Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

De har rest åt olika håll

Hon är professor, han hamnarbetare. Hon är uppvuxen i Arlövs höghus, han i lyxvåning i Schweiz.

Annica Kronsell och Steve Young har gjort var sin klassresa. Och båda trivs med var de har hamnat.

Annica Kronsell och Steve Young har båda gjort klassresor, åt olika håll. På vägen har de haft hjälp av varandra. Både som stöd och som källor till hur det fungerar i olika typer av sociala sammanhang. Foto: Lars DarebergBild: Lars Dareberg
Varje år brukar Annica Kronsell bjuda hem sina kolleger på Statsvetenskapliga institutionen i Lund. Och varje år bjuder Steve Young hem kollegerna från hamnen i Malmö.
– Jargongen är inte densamma på de olika tillställningarna, så är det ju, säger Annica Kronsell.
De trivs, i båda sällskapen. Känner sig lika hemma oavsett. Men för Annica Kronsell, 52, var den akademiska miljön långt ifrån självklar. Hennes pappa jobbade på tryckeriet i Arlöv och avståndet till Lunds universitet var betydligt längre än några åkrar. Men redan som barn gillade Annica att läsa. Det var inget som föräldrarna uppmanade henne att göra, men de motsatte sig inte heller.
– I min familj ska man jobba med kroppen, göra saker. Men jag fick samtidigt frihet att göra vad jag ville, mycket kärlek och hela tiden hade jag en egen, stark drivkraft. Mina farföräldrar var viktiga inspirationskällor. Farfar jobbade på Cementa, var socialdemokrat och fackligt aktiv och i den världen fanns det ju också ett starkt bildningsideal.
Steve Young, 63, är uppväxt i en välbärgad amerikansk familj som under många år bodde i Schweiz. Han studerade på en internationell skola med förväntningar på att han skulle gå i pappans fotspår och göra karriär inom företagsvärlden.
– Jag hade allt, kan man säga. Men jag ville jobba med händerna, med något konkret. Och mitt stora intresse blev hästar och westernridning, säger Steve Young.
Paret träffades i Kalifornien. För 25 år sedan flyttade de till Malmö och Lund. Annica Kronsell hade bestämt sig för att börja plugga. Steve Young tog jobb som stuveriarbetare i hamnen för att de skulle kunna försörja sig och så småningom sina två barn.
Från morgon till kväll lastade han femtiokilossäckar. Det värkte i kroppen, men han trivdes. Efter ett par år blev saknaden efter hästar för stor. Paret fick ett lån, några pengar hade de inte, köpte en gård och drog igång företaget Steves westernridning.
– Räntorna var höga, vi jobbade dag och natt. Och stackars Annica, när hon kom hem från forskarutbildningen och alla akademiska prövningar var det bara att laga fem kilo revbensspjäll, skjutsa barn och hjälpa till på gården, säger Steve.
Annica skrattar:
– Jag är feminist också, så du kan bara tänka dig reaktionerna när folk förstod att jag var gift med en machocowboy med chaps, sporrar och hatt. Själv tyckte jag att det var skönt att komma hem och få vara Steves fru, inte den där akademikern.
Efter femton års slit tappade Steve lusten. Sedan sju år är han åter stuveriarbetare. I lunchrummet togs Kristian Lundbergs prisade roman ”Yarden” upp en dag, en bok som bland annat beskriver tuffa, osäkra förhållanden för dagsarbetare i hamnen.
– Den samstämmiga åsikten var att han överdrev och var lite gnällig. Vi känner ju en stolthet i vårt jobb, oavsett blåst och regn. Solidariteten är stor, liksom stoltheten i att inte ge upp. Men så har jag hört att det inte var på vårt företag han var.
Steve Young är tillbaka i hamnen. Annica Kronsell har just blivit professor i statsvetenskap.
– Jag är stolt över allt min fru har lyckats med. Vi gillar båda utmaningar, intellektuella såväl som fysiska.
Steve beskriver hur han som barn fick med sig säkerheten hos den som är van vid att röra sig i högre samhällsklasser, en säkerhet som får honom att känna sig lika bekväm i hamnen som på promoveringsmiddagar.
Den hade inte Annica, däremot en grundinställning som hon har haft nytta av: att inte ha respekt för överhet eller vara det minsta lättimponerad. När Steves far var på besök och de passerade Arlöv utbrast han: ”Jag fattar inte hur man kan bo så och pekade på höghusen”. Annica kontrade: ”Där har jag växt upp.”
– Du är sådan, säger Steve. Du kan till och med, omedvetet, understryka din malmöitiska ibland.
– Jag har en jävlar anamma i mig. Jag ska visa dem. Men sedan är det klart att jag har fått lära mig hur jag ska bete mig i akademiska sammanhang. Förra veckan fick jag förresten fråga en kollega om kvinnan ska sitta på höger eller vänster sida om mannen vid bordet.
När Annica började som doktorand var hennes klassbakgrund inte ett lika stort problem som hennes kön. Den rådande synen var att kvinnor skulle stå vid spisen.
– Jag skrev en uppsats om strukturen på institutionen och tänkte att det fick bära eller brista.
Det bar.
– Jag har lärt mig att vara tuff sedan skolåldern. Det måste man vara i Arlöv. Det var så hänsynslöst.
Ingen av dem kan se annat än fördelar med att deras arbetsplatser skiljer sig åt. Det vidgar fönstren mot världen, öppnar upp för vänner och åsikter från flera håll. Egentligen finns det bara ett problem: Valet av tv-program när viktiga fotbollsmatcher sänds.
– Steve känner att han måste ha koll på fotbollen för att hänga med i jobbsnacket. Men jag vill ju se nyheterna.
Gå till toppen