Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

När barnet får tala till punkt

Vad gör tiden med en generationsroman? Vi bad fyra av våra recensenter läsa fyra svenska böcker från de senaste decennierna. Jens Liljestrand har läst 1980-talets litterära rockikon – Mare Kandre.

I våras hade fotografen Helena Blomqvist en retrospektiv utställning på Fotografiska Museet i Stockholm, där samtliga hennes fyra bildsviter visades. Det genomgående är en dragning åt ett slags besjälad, gotisk sagovärld, något drömlikt och svårfångat som ändå känns märkligt välbekant. En grupp vitklädda barn på en disig, nattlig sommaräng. Svartklädda apor som vandrar i en mörk procession genom ett övergivet, ensamt vinterlandskap. Blomqvist, som själv bygger upp, iscensätter och ljussätter de magiska miljöerna, skapar i sina bilder en helt egen värld, ett eget visuellt universum.
Kanske är det talande att det är fotokonst, inte litteratur, som jag först associerar till när jag läser ”I ett annat land”, Mare Kandres debutroman från 1984. Hon klev fram på en parnass som hyllade debuter som Per Odenstens ”Gheel” (1981) och Björn Ranelids ”Den överlevande trädgårdsmästaren” (1983) – språkekvilibristiska romaner där prosan var sprängfylld av metaforer och mättade, komplexa bilder (min favorit är när ett moln – jag citerar ur minnet – liknas vid ”en knivsegg av fruset salt”).
Den 22-åriga Mare Kandres genombrott är ett av det litterära 80-talets landmärken. Hon beskrivs av Karin Nykvist (Sydsvenskan 12.5 2012) som en ”litterär rockstjärna”, vars ”frisyr och klädstil syntes på flickor överallt på landets humanistiska fakulteter”. Hon skrev mörka, grymma historier om barn, sjöng i postpunkduon Global Infantilists och levde tillbakadraget i en etta med den enögda undulaten Charlie som enda sällskap. Att en så gåtfull och fascinerande person välkomnades som ett litterärt underbarn i det som i efterhand snarast framstår som den svenska högmodernismens glödande skymningstid, är alltså inte så märkligt.
Snart trettio år senare har finlitteraturen kommit att utvecklas i en annan riktning: mot postmodernism, biografisk roman, autofiktion och ett slags lekfull experimentprosa. Jag ser få kopplingar mellan Kandres texter och den prosa som kännetecknar dagens unga stjärnskott, exempelvis Amanda Svenssons eller Jonas Hassen Khemiris. När jag för en tid sedan försökte ta mig an just Odenstens ”Gheel”, fann jag den i det närmaste ogenomtränglig, och var rädd att jag helt tappat läsnyckeln till 80-talsmodernismen.
Därför är det en lättnad att läsa ”I ett annat land”: jag finner den fullständigt förtrollande. I dess tretton skissartade prosastycken skildras en flickas barndom inifrån. I bokens första halva befinner sig berättarjaget på resande fot med sin familj genom ett dramatiskt landskap, i den andra skildras en mer konventionell uppväxt med skolgång och lekkamrater.
Genom hela texten är författaren fullständigt, nästan maniskt, trogen barnets perspektiv. Varje rad är pregnant, sammansatt, sveper gränslöst mellan olika sinnesintryck. Natten är ”spröd och kall som en gruva”. Mättnaden från godiset ”glimmar oroligt i huvud och mage”. Mammans röst ”klarnar och klyver tjockan som en vass svalvinge”. Här, till skillnad från så mycket annan prosa i samma liga, är metaforiken något annat än stiluppvisning: den är en metod, kanske den enda metoden, för att gestalta barnets holistiska upplevelse av jaget, omvärlden, tiden och varandet. Allt vi ser, allt vi känner, tillhör barnet. Det är som att kliva in i det hemlighetsfulla landskapet i ”Allra käraste syster” (är det en slump att berättarjagets syster, med sina ”daggmasksgrå” läppar, heter Astrid?) – men helt utan sagans snällvärme. Det finns inget koketterande gulligt i Kandres barndomsskildring, bara ett naket allvar.
Litteraturvetaren Anna Williams driver i boken ”Stjärnor utan stjärnbilder” (1997) ett resonemang om hur kvinnliga författarskap ställs utanför en patriarkal kanon och i stället omnämns som enskilda, tidsbundna representanter för en kvinnlig strävan efter jämställdhet. Kandres tragiska och plötsliga död 2005 har spätt på mytbildningen och genikulten kring hennes författarskap, samtidigt som hon sällan bedöms som en del av ett sammanhang, en litterär och kulturell utvecklingsprocess.
Det vi i dag ser i Helena Blomqvists bilder – eller Tim Burtons filmer, eller Pija Lindenbaums barnböcker, eller i Sara Stridsbergs debutroman ”Happy Sally” – bottnar alla i en förståelse och respekt för barndomen som en egen värld, sömlöst glidande mellan dröm, fantasi och verklighet, en mänsklig erfarenhet som man både kan och måste gestalta utan att hemfalla åt näpna klichéer. Det är detta prosalyriska universum som Mare Kandre är med om att skapa från grunden, i såväl debuten som i flera andra av sina romaner. Det gör ”I ett annat land” till mer än ett samtidsdokument: snarare en tidlös resa in i en upplevelse av barnslig nyfikenhet och maktlöshet som vi alla kan känna igen, ett förlorat inre landskap vi alla sörjer och saknar, minns och bevarar.

Mare Kandre

Född: I Södertälje 1962. Död 2005.
Skönlitterär debut: Succéromanen ”I ett annat land” 1984, då var Kandre 22 år.
Romaner i urval: ”Bübins unge” som Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström jämfört med Kafkas och Dostojevskijs verk. Uppväxtskildringen ”Aliide, Aliide”. Sista boken ”Xavier”, om längtan efter kärlek kom 2002.
Också känd för: Var frontfigur i punkbandet Global Infantilists som gav ut två skivor, 1982 och 1983. Gick på konstskola i London och har ställt ut sina målningar och teckningar. Sedan 2006 delas Mare Kandre-priset ut till en ung författare som skriver i hennes anda.
Bevingade ord: ”Det är inte Stig Larsson som är ett geni! Det är jag som är ett geni!”
Gå till toppen