gabriel El-Heich, 18.
– Jag har varit här varje dag sedan jag var tolv. Vissa hamnar i gäng. Jag personligen har lyckats hålla mig ifrån det genom att snacka med Juan och mina äldre bröder.
Vad är hemligheten? Vad är det Juan Paez gör? Själv säger han att han tar ledarskapet med sig i graven.
– Jag är precis lika mot alla. Tydlig. Oavsett vem jag pratar med.
Han får mycket tillbaka.
– Jag fyllde år den 18 maj, och man ser alla dessa ungdomar som kommer sjungande här – förstår du vad jag menar? Varför ska de komma och gratta mig om jag inte betyder något för dem?
Hur kändes det?
– Det kändes fint. Det vet de om.
På ett fönster sitter ett rutat papper med handskrivet i blyerts:
”Hej Juan
Jag tycker att du är
snäll och hjälper
folk. Jag vet att du är
lite äldre men vi kan
vara kompisar ändå.
Hej då Alex.”
Foto: peter frennesson
Gå till toppen