Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt

Idag inleds Almedalsveckan. Lunds stifts biskop, Antje Jackelén, som deltar i ett av seminarierna, skriver att det är en högre form av mobbning att betrakta troende människor som något exotiskt, som folk som tror på konstiga saker, äter konstig mat på konstiga tider och klär sig konstigt.

Att betrakta troende människor som något exotiskt, som folk som tror på konstiga saker, äter konstig mat på konstiga tider och klär sig konstigt är en högre form av mobbning, skriver Antje Jackelén.Bild: Foto: Lars Brundin
I Skåne handlar mycket om tillväxt. Det ordnas seminarier om hur kompetent folk ska lockas hit, hur entreprenörskap underlättas och hur man främjar allt ifrån innovation och forskning till stadsnära odling.
Människans andliga liv diskuteras sällan. När allt annat ska växa, hur växer då människors inre liv? Hur får tumörforskaren uppleva att livet handlar om mer än molekyler och jagande efter större forskningsanslag? Hur behåller kvinnan i bolagsstyrelsen sina långsiktiga värderingar när det är kvartalsrapporter som räknas? Hur får affärsmannen med guldkort hos SAS sin inre kompass justerad mellan flygplatslounger och stapeldiagram?
En twittrare skrev så här: "I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärslejon. Ingen vill eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion." På sistone har jag träffat flera ledare i näringsliv och samhälle som både känt igen och beklagat detta.
Under våren möttes opinionsbildare från olika delar av samhället för att lägga grunden för social cohesion, ett pilotprojekt i Malmö i syfte att främja social samhörighet genom dialog mellan religioner. "Jag lärde mig snabbt vad man inte talar om i Sverige" sa en invandrare från före detta Jugoslavien, "man får inte tala om Gud, man säger inte att någon är tjock och man pratar inte om döden".
En affärsman konstaterade: "Enda gången vi tänker religion är när det hänt något riktigt tragiskt, då säger vi: tänd ett ljus och ta hit en präst så vi får ordning på det."
En annan deltagare påstod att det är lättare att komma ut som homosexuell än som troende.
När religionsfrihet infördes i Sverige blev det först och främst en fråga om frihet från religion. Friheten till religion hanteras fortfarande ganska tafatt. Det märks på debatten om skolavslutningar. Att ett undervisningsråd på skolverket agerar överste teolog och avgör vad som skiljer religion från tradition håller inte, eftersom tradition och religion går in i varandra. Att en migrationsdomstol avgör vad som är äkta religion och vad som inte är det är tragiskt eftersom det kan innebära livsfara för den som drabbas av beslutet.
Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt. Beröringsskräck hämmar sakligt kunskapssökande lika mycket som välgrundad religionskritik.
Att betrakta troende människor som något exotiskt, som folk som tror på konstiga saker, äter konstig mat på konstiga tider och klär sig konstigt är en högre form av mobbning. Ett sådant synsätt marginaliserar den vardagstroende människan som inte är så ovanlig. Vem annars, om inte alla dessa solidariska medlemmar, bär upp kyrkans diakoni i Malmö, som enbart under 2011 serverade 60 000 subventionerade måltider till utsatta människor? Den sekulära staten har en oerhörd nytta av det långsiktiga religiösa och sociala arbete som utförs av troende människor överallt i Sverige.
En modern, demokratisk stat ska vara sekulär. Men samhället är inte sekulärt så länge det finns troende människor. Samtidigt mår den sekulära, demokratiska staten gott av att dess medborgare vårdar sina kulturella och religiösa rötter. Rotlösa människor är sämre demokrater. De faller lättare offer för extrema och fundamentalistiska rörelser.
Demokrati som statsform är inte självförsörjande. Den är beroende av att ständigt matas med värderingar, varav en del alltid kommer att vara religiösa.
Om tillväxt ska gynnas i Skåne behövs en bättre integration än hittills. Den sociala ingenjörskonsten har ibland blivit social fördärvskonst. Invandrares kompetens tas inte tillvara på arbetsmarknaden.
Invandrare främmandegörs ofta helt i onödan. Initiativet social cohesion handlar om att se kulturell och religiös mångfald som en tillgång snarare än som ett problem. Det gäller att ta vara på det kapital som finns i den etik som förenar de flesta religiösa traditioner: att betrakta gästfrihet som en helig plikt och att söka det bästa för den plats där man bor.
Antje Jackelén
Söndag 1 juli 2012

Skribenten

Antje Jackelén är biskop i Lunds stift sedan 2007. Hon är stiftets 68:e biskop och prästvigdes 1980.
Gå till toppen