Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

När synden var i Mölle

”Här ha vi det ljufveligt!” – hotell och pensionat i Mölle och Arild genom tiderna, Stilbildarna i Mölle.

I början av förra seklet var Mölle en internationell och fashionabel badort. Sören Sommelius läser om det förlorade paradiset.

”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea.
Hon for för fjorton dar sen och jag kände mej så fri .”
Povel Ramel sjöng om det syndiga Mölle i sin ”The Gräsänkling Blues” från början av 1950-talet. Han hade gjort scendebut på Grand Hotell i Mölle 1944 och återvänt dit som artist flera gånger. Men han var sent ute. Mölle by the sea hade sin storhetstid ett halvt sekel tidigare. Då var Mölle den största kurorten för tyskar utanför tyska riket och näraliggande Arild, en konstnärskoloni med lyskraft i klass med danska Skagen.
Åren före första världskriget fanns under sommarmånaderna direktvagn till Mölle på tåget från Berlin. Och 1912 inleddes ångbåtstrafik från Köpenhamn till Mölle via Helsingborg med ett ångfartyg som kunde ta 950 passagerare.
I ett av Bonniers månadshäften från den här tiden skrev författaren och journalisten Folke R:son Lundberg entusiastiskt om badlivet i Mölle.
”Mölle är som fyllt af ett skallande skratt, det ekar i bergen, rullar ut, fördubblas, det är danskor i uppsluppen sommaryra, det är tyskor, fransyskor, italienskor på studie och semesterresa, en och annan norrman, konstnärer och författare … Ty lifvet är fritt i Mölle. Alltför fritt kanske för dem som lefva i gamla tiders pryda tankesätt.”
Resenärer från när och fjärran hade på några decennier förvandlat Mölle från ett stillsamt fiskeläge till en internationell och mondän badort.
Hotell efter hotell byggdes på Kullabergs sluttningar för att hysa alla som drömde om det fria livet i den beryktade badorten. Många var konstnärer och författare. Hit kom 1906 Selma Lagerlöf med sin väninna Sophie Elkan. Vid ett besök på orten 1907 träffade den 38-årige dekadensdiktaren Hjalmar Söderberg på Hotell Kullaberg danskan Emilie Voss, som han senare gifte sig med. Hon var kontorist vid Spårvägsförvaltningen i Köpenhamn.
Både Skagen och Kullaberg är spetsiga halvöar ut i havet dit normalitetens konventioner kanske inte riktigt nådde. Och det unga 1900-talets nya kommunikationer gjorde ett nytt slags resande möjligt, ungefär som charterflyget ett sekel senare.
”Synden i Mölle” avspeglade sig i stumfilmstitlar inspelade i byn under de alltför korta magiska åren: ”Badende damer” (1907), ”Badlif vid Kullen” (1909), ”Champagneruset” (1911), ”Opiumhålan” (1911).
Kanske var Mölle antitesen till den tidens victorianska samhällen runtom i Europa, en plats där människor under korta nordiska sommarmånader vågade drömma om ett annat liv några korta år innan första världskrigets fasor lade Europa i aska.
I en ny bok återvänder Sydsvenskanjournalisten Erik Magnusson och Möllefilmaren och fotografen Frederic Täckström till det mytiska förlorade Mölle, betraktat genom ortens många legendariska hotell. När jag läser boken och ser alla historiska bilder färdas jag med fantasins hästskjuts tillbaka ett sekel till turistklondyketidens Mölle.
”Här ha vi det ljufveligt!” belyser, med de många hotell- och pensionatetablissemangen som ingångar, ett längesedan förflutet stycke speciell kultur formad av drömmar hos resenärerna och goda möjligheter till förtjänster hos turistnäringens alla entreprenörer.
Över trettiotalet hotell och pensionat presenteras, som ståtliga byggnader, med sina ägare och med historier om berömda och beryktade gäster.
Det är omöjligt att i dag föreställa sig Mölles position i Europa under 1900-talets första decennium. Inte bara Hjalmar Söderberg besökte Hotell Kullaberg 1907. En julidag samma år ankrade en tysk pansarkryssare och tre pansarjagare på redden utanför hamnen. Iland klev ingen mindre än den tyske kejsar Wilhelm. Kejsaren och hans kejsarinna tog en långpromenad från hamnen till Kullens fyr och drack när de kom tillbaka lemonad på Hotell Kullaberg, fotograferade av hänförda tyska turister.
Första världskriget svepte bort förutsättningarna för inte bara Mölles och Arilds egenart utan för en europeisk kultur. Under mellankrigsåren sköt badlivet fart på nytt. Men med andra världskriget ”sjönk turistlivet vid Kullen in i en törnrosasömn som för alltid skulle ta död på den strålglans som vilade kring Mölle och Arild”.
Fastigheternas taxeringsvärden visar att i våra dagar har folk med pengar tagit över Mölle. Inte ens synden i Mölle är vad den har varit. I dag omvandlas det ena hotellet efter det andra till dyrbara bostadsrätter. Mölle och Arild är nu två bland många gentrifierade svenska orter vid havet.
Just därför förtjänar historierna att berättas om hur ljufveligt det var.
Magnusson och Täckström har lagt ner ett imponerande researcharbete. De berättar historierna om två orter på Kullaberg vars öden också speglar epoker i det europeiska 1900-tal, som verkar allt mer avlägset för varje år som går i vårt globaliserade 2000-tal.
Författarna har gått till tidningsläggen, studerat hotellens gästböcker, talat med folk som minns och inte minst lagt ner stor möda på att samla in ett överdådigt bildmaterial. En viktig del av det har hämtats från Möllefotografen Peter P Lundhs unika arkiv.
Sören Sommelius,
Eftersom Erik Magnusson är journalist på Sydsvenskan recenseras boken av Sören Sommelius, författare och kulturskribent på Helsingborgs Dagblad.
Gå till toppen