Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kvartetten som pyser

Nej, det går inte så bra just nu. Den borgerliga alliansen håller knappt styrfart och statsministern ser allt mer plågad ut. De färska opinionssiffrorna ger ingen tröst. Vad gick snett? Det den borgerliga kvartetten saknar är en mamma. Hon som drog.

Fler än Maud Olofsson själv har skäl att gråta över avgången.Bild: Arkivfoto: PONTUS LUNDAHL 2011
Dystra sinnen. Rynkade pannor. Bekymrade miner. Kvartetten håller sig för skratt – lätt och rätt.
Ur borgerlig synvinkel är veckans opinionsmätningar riktigt dyster läsning, särskilt den tungt vägande från Statistiska centralbyrån:
Alliansregeringen backar med mellan 5,1 och 6,7 procentenheter sedan november. Om det hade hållits val i maj skulle de fyra regeringspartierna ha fått 42,5 procent av rösterna. Småpartierna lever farligt nära fyraprocentsspärren. 
Men vänta, det blir dystrare.
Det ”rödgröna alternativet” som gick framåt och fick egen majoritet i mätningen –  51,2 procent – är inget alternativ. De tre partierna som gick till val tillsammans 2010 har ingen gemensam politik, S + V + MP har inte ens en uttalad vilja att samarbeta framöver. Och inte ens det största partiet, Socialdemokraterna, har någon tydlig politik – att S lockar väljare handlar mest om bristen på alternativ.
Bilden av svensk politik våren 2012 är riktigt dyster:
På ena sidan en knakande koalition i brant utförslöpa, utan tydlig vilja att vända.
På den andra sidan ett splittrat gäng utan politik.
Hur hamnade vi här?
Vad gäller de rödgröna så var samarbetet dömt att misslyckas, de tre varken ville eller kunde samarbeta. För alliansen tror jag att förklaringen stavas M-a-u-d och att det hela började den 23 september 2011. 
Eller kanske den 17 juni 2011.
Då meddelade Centerledaren Maud Olofsson att hon ställer sin plats till förfogande. 
Den politiker som i september tackade för sig – som partiordförande och som partiledare – var kontroversiell och på inget sätt oersättlig för partiet eller som minister. Hennes politik var inte alltid kristallklar, som näringsminister kommer hon att bli ihågkommen som mycket medioker och hennes stora bidrag till svensk politik, energiuppgörelsen som tvingade fram en helomvändning till kärnkraft inom C, är fortfarande inte populär i de egna leden.
De till vänster som tyckte illa om henne och de som klagade över ”personkult” – Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider tyckte sig uppfatta något sådant ”på snart sagt alla borgerliga opinionssidor” (Metro 8/5 2009) – är väl bara glada över att hon är borta nu.
Centern klarar sig utan Maud Olofsson, även om opinionssiffrorna idag är historiskt dåliga. 
Näringsdepartementet klarar sig finfint utan henne.
Men i alliansen lämnade hon ett stort svart hål efter sig.
Tanken slog mig tidigare i veckan då jag funderade över SCB-siffrorna och alliansens utförslöpa: ”Just det, det måste handla om henne.” Det bekräftades av en person med god insyn i alliansen som spontant kom med samma förklaring: ”Det handlar om Maud”. Och sedan raskt ritade upp sin tanke och förklarade det hela utifrån lite managementteori:
En grupp som ska få något uträttat behöver besätta fyra olika roller: igångsättaren, kontrollanten, organisatören och relationsbyggaren. För att ta managementengelskan på svenska.
Alla behövs.
Hur ser det då ut i alliansen?
Organisatör? Check. Fredrik Reinfeldt är en administratör ut i fingerspetsarna. Men lär inte vara någon idéspruta.
Kontrollant? Check. Anders Borg i ett nötskal.
Igångsättaren, idésprutan, personen med visioner?
Nähä? 
Inte längre, precis som det inte längre riktigt finns någon relationsbyggare, någon som skapar ett ”vi”. Någon som berättar hur roligt de fyra partiledarna har ihop, någon som lockar med badtunna och tallplantering, någon som vet att det är viktigt att göra saker ihop för att bygga ett team, någon som ser till att skaffa presenter och som bryr sig om de personer som inte längre får höra till gänget. 
Som Sven Otto Littorin. 
När han tvingades lämna regeringen bröt både statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg med honom – trots att Littorin varit en i kärnan i de nya Moderaterna och nära vän med Borg. I en intervju i Di Weekend nyligen säger Littorin att han har kvar tre vänner från politikertiden: socialdemokraten Sven-Erik Österberg, ex-statssekreteraren Ulrica Schenström och – just det – Maud Olofsson.
”Vi har haft mycket kontakt under hela den här perioden, och jag tycker väldigt mycket om dem.”
Det finns fler detaljer, fler vittnesmål, fler pusselbitar som tillsammans skapar bilden av Maud Olofsson som alliansens mänskliga hjärta. 
Om Fredrik Reinfeldt i någon mening var alliansens far så var hon dess mor. 
Nu står pappa Reinfeldt där, lika ensam som Alfons pappa. Men medan Alfons pappa klarar sig alldeles förträffligt på egen hand så får Reinfeldt leva med att se sitt verk krackelera.
Visionerna och viljan och de stundtals alldeles för snabba och slarviga reformerna har kokat ner till att värna statsfinanserna. 
Inget fel på att hålla i slantarna, men det är mera förvaltning än politik.
Och alternativet till ett S-styrt Sverige, den borgerliga alliansens, blir allt svagare. Kanske inte kvartetten som sprängdes, men kvartetten som luften sakta går ur. Pyspunka.
Gå till toppen