Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: Vägrar kapitalismen ensamrätt till tillväxt

Biskop Antje Jackelén bemöter den kritik hon fått efter sitt inlägg ”Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt”.

Bild: Arkiv: Julia Lindemalm
Först vill jag tacka för de många positiva reaktioner jag har fått efter att min text publicerades på Aktuella frågor den 1 juli. Många har känt igen sig och tyckt att det jag pekar på behövde sägas. Och jag är glad att samtalet fortsätter.
Också de tre kritiska inlägg som publicerades den 9 juli förtjänar en kommentar. "Tillväxt kan omöjligen vara ett mål i sig", skriver humanekologen Michael Moon och har därmed en viktig poäng, framför allt om tillväxt definieras enbart materiellt.
Kärleken till pengar är roten till allt ont, som det heter i Första Timotheosbrevet i Bibeln. Jag vägrar dock att ge kapitalismen ensamrätt till ordet tillväxt. Det är värt att kämpa för ordets etiska och andliga dimensioner.
Skåne betraktar sig inte utan grund som en tillväxtregion. Den tid bör vara förbi då tillväxt och ekologiskt tänkande uteslutande sågs som varandras motsatser. Fler politiker och företagsledare är medvetna om att tillväxt idag måste stavas hållbarhet, såväl ekologiskt, ekonomiskt och socialt som andligt. Det är en utveckling jag bejakar på teologiska grunder och som jag vill se mer av.
Sociologen Thomas Thomasson menar att det svenska samtalsklimatet om religion är gott och respektfullt. På den punkten skiljer sig uppenbarligen erfarenheterna. Så här skrev en naturvetare till mig: "Som naturvetenskaplig forskare kan jag inte annat än instämma i att det i Sverige är ett stort problem att komma ut med att man är kristen. I synnerhet i naturvetenskapliga kretsar misskrediteras man närmast om man bekänner sig till en religion. I många andra länder finns en helt annan öppenhet."
Inte heller SOM-institutets färska siffror om att hela 50 procent av Sveriges befolkning alltjämt har en negativ uppfattning om islam passar in på Thomassons positiva bild.
Samtalsklimatet om religion bör vara präglat av ömsesidig respekt där – med Thomassons ord – den troende betraktas som en jämbördig diskussionspartner som är både reflekterande och insiktsfull. Något annat omöjliggör både sakligt kunskapssökande och välgrundad religionskritik. Jag har alltså inget emot den kritiska granskningen av både tro och icke-tro. Tvärtom, den är en vital funktion av teologin själv.
Det jag har något emot är när granskningen dikteras av en kunskapsteori som har passerat sitt bäst–före–datum.
Ett sanningsbegrepp som på förhand dömer ut personlig erfarenhet, poesi, konst och myter som bärare av sanning är till synes rakt och enkelt, men är i verkligheten en återvändsgränd.
Om någon påstår att religionsmotstånd vilar på förnuft och vetenskap, medan religiös tro handlar om ogrundade fantasier, är det inte intellektuellt hederligt eftersom man då blundar för den betydelse som den judiska och den kristna traditionen har haft för framväxten av det västerländska vetenskapliga tänkandet.
Både vetenskap och religion drivs av ett samspel mellan förnuft och tro, snarare än motsatsen. Man måste inte vara ateist för att man är darwinist.
Den pensionerade journalisten Leif Möllers inlägg tycks passa in på den beskrivning som frilansjournalisten och programledaren Lars Adaktusson ger av sin egen yrkeskår i boken "Världens bästa story":
"Inte minst inom journalistkåren har det under lång tid funnits förutfattade meningar och fördomar som i kombination med ren okunskap format uppfattningarna om kyrkan. I spåren av 1960-talets vänstervåg blev troende personer ett slags legitima måltavlor i medierna, de sågs som ideologiska motståndare och omfattades inte av den tolerans som högtidligt förkunnades i den egna läran."
Leif Möller hoppas att få slippa alla olika religioners dagdrömmar i media. Jag tror inte chanserna för det är särskilt goda.
Den forskning som undersöker religionens ursprung har visserligen delade meningar om huruvida religion bara är en biprodukt av evolutionen eller en anpassning, men är tämligen överens om att människor tycks vara "gjorda för att ägna sig åt religion", eller kanske "obotligt religiösa". Det innebär förstås inte att alla människor är lika "religiöst musikaliska" och inte heller att icke-religiösa livsåskådningar inte förtjänar respekt. Men det kan ge ytterligare skäl till varför tron har en roll, både på ett individuellt plan och på samhällsnivå.
Som någon nyligen sade i samband med ett seminarium om möjligheten att förhindra självmord:
"I längden blir det ganska jobbigt att bära sin egen meningsfullhet."
En demokratisk, sekulär stat har nytta av det långsiktiga religiösa och sociala arbete som bärs upp av människor av tro. Att det är så medges även av kloka agnostiker som Václav Havel och Jürgen Habermas.
Initiativet social cohesion, ett pilotprojekt i Malmö, som ser kulturell och religiös mångfald som en tillgång snarare än som ett problem, framstår även efter denna kritiska genomgång som något att satsa på. Det kan öppna för just det samspel av goda krafter som Malmö och hela regionen behöver.
Antje Jackelén
Tisdag 17 juli 2012

Skribenten

Antje Jackelén är biskop i Lunds stift sedan 2007. Hon är stiftets 68:e biskop och prästvigdes 1980.
Gå till toppen