Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Vågad kammarmusik

Tjugoårsjubilerande Båstad Kammarmusikfestival fortsätter att tänja på kammarmusikbegreppet. Temat i år är Barn och USA, något som märktes direkt under festivalens första regniga dag: Den unga kvinnliga lundakören Korallerna tog hand om invigningskonserten och kvällens sista konsert gick helt i amerikanska tecken.
Mellankonserten var en typisk Båstadvariant: bra men väldigt disparat innehåll. Flöjtisten Tobias Carrons bearbetning av Gabriel Faurés sonat för violin och piano bjöd på flödande melodisk inspiration med Staffan Scheja som tämjare av pianosatsens ständiga arpeggion.
Violinisten Nils-Erik Sparfs och gitarristen David Härenstam balanserade djärvt i spjuveraktiga dialoger kring Beethovens ”Groschen”-duo. Som en tegelsten på moset får vi även höra Weberkvartettens självsäkra nappatag med Beethovens hyperintelligenta vilddjur ”Grosse Fuge”.
Korallernas program var genomtänkt. Texternas tema kretsade kring Jesusbarnet och jungfru Maria, först renodlat via ett parti barockmusik som sjöngs fintrådigt och kristallklart ömtåliga saker i händerna på körens nye ledare Bo Isgar.
Däremot kan man diskutera om pianospelet – som här i Mariakyrkan – mest skall handla om att släppa fram kören, eller också göra kraften i orkestersatsen rättvisa.
När Korallerna rör sig framåt till den moderna repertoaren släpper de noterna och formar en mer mogen klang. Programmet får en fantastiskt effektfull kulmen i och med Arne Mellnäs ”Aglepta”, vild musik byggd på en trollformel. Bakom den prydliga raden av rosenkindade sångerskor gömmer sig en häxsabbat. En disciplinerad jäkel.
Även den franska blåskvintetten Aquilon har lämnat tjejfällan duktighet bakom sig. Under kvällskonserten framför de Amy Beachs ”Pastoral” och Samuel Barbers ”Summer Music” med perfekt avvägd klang och lyrisk fingertoppskänsla. Övergången till pianisten Marianna Shirinyans avsnitt känns naturligt, hon tar lekfullheten i Chick Coreas ”Children’s Songs” på allvar.
Weberkvartettens framförande av Gabriela Lena Franks ”An Andean Walkabout” är omtumlande. Mitt huvud är fullt av intryck som inte låter sig fästas på denna skärm, intryck som vänligt utmanar mina föreställningar om vad stråkkvartettet är och kan vara. Är denna musik gjord på samma planet som Beethovens ”Grosse fuge”?
Gå till toppen