Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Knyckig tågresa

Titel: Avståndet mellan. Crossoverroman.
Författare: Red. Karin Mossed
Förlag: XPublishing.
Förlaget kallar ”Avståndet mellan” för ”Sveriges första kollektivt skrivna kollektivroman”. I ett klipp på Youtube kallar en av författarna boken för en novellsamling. Klart är att den gör läsaren uppmärksam på hur hon egentligen ska ta till sig bokens 28 texter skrivna av 24 olika personer. Ska den läsas som en novellsamling eller som en litterär variant av filmen ”Short Cuts” eller ska man bläddra i den och läsa här och var? Finns någon röd tråd som länkar samman delarna till en helhet?
De fristående berättelserna hålls samman av ett pendeltågs resa mellan olika stationer nära Stockholm. Samtidigt spinner varje författare vidare på till synes ovidkommande händelser, personer och möten i de föregående berättelserna vilket leder till att de länkas samman med varandra. Att tåget ständigt är i rörelse och medresenärer passerar revy bidrar till känslan av anonymitet och ett namnlöst pendlande kollektiv. De enskilda nedslagen i några av dessa resenärers medvetanden, livsöden och erfarenheter ger efter avslutad läsning bilden av hur vi också kan vara sammanlänkade med varandra utan att alltid vilja erkänna eller ens vara medvetna om det. Syftet är förmodligen att ge en bild av Sverige idag.
Självfallet sticker några av berättelserna ut mer än andra men det kollektivt skrivna ska inte värderas i sina enskildheter. Förlaget borde ha löpt hela linan ut: försökt efterlikna hur man kan skriva gemensamt på nätet och anonymiserat bidragen. Nu inbjuder författarporträtt och noggrant redovisade signaturer till alltför mycket traditionell läsning enligt principen: Vem har skrivit den bästa ”novellen”? Men det är ju inga noveller, utan just berättelser som ska hänga ihop, vilket medför att samlingen som helhet blir kvalitativt mycket ojämn.
Vissa skulle fungera i sin egen rätt som fristående noveller, andra inte.
Gå till toppen