Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Politik är personligt

”Vilka egenskaper, erfarenheter och förhoppningar drev de män och kvinnor som formade vår tid?”

LBJ och JFK.Bild: Arkivfoto: AP 1960
Den politiska biografin är en litterär genre som har fått ett enormt uppsving på senare år. Sverige är inget undantag.
Under de senaste fyra åren har det kommit tre biografier enbart över Olof Palme: Kjell Östbergs i två delar, I takt med tiden och När vinden vände, Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss och Klas Eklunds volym i Sveriges statsministrar under 100 år.
Det exploderande intresset för politiska personligheter hänger möjligen samman med de senaste decenniernas omvälvningar.
Stora ideologiska system fungerar inte längre som förklaringsmodeller. Marxismen, som länge vägde tungt i intellektuella och akademiska sammanhang, är för evigt komprometterad av en av 1900-talets värsta katastrofer: den kommunistiska. Socialistiska idéer om en planerad ekonomi är döda – även i Kina. Och liberalismen, marknadsekonomins ideologi, kunde ha mått bättre i dessa dagar.
Därmed blir personerna bakom politiska skeenden intressanta.
Vilka egenskaper, erfarenheter och förhoppningar drev de män och kvinnor som formade vår tid?
Man skulle kunna kalla USA den politiska biografins hemland. Snart sagt varje amerikansk politiker av betydelse har blivit föremål för biografiska projekt. Och nu närmar sig ett av de mest magnifika sin fullbordan.
Tidigare i år utkom fjärde delen av fem planerade volymer i Robert A Caros svit The Years of Lyndon Johnson under titeln Passage of Power. På drygt 700 sidor berättar Caro om hur Johnson misslyckas med sin presidentkampanj 1960 och känner sig undanskuffad som John F Kennedys vicepresident – bara för att en ödesmättad fredag i Dallas 1963 nå sina drömmars mål och sedan transformera nationen.
Mottagandet har varit översvallande, inbegripet en recension i New York Times skriven av Bill Clinton, en före detta president som påminner om Johnson: samma glupska aptit på makten.
Journalisten och författaren Caro, tvåfaldigt belönad med Pulitzerpriset, har vigt en stor del av sitt liv åt att skildra Lyndon B Johnsons. Bland tidigare presidentbiografier kan Caros endast jämföras med historiken Dumas Malones sex volymer om Thomas Jefferson som började ges ut 1948.
Första delen av The Years of Lyndon Johnson kom 1982 och heter The Path to Power. Den andra, Means of Ascent, släpptes 1990 och den tredje, Master of the Senate, 2002.
Den femte och avslutande delen dröjer några år. Så måtte Robert Caro fortsätta vara kry och alert; han fyller 77 i oktober.
I denna grundliga och utsökt välskrivna bokserie får man följa Lyndon Johnsons väg från enkla uppväxtförhållanden i Texas till världens mäktigaste ämbete.
Caro är imponerad av sitt föremål, men porträttet är inte helt smickrande.
Demokraten Johnson, övertygad anhängare av Franklin D Roosevelt, valdes 1937 till representanthuset för Texas 10:e kongressdistrikt och avancerade elva år senare till senaten, kongressens övre kammare, med hjälp av omfattande valfusk.
Caro frilägger motsägelserna i Johnsons natur.
I ena stunden kunde han vara bullrande kamratlig för att i nästa ögonblick uppträda fullkomligt hänsynslöst. Åtskilliga har vittnat om att Lyndon Johnson var en man som inte accepterade ett nej. Ibland var han nästan sadistisk. Redogörelsen för hur Johnson offentligt förnedrade pressekreteraren Pierre Salinger vid en konsert i Vita huset – Salinger var en av de Kennedymän som den nye presidenten ogillade – är ett av de obehagligaste avsnitten i The Passage of Power.
Detta drag av manipulerande maktfullkomlighet förklarar, i kombination med att Johnson lärde sig allt om kongressens invecklade och arkaiska beslutsregler, varför han 1955–1961 var en av senatens effektivaste majoritetsledare någonsin och varför han som president kunde genomföra så revolutionerande lagar.
Ingen kunde lägga en arm över någons axel med samma värme som Johnson. Ingen kunde heller vrida om andras armar lika hårt.
Bilden av Lyndon Johnson som en stor president uppfattas kanhända som utmanande av dem som förknippar honom med upptrappningen av kriget i Vietnam. Johnson gjorde ju 1965 vad Kennedy hade vägrat: han skickade reguljära amerikanska styrkor för att försvara en korrupt regim i Sydvietnam.
Krigsmotståndet växte, i USA och internationellt. På gatorna skanderade demonstranterna "Hey, hey, LBJ, how many kids did you kill today?"
Hur Vietnam förstörde Lyndon Johnsons presidentskap lär bli huvudtemat i Robert Caros femte biografivolym; den senaste slutar just när katastrofen har tagit sin början.
Varför beskriva en president med ett sådant eftermäle som stor?
Robert Caro placerar svaret i nuet: det var Lyndon Johnson som drev igenom de epokgörande lagar som ett halvsekel senare, "en blinkning i historiens öga", röjde väg för Barack Obama, den förste svarte presidenten.
Från början en ganska traditionell sydstatsdemokrat som inte uppfattade rasåtskillnad som något större problem kom Johnson att betrakta medborgerliga rättigheter för USA:s svarta minoritet som en personlig mission, ett kall.
Redan 1957, när han var majoritetsledare i senaten, lotsade han igenom en lag om utökade rättigheter, den första på 82 år. Senatorer och kongressmän från sydstaterna hade länge utnyttjat varje tänkbar teknikalitet för att förhindra lagstiftning av det slaget. Men i Johnson fann de sin överman.
När Johnson blivit president gjorde han Kennedys medborgarrättslag till sin främsta prioritet, men hans rådgivare var tveksamma med tanke på motståndet i kongressen. Varför ta risken?
Johnson svarade, i vad som är en av nyckelmeningarna i The Passage of Power:
"Vad i helvete skall man då med presidentposten till?"
John F Kennedy hade i juni 1963, i ett av de modigaste tal som en amerikansk president har hållit, ställt sig bakom kravet på lika rättigheter för svarta amerikaner medan Alabama och Mississippi brann. En lag utarbetades under överinseende av justitieminister Robert F Kennedy, presidentens bror och Lyndon Johnsons särskilda hatobjekt. Men lagen var på väg att köra fast i kongressen.
Som president exploaterade Johnson sympatierna för den mördade företrädaren samtidigt som han manövrerade ut motståndarna.
Medborgarrättslagen från 1964, The Civil Rights Act, och rösträttslagen från 1965, The Voting Rights Act, innebar inte att rasismen besegrades. Men i juridisk mening undanröjde Johnson den institutionaliserade rasdiskriminering som var en rest från slaveriet.
Med undantag för Abraham Lincoln har ingen president befriat lika många amerikaner som Lyndon Johnson.
Han förklarade:
"Jag har lovat mig själv att om jag någonsin får makten så skall jag se till att alla svarta får samma möjligheter som alla vita. Nu har jag den. Och jag tänker använda den."
På sätt och vis är det arvet från Johnson som utmanas i årets presidentval den 6 november.
I Mitt Romney må republikanerna ha hittat en relativt balanserad kandidat, men partiet är i händerna på tokhögern. Det är resultatet av den successiva radikalisering av republikanerna som egentligen inleddes med presidentnomineringen av Barry Goldwater, begravd i Lyndon Johnsons jordskredsseger 1964. Goldwater var svuren motståndare till medborgarrättslagen och understöddes aktivt av skådespelaren som skulle bli hans mer framgångsrike arvtagare: Ronald Reagan.
Republikanerna lovar att riva upp den sjukvårdsreform som i juni godkändes av Högsta domstolen. Reformen, Obamas största triumf hittills, omfattar över 30 miljoner av de 50 miljoner medborgare som saknar sjukvård i världens rikaste land. Det är den logiska fortsättningen på Medicare och Medicaid, de program som Lyndon Johnson förverkligade för att garantera grundläggande sjukvård åt äldre och fattiga.
Men framför allt:
För en del amerikaner är det oerhört provocerande med en svart man i det vitaste av hus.
Därav det envisa ryktet om att Obama är född i Kenya och alltså inte legitim och att han är muslim och kommunist. Radioprataren Rush Limbaugh, som når en konservativ miljonpublik, har kallat presidenthustrun Michelle Obama "uppity", en term som förr användes om svarta som inte visste sin plats. Den republikanske senatorn Rand Paul, knuten till den spritt språngande Tea Party-rörelsen, har öppet ifrågasatt medborgarrättslagen.
Lyndon Baines Johnson förändrade USA till det bättre, mycket tack vare sin starka personlighet. Han lämnade Vita huset 1969 och dog fyra år senare. Men hans arbete är ännu inte färdigt. Därför är USA på väg mot en av de hårdaste – och smutsigaste – valkampanjerna på mycket länge.
Det lär bli stoff till fler biografier.

Mer att läsa:

The Years of Lyndon Johnson. The Passage of Power (Knopf) av Robert A Caro. Rule and Ruin. The Downfall of Moderation and the Destruction of the Republican Party, from Eisenhower to the Tea Party (Oxford University Press) av Geoffrey Kabaservice.
Gå till toppen