Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Befria skolan från politiken

”Skolan har blivit en arena för politiskt käbbel.”

Den blomstertid nu kommer.
Ingen psalm är så starkt förknippad med barns förväntningar inför sommarlovet. Skolverket har därför undantagit den från de nya och striktare bestämmelserna om skolans icke-konfessionella karaktär.
Men tillståndet i den svenska skolan är allt annat än blomstrande.
Lagom till skolavslutningarna presenterades i förra veckan ännu en rapport på detta tema: Skolinspektionens kvalitetsgranskning 2011.
Inspektionen genomförde förra året någon form av tillsyn i Sveriges samtliga 290 kommuner och själva granskningen omfattar en fjärdedel av landets skolor.
Slutsatserna är nedslående:
Den andel elever i grundskolan som saknar behörighet till gymnasieskolans nationella program fortsätter att öka och uppgick förra året till 12,3 procent. Det finns exempel på skolor, bland annat i Malmö, där inte ens tre av tio elever når gymnasiebehörighet. De är hänvisade till gymnasieskolans individuella program, men det har inte varit någon succé; knappt en av fyra som påbörjat studier vid det individuella programmet hade fem år senare slutfört sin utbildning.
Trots en långvarig och stundtals intensiv diskussion om mobbning och ordningsproblem får hälften av kommunerna kritik för att de inte bedriver ett konkret och systematiskt arbete mot kränkningar. Var tionde elev är ibland rädd för att gå till skolan, var tredje anser att vuxna förhåller sig passiva när elever utsätts för mobbning och fyra av tio uppger att det saknas arbetsro i klassrummet.
Nästan två tredjedelar av de granskade grundskolorna brister när det gäller kunskapsmålen. En lika stor andel av gymnasieskolorna avkrävs åtgärder för att eleverna skall få bättre möjligheter att nå de nationella mål som anges i kursplanerna.
De som är kritiska till att kommunerna numera är huvudmän för skolan, följden av den dåvarande skolministern Göran Perssons omstridda reform 1989–1991, hittar åtskilligt med ammunition i rapporten: ”I nästan samtliga kommuner som var föremål för regelbunden tillsyn år 2011 kunde vi konstatera brister i arbetet med att utveckla och förbättra verksamheten i skolorna.”
Skolinspektionen bekräftar vad som tidigare har framgått av Skolverkets rapporter och av den relativa nedgång i svenska skolelevers kunskaper som blottläggs i OECD:s Pisastudier, en undersökning som vart tredje år jämför femtonåringars kunskaper i olika länder. I den senaste, från 2009, tappade svenska elever mark i läsförståelse och hamnade för första gången under OECD-snittet i naturvetenskap.
Den främsta uppgiften för skolan är att förmedla kunskap. Men skolan har dessutom ett kompenserande uppdrag: att elever från socialt och ekonomiskt utsatta grupper erbjuds likvärdiga utvecklingsmöjligheter.
Här uppvisar skolan i ett av världens mest jämlika länder bara medelmåttiga resultat. Faktum är att skolelevernas socioekonomiska omständigheter idag har större genomslag i Sverige än i ett genomsnittligt OECD-land.
Skolinspektionen påpekar att elever med föräldrar som saknar gymnasieutbildning löper fyra gånger högre risk att sluta skolan utan fullständiga betyg än elever med föräldrar som har gymnasie- eller högskoleutbildning.
Någonting har gått väldigt snett.
Förklaringen är komplex. När riksdagen 1962 fattade beslut om grundskolereformen stod kunskapsförmedling i centrum, men den har med tiden tonats ned till förmån för pedagogiska modenycker. Läraryrkets status har underminerats. Skolan har reducerats till en kommunal budgetpost bland andra. Och så är det politikerna.
Regeringen och utbildningsminister Jan Björklund (FP) har i dagarna anmälts till riksdagens konstitutionsutskott, KU, av Ibrahim Baylan, Socialdemokraternas skolpolitiske talesman och tidigare skolminister.
Baylan menar att lärarna inte har fått tillräckligt underlag för att sätta betyg enligt det nya system som håller på att fasas in. Alla elever i åttonde klass och alla som går första året i gymnasiet får nu betyg utmed en skala från A till F istället för MVG, VG, G och IG. Jan Björklund viftar bort kritiken som ”trams” och säger att det nu finns ”fler kriterier och tydligare kriterier än förr”, det vill säga på Socialdemokraternas regeringstid.
I denna diskussion skymtar en ofta förbisedd orsak till att det ser ut som det gör:
Skolan har blivit en arena för politiskt käbbel.
Få områden är så beroende av stabila och uthålliga system och regelverk som skolan, eftersom den utgör en investering i framtida generationer. Och i ett generationsperspektiv säger det sig självt att regeringarnas färg kan variera. Ändå har klåfingriga politiker gång på gång ändrat skolans förutsättningar och villkor med nya skollagar, nya läroplaner och nya bedömningsgrunder för att den vägen tillämpa sina ideologiska preferenser och visa sig medvetna om den för tillfället rådande tidsandan. Det kortsiktiga har prioriterats framför det långsiktiga.
På 1960- och 1970-talet var det en radikaliserad socialdemokrati som gick i spetsen för den ena förändringen efter den andra i aningslös välvilja. Begrepp som krav, ordning och respekt mönstrades ut som kvarlevor från ett gammalt privilegiesamhälle. Men det gick så långt att reformerna blev kontraproduktiva: barn från arbetarhem utan studietradition drabbades hårdare av den skolpolitiska ingenjörskonsten än barn med högutbildade föräldrar.
Sedan kom 1990-talet och en borgerlig reformoffensiv med friskolor och fritt skolval. Även här fick en aningslös välvilja kontraproduktiva konsekvenser. Valfrihet och mångfald skulle gynnas och så blev det, men övertron på marknadens självreglerande krafter ledde till ett ihåligt regelverk som öppnade för avarter och spekulation och därmed också för dagens propåer om vinstförbud.
Skolan är, skulle man kunna säga, för viktig för att överlåtas åt politik och politiker.
Om Sverige skall kunna hävda sig i en allt hårdare konkurrens om kunskaper och innovationer måste basen i utbildningssystemet, grund- och gymnasieskolan, garanteras institutionell och strukturell stabilitet. Det förutsätter bred politisk enighet om vad som behöver göras – och den enigheten kan bara nås om ansvarskännande politiker från höger till vänster är någorlunda överens om hur problemen ser ut, hur de har uppstått och hur de lämpligast kan lösas.
Det skulle alltså behövas en probleminventering frikopplad från partipolitiska och ideologiska intressen.
I början av 1990-talet befann sig svensk ekonomi i en djup och depressionsliknande kris som huvudsakligen hade sina rötter på hemmaplan. Produktionen krympte tre år i rad, arbetslösheten ökade och inte ens 500 procents ränta kunde 1992 rädda den fasta kronkursen. I det läget tillsatte regeringen, då som nu en borgerlig koalition utan egen riksdagsmajoritet, en expertutredning under ledning av Assar Lindbeck, högt respekterad professor i nationalekonomi.
Den så kallade Lindbeckkommissionen levererade 1993, förutom 27 expertbilagor, ett slutbetänkande med en serie förslag på ekonomiska, politiska och juridiska reformer i 113 punkter. Många av förslagen genomfördes därefter av politiker som chockats in i insikten om det svenska välståndets sårbarhet.
Flera av dessa förändringar – en självständig riksbank, en stramare budgetprocess, längre mandatperioder – underlättade saneringen av de svenska statsfinanserna. Hos Lindbeckkommissionen finner man några av de viktigaste anledningarna till att Sverige idag klarar sig jämförelsevis väl i den skuldkris som härjar i omvärlden.
Skolan skulle behöva en motsvarighet till Lindbecks kommission: en expertutredning som frilägger problemen och lyfter fram nödvändiga åtgärder även om de råkar vara politiskt obekväma.
Men i en sådan utredning – brett sammansatt med jurister, statsvetare, nationalekonomer, folkbildare och kulturvetare – gäller det att hålla det pedagogiska inslaget på ett minimum. För om någon har skadat svensk skola mer än beskäftiga politiker så är det pedagogerna.
Ingen har uttryckt det bättre än historikern och författaren Peter Englund, sedan 2009 Svenska Akademiens ständige sekreterare. I ett befriande utbrott som publicerades i Dagens Nyheter 2001 skrev han, skarpt men helt korrekt, att skolan hade förvandlats till ett övningsfält för ”karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det senaste flummet” med ”vanligt folks barn” som måltavlor.
Så varför inte en Englundkommission?
per.t.ohlsson@sydsvenskan.se
MER ATT LÄSA: En skola med tilltro lyfter alla elever. Skolinspektionens erfarenheter och resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning 2011 (www.skolverket.se). Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria (SNS Förlag) av Hans Albin Larsson. Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen? (Ekerlids Förlag) red. Christer Isaksson. Nya villkor för ekonomi och politik. Ekonomikommissionens förslag (SOU 1993:16).
Gå till toppen