Anna-Lena Smith är i grunden sjuksköterska och var under 25 år lärare på Vårdhögskolan i Lund. Under denna tid utbildade hon sig också, i drygt fyra år, till uttryckande konstterapeut, en pedagogik och metod som används vid svåra livsprocesser hos människor.

1998 växlade hon spår, tog tjänstledigt och följde med sin man till Manila där han fått ingenjörsuppdrag.

– Det blev en omvälvande upplevelse för min del. Jag arbetade visserligen inte som sjuksköterska där, men jag fick världens bästa ledarskapsutbildning eftersom jag med min mans uppdrag fick eget personalansvar för de personer som var anställda i vårt hushåll. Det enda jag inte accepterade var att även ha en anställd livvakt.

Under Manilaåren ställde hon ibland upp som sjukvårdare och hjälpande hand åt en kollega, på vårdresor ut till Manilas ursprungsbefolkning. Dessutom fick hon tid att ägna sig åt sin stora konstpassion: måleri.

Väl hemma bytte Anna-Lena Smith yrkesinriktning och idag arbetar hon som professionell coach och utbildare hos Coachwalk Academy. Bolaget är anslutet till den internationella branschorganisationen ICF, International Coach Federation, som certifierar coacher efter godkänd undervisning och prövad kompetens. Utbildningen följs kontinuerligt upp och kontrolleras.

– Vi har en öppen dörr mot Malmö högskola där coachning ingår i vissa utbildningar.

Att ha ett yrke och arbetsuppgift som benämns som coach är inte helt oproblematiskt. Arbetsmarknaden flödar över av erbjudanden om coachning av skiftande slag och av en verksamhet som saknar formella utbildningskrav och samhällets yrkeskontroll. Och vem har inte följt den omdiskuterade tv-serien ”Coacherna” som nyligen visade upp en i alla delar inte så fördelaktig bild av denna exploderande verksamhet, där alla tycks kunna fungera som coach.

– Visst är det så. Det kan vara en skamfilad yrkestitel. Men vi är inte som coacherna i tv-serien.

– Det är också bra att frågan debatteras och att man börjat tala om oss, och nu har vi ju faktiskt också blivit en profession som man till och med kan driva med. Då har man kommit en bit framåt, säger hon glatt.

Hon framhåller att yrket fortfarande är i sin linda i Sverige. Coachwalk Academy har som målsättning att utveckla och renodla verksamheten. Bland annat med större krav på utbildningar och handledning.

– Branschen kommer att utvecklas och bli mer begriplig. Den kommer också, hoppas jag, bli föremål för mer omfattande forskning för att få en ordentligt vetenskaplig utvärdering av långsiktiga effekter. Här pågår redan en del forskning på Malmö högskola.

Anna-Lena Smith hoppas att coachbranschen ska inleda samarbete med psykologer och psykoterapeuter, vars yrkesutövningar hon anser tangerar och kompletterar coachverksamhet.

Vilka är dina klienter?

– Jag har själv mest erfarenhet av personer i ledande ställning. Där ligger mitt intresse. De som söker coachning eller coachutbildning har ofta en gedigen baskunskap som beteendevetare. Många har personalansvar, en del är arbetsledare och säljare eller omvårdnadspersonal som vill vidareutveckla sina yrkesroller. Vi har också utbildat många coacher som idag arbetar för Arbetsförmedlingen, men också ordinarie personal från Arbetsförmedlingen.

Vad gör du när du blir 65?

– Då dricker jag champagne och fortsätter att jobba och är delaktig i det stora utvecklingsarbetet av yrket. Coachning är så fruktansvärt roligt. Men jag har också ett stort konstnärligt intresse så kanske arbetar jag som coach tre dagar veckan och ägnar resten av min tid åt konst och barnbarn.

Konst och coachning. Anna-Lena Smith är konstcoach och coachutbildare – och hon hävdar bestämt att det inte går till som i SVT:s ”Coacherna”.

Bor: I Södra Sandby.

Familj: Maken Gunnar och tre barn: Annika, Sofie och John. Gläds åt sina ”svärbarn” Johan, Olof och Filippa och är lycklig mormor till Felix, två och ett halvt år. I familjen ingår också hunden Bingbing och en sköldpadda.