Kultur

Gäckande plåtspeglar

Aperture, Arnstedt Östra Karup, t o m 9.7.

Jacob Simonsons plåtar på Arnstedt Östra Karup.Bild: Foto: Galleri Arnstedt
Först är Jakob Simonsons utställning stum. Aluminiumplåtar målade i en obestämd grå ton och en komplicerad modell.
Då jag kikar in i modellen ser jag ett glimmande rum av gäckande speglar.
Plåtarna är målade i de vanliga tryckfärgerna cyan, magenta och gult i lager på lager uppåt 150 gånger. Den som tålmodigt låter blicken dröja vid ytorna upptäcker snart hur de spricker upp i ett stilla flimmer, där olika färgtoner glimmar till för att strax dra sig undan. En koloristisk parallell till spegelrummet i modellen.
Alla bilder har med gallerilokalen att göra. Liknar i sina proportioner fönster och dörrar. Men i stället för att visa på det som är synligt, ungefär som i Hammershöis interiörer, koncentrerar sig Simonson på rummet, då det är osynligt. Han undviker det förtroliga och dröjer vid det främmande.
Betraktaren genomgår en långsam process i konfrontationen med verken. Visserligen har plåtarna ett samband med lokalerna, men så snart jag kopplar ihop dem med ”fönster” eller ”dörrar” drar de sig tillbaka till aningar och koloristiska skuggor.
Precis som modellen. På utsidan verkar den solid och exakt, men inuti löser den upp sig som ett kalejdoskop. I kontrasten mellan dess titel, ”Camera”, och sönderbrutna inre anar jag Simonsons resonerande estetik kring bild och blick.
Hans verk syns i sina proportioner som exakta svar på ett arkitektoniskt rum. I själva verket är de måttlösa. Den erfarenhet han redovisar är det omätliga djupet. Det uppenbarar sig inte som i en vanlig kamerabild i perspektiv, men genom att dölja sig i verken.
En vägg avviker med en svart, röd och blå plåt tillsammans med ett äldre porträtt, som är på väg att försvinna i det skuggrå. Det blir en ingång till de andra verken, där konstnären identifierar sig med betraktarens otålighet.
Här låter han oss uppleva aningen, dagrarna, för att kunna fortsätta in i de andra verken och uppleva rummens knappt skönjbara djup.
Det är i den vaga bilden Simonson kan bemäktiga sig det arkitektoniska rummet. Som att långsamt gå in baklänges och tålmodigt vänja sig vid mörkret.
Gå till toppen