Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

De nya bilderna av klass

Somliga går i trasiga skor. För att de är coolast slitna – eller för att nya är alldeles för dyra. Bilden av det jämlika Sverige är i gungning, men det är också de traditionella bilderna av klasstillhörighet.

Thomas Wingård på Värnhems skomakeri ser en blandning av skor som speglar hur samhället ser ut idag.Bild: Foto: Hussein El-Alawi
Lunds domkyrka reser sig majestätisk. Professorer och forskare passerar förbi, liksom studenter som hoppas att framtiden ska vara ljusnande också för dem. De strosar på stenplattorna som väger mellan 300 och 400 kilo, just omlagda hela vägen runt kyrkan.
– Vi tillhör arbetarklassen, det måste man säga, säger stensättaren Christer Persson, i färd med att lägga gatustenar på plats med en järntång.
Den här klassbilden kan vi, den följer den ordning förra århundradets historia har lärt oss. En stensättare, i gul arbetsjacka och allt, tillhör arbetarklassen, utför ett fysiskt lönearbete med risk för värk och förslitning.
Men. Han kan mycket väl tjäna mer än forskaren som släntrade förbi. Och definitivt ha lättare att få lån till husköpet än den högskoleutbildade mannen eller kvinnan som hankar sig fram på tillfälliga vikariat. Klassmönstren har blivit luddiga, snåriga att tyda. Samtidigt: Klyftorna har ökat markant i landet de senaste 20 åren. De rikare har blivit rikare, de fattiga fattigare jämfört med medianinkomsten.
– Ändå är det på något sätt fult och väldigt känsligt att prata om klass i dag.
Det säger Ylva Ulfsdotter Eriksson, sociolog vid Göteborgs universitet.
– Det verkar lättare att prata om status än klass i Sverige. Jag tror att det beror på att klass mer än status pekar på skillnader i makt. Ändå följs status och klass åt, säger hon.
I Zlatans självbiografi serveras en klassanalys över frukostbordet. Han beskriver skillnaden mellan sin egen och sambon Helena Segers uppväxt. Hur hon kommer från ”en fin kärnfamilj” som säger ”Älskling, var så snäll och räck mig mjölken”. Medan han själv har växt upp i en familj som ”i stort sett hotar varandra till livet över matbordet”. Och så i vidare bemärkelse: ”Många gånger förstod hon inte vad jag sa, och jag förstod inget om hennes värld, och hon visste inget om min.”
Skilda språk i skilda sociala och ekonomiska klasser, skildrat av en svårbestämbar klassresenär. En förebild för många ungar från alla samhällsklasser – ett hopp för dem som vet hur långt det är mellan olika stadsdelar, mellan den som ser möjligheter och den som redan har gett upp. För den som vet att de välbetalda jobben inte är för sådana som de, men som i brist på allt det där som ingår i den oåtkomliga framtiden kanske åtminstone kan sikta på att skaffa en 50-tums-tv eller de rätta dojorna.
Konsumtion som en väg till status- och klassmarkörer har blivit en krånglig historia. Den som har ett jobb kan ofta hänga med ett par varv i shoppingkarusellen, om inte annat så på lånade pengar. Klasstillhörigheten markeras i stället i livsstil: i vilka butiker du spenderar pengar, vad du läser, vilken mat som hamnar i korgen. Av dina valmöjligheter och val. Den trendmedvetna medelklassen kan mycket väl stå och rycka i samma skohylla på Myrorna som den ensamstående mamman som inte har råd att köpa nya jeans till sina barn. Men de är där av olika anledningar och de väljer sällan samma plagg.
Förr brukade skor inomhus räknas som en skiljelinje mellan hög och låg. Överklassen, som inte visste vad skurknän var, behöll dem på. I dag är det ingen ordning med det där längre, i synnerhet inte sedan en del medelklassfamiljer blev med hushållsnära tjänst.
På Värnhems skomakeri jobbar Thomas Wingård.
– Jag är ju en vanlig Svensson, medelklass. Arbetarklassen är väl i regel medelklass i dag, som alla andra, säger han.
Och så säger han:
– Skorna är precis som samhället numera – en väldig blandning.
Så här kan skornas klasschema delas in, förklarar han: De riktigt billiga av kassa material, som slits tills vattenpölarna tränger in och aldrig hamnar på skomakarens disk. Dojorna av mellankvalitet, som lagas för att bäraren inte bara kan köpa nya hur som. Kvalitetsdojorna, valda efter material, bekvämlighet, tycke och smak, som lagas för att de är värda det.
När Hanna Wittrock, socialantropolog på Sociologen i Lund, ska beskriva ett möjligt klasschema i dag liknar hon det vid ett bankvalv i en actionfilm, ett valv med infraröda detektorstrålar kors och tvärs i rummet. För att ta sig fram gäller det att ha koll på en uppsjö sociala koder och färdigheter, annars blir du träffad, avslöjad.
– Den som klarar sig bäst är den som är socialt rörlig, som kan gå ut och in i olika positioner och vet vad som gäller, säger hon.
Hanna Wittrock ser ett stort problem med att vi är så upptagna med att analysera det där bankvalvets yttre: livsstil diskuteras konstant, liksom språk och retorik. Det gör, menar hon, att skillnader i social status, i ekonomiska resurser och makt, maskeras. Samtidigt som surdegarnas jäsningsstatus har avhandlats har många levt med värk sedan de tuggat sönder en tand som de inte har råd att laga.
– Jag menar att klass åter igen handlar mer och mer om ekonomi, om reella materiella frågor.
En stor grupp svenskar gör nedåtgående klassresor i dag, menar hon. Dessutom, för första gången i modern tid, riskerar en stor del av dem som är födda mellan 70- och början av 90-talet att få det sämre än sina föräldrar. Det gäller även de som har högskoleutbildning. Själv har Hanna Wittrock just disputerat. Hon tillhör det som ibland benämns som den kreativa klassen.
– En del av mina gamla vänner anser säkert att jag har gjort en nedåtgående klassresa som saknar bil och hus. Jag har också vänner med en annan bakgrund som tycker att jag är privilegierad som bor i en hyreslägenhet i Slottsstaden och föreläser på universitetet.
Hon är högutbildad med en uppenbar kulturell status. Men hon har också periodvis känt stress kring framtida anställningar och klasstillhörighet.
– Jag kan visa upp ett lite kulturkreddigt hem. Det där blir nästan som en snuttefilt för sådana som inte har råd att bo dyrt men i alla fall kan visa upp en typ av kultursmak.
Kulturell status är mycket värd, menar hon. Men den är inte allt.
– Det märks på den oro många under 40 lever med. På allt det vi inte har råd att konkret erbjuda våra barn, på det skyddsnät vi inte kan skaffa fram. På sådant som att vi kanske inte har råd att bo i områden som erbjuder bra skolor i vårt segregerade samhälle.
Klass är snårigt. De flesta är inte som actionfilmernas hjältar som smidigt navigerar sig fram till bankvalvets guld. Vissa kommer inte ens in i banken.
Kanske är det en av anledningarna till att det är lättare att prata status än klass, som Ylva Ulfsdotter Eriksson menar.
– Status är mer något man har. Klass är något man är, det häftar vid en som människa. Därför är det mycket känsligare.
Eller som Hanna Wittrock säger:
– Vi pratar inte om hur makt, som hänger ihop med klass, ser ut i dag utan om strukturer. På det sättet blir den otydlig och de som faktiskt har reell makt slipper ta ansvar. Makten befinner sig hela tiden någon annanstans.
Utanför Domkyrkan har en bågformad rad av tegelstenar fått sin rätta plats, redo att trampas på av både kasskvalitetsdojor, mellandojor och findojor.
Christer Persson får frågan vad han tycker om klasskillnaderna i Sverige 2012. Han flinar:
– Det är bra. Hade det inte funnits rika hade jag inte haft extra jobb om kvällarna.
Gå till toppen