Det finns något i blicken, genomträngande och orädd. Annars är det inget utmärkande med Jens Månvinge när han promenerar i jeans och vit skjorta på Lunds gator. Visserligen känner han det själv hela tiden: höfter och knän som värker efter flera års släpande av järnkedjor runt anklarna. Men det syns inte.

Men nu, efter fem år i frihet, låter han sig bli igenkänd. Han har skrivit ned sin berättelse, hur han greps och dömdes för innehav av 1,2 kilo heroin, fick dödsstraff men benådades till 30 år efter att ha erkänt sin skuld. Om hans sex år i det beryktade fängelset Klong Prem Prison, även kallat Bangkok Hilton, innan han överfördes till Sverige, Kumla och Hall.

"Den senila skalbaggens tröst" heter resultatet, boken som han själv har gett ut. Det är Jens Månvinges ord, hans berättelse om vad som hände. Och hur han bar sig åt för att överleva.
– Många dog. Det fanns de som tog sitt liv. Men jag ville leva. Det sätter själva förutsättningen, säger han.

Jens Månvinge, 50, är uppväxt i Lomma. Han beskriver sin familj som trygg, vanlig. Året efter lumpen reste han som backpacker till Australien och Asien. Han blev kvar, tog diverse jobb, bland annat som tempelbyggare i Indien. Efter tio år i världsdelen startade han ett projekt för att befria tillfångatagna apor i den thailändska djungeln.

När pengarna tog slut fattade Jens Månvinge beslutet: han skulle smuggla droger för att få ordning på sin havererade ekonomi. Det blev aldrig så. I stället greps han under stort polispådrag 1995.
– Jag gjorde det jag gjorde. Det finns inte mer jag kan säga. Jag har försonats med mig själv och gjort upp med min skuld. Med ett sådant straff har man det, säger han.

Och det här är ingen artikel om rätt och fel. Utan om att överleva något sånär mentalt intakt.

Klong Prem-fängelset är byggt för runt sextusen fångar, men inhyser minst det dubbla. I cellerna sover de packade som sillar direkt på golvet, om de inte har pengar att köpa en filt, ofta sjuttio personer per cell. Råttor täckta av varbölder härjar, inget hindrar myggen från att sprida sjukdomar och många fångar är döende i tuberkulos och aids. Den som inte har pengar att köpa bättre råvaror får nöja sig med fängelsematen, med maskar i riset och sönderkokta fiskhuvuden.

Som svensk fick Jens Månvinge ett bidrag till mat varje månad från Svenska ambassaden. Och mediciner, för att hålla honom vid liv.
– Det är ett eget klassamhälle där inne. De som inte har något tar stryk på ett annat sätt. Hade jag inte varit europé hade jag dött rakt av med tanke på vad som sedan hände, säger han.

De första åren hade Jens Månvinge bara ett svar på hur han skulle förhålla sig till platsen han satt inlåst på: han skulle ut. Att fly från Bangkoks värsta och mest bevakade anstalt var inget någon västerlänning lyckats med. Men tillsammans med en australiensare, med resurser utanför murarna, klurade de ut en möjlig väg.
– Då fick jag ett brev från min mor och förstod att hon var sjuk. Skulle hon klara att jag försökte rymma?

Jens tvekade. Han hjälpte sin vän, men blev till slut själv kvar. Vännen lyckades, skandalen var ett faktum. Fängelsechefen och en rad underchefer fick gå och skulden hamnade på svensken.

Det är fascinerande hur människan anpassar sig till de mest horribla situationer, konstaterar Jens Månvinge. När han kom till häktet trodde han inte att han någonsin skulle kunna somna intill en blodfläck där en man just slagits ihjäl. Eller stå ut med kedjor som trängde in i variga sår vid vristerna. Han trodde heller inte att det var möjligt att sakna vardagen ute på fängelsegården, med matlag över öppen eld, en gitarr av en planka och ståltråd. Men det var det.

Efter rymningsförsöket fördes han till en isoleringscell av fuktiga murkna plankor, tre gånger fyra kvadrat, utan riktigt ljusinsläpp. Där satt han i två och en halv månad, fastkedjad vid väggen.
– En del blev knäppa efter två veckor, ofta aggressiva. Men vad som är knäppt eller inte kan man inte säga. Man måste förstå den enorma press man lever under.

Vattnet i cellen var brunt och täckt av kackerlackor. Toaletthålet i marken svämmade lätt över, bajs och urin flöt ut. Sova vågade han inte, av rädsla för att bli biten och smittad av de infekterade råttorna som for ut och in genom springorna. Paniken skenade.
– Det enda som fanns i cellen var en hink. Den använde jag i min jakt på råttorna. Jag stod beredd på anfall och slog ihjäl dem, inälvorna flöt runt på golvet.

Men för varje död råtta kom två nya. Jens Månvinge höll på att förlora greppet, famlade runt i sin ångest.

Det är nu något händer – det låter som en film, men är på urinstinkande allvar. Han får kontakt med sig själv, säger han, med sin egen erfarenhet från livet. Och den säger honom att han gör precis allt fel.
– Jag hade matat min rädsla istället för att mata råttorna.

Ungefär så här, förklarar han: Genom att försöka bekämpa råttorna och kackerlackorna bekräftade och förstärkte han sin egen skräck för hela situationen.
– Jag började göra precis tvärtom. Jag valde ut en stor skabbig råtta och hans utvalda, som jag matade. Kackerlackorna kunde jag inte tämja, men jag insåg att om jag anpassade mig till deras dygnsrytm och sov på dagarna när de höll sig lugna var det lättare för mig att få min sömn.

En gång per dygn fick Jens Månvinge en tallrik fisksoppa och ris, med mask och småsten som gjorde att han bet sönder sina tänder. Med jämna mellanrum portionerade han ut mat till råttorna, som nu bodde i cellen. Den stora hanråttan bevakade sitt revir och höll effektivt undan alla andra som ville komma in. Jens döpte sina råttvänner, pratade med dem och började, på ett sätt som kanske bara cellivet kan förklara, se dem som sin familj.
– En dag flyger en skalbagge in genom en ventil i väggen. Den landar på mig och stannar där. Av någon anledning vägrar den att ge sig av.

Just detta, att den tyr sig till honom, väcker något inombords, där han sitter fastkedjad vid väggen. En liten varelse, om det så bara är en skalbagge, som behöver honom.
– Kroppen är fantastisk, den gör vad den måste. Den slår ut delar av vissa funktioner för att hålla en vid liv. Och just den extrema stress som vrider runt dig, som hela tiden finns där, gör att du på något sätt kan leva i den. Cellen blev min vardag. Att sitta där och prata med råttorna och min skalbagge. Det är så det var, där och då. Jag kan inte förklara det bättre.

Men två saker var avgörande. Att han slutade kämpa emot och hittade tillbaka till den verktygslåda han skaffat sig tidigare i livet. Redan när han byggde tempel hade han lärt sig att göra andningsövningar och meditera. Nu fortsatte han, i cellen.

Han inrättade rutiner, träningspass mellan utfodringen av råttorna, kackerlackorna och skalbaggen. Såg till att hålla sig sysselsatt på det sätt som förutsättningarna gav.
– Det krävs disciplin och fokusering, men det blev mitt sätt att hantera den kompakta stress jag befann mig i. Det var som att jag zoomade in i en frekvens där jag fann stillhet. Det är märkligt, men på något sätt är det som att mitt liv före det hade förberett mig på det här.

När Jens Månvinge släpptes ut från isoleringen var den första känslan oro. Hur skulle djuren och insekterna klara sig utan honom?
– Det är ju så. Det är förändringar som är det jobbigaste, säger han.

Under åren i Klong Prem dog flera av hans vänner, en av dem i hans famn. Och hans närmsta vän utanför murarna, som besökt och stöttat honom, dog i cancer. Dessutom, hemma i Sverige, förlorade han båda sina föräldrar, utan en chans att träffa dem en sista gång.

Till slut, sommaren 2000, blev han överförd till ett svenskt fängelse. 2007 blev han benådad och frisläppt.
– Jag vill inte jämföra de thailändska och svenska fängelserna. Förutsättningarna är fullständigt olika. Det är mycket man kan säga om det thailändska rättssystemet, och brutaliteten, men jag kan inte börja hata deras system. Till syvende och sist var det ju jag som gjorde det jag gjorde. Punkt.

De första fria åren i landet han inte bott i sedan 1982, levde Jens Månvinge i Stockholms skärgård. Han hyrde en liten stuga och försörjde sig på att bygga hus. Men kroppen tog stryk, efter åren på Klong Prem klarade den inte mer. I stället tog han tag i yogan.
– Det tog fler år att bli av med de värsta spänningarna, det var en form av posttraumatisk stress. Stillheten i naturen och mina disciplinerade övningar var det som hjälpte.

Sedan ett par år jobbar han nu som föreläsare och yogainstruktör. Han skriver också en ny roman, och delar sitt liv med sin fästmö.
– Hon är fantastisk och har förmågan att se människan innan hon dömer. Och jag har varit fullständigt öppen.

Hans historia väcker reaktioner. Men själv, säger han, har han lämnat de här åren bakom sig.
– Du kan inte bära det med dig i vardagen. Om jag tänker på dem som sitter där nere, just nu, blir det olidligt att sitta här och dricka kaffe, till exempel. Jag är här och nu. Men omgivningen påminner mig ständigt.

Ändå har du gett ut boken?
– Från början skrev jag bara för mig själv. Men så växte en önskan att få visa att det går att ta sig igenom det som är riktigt jävligt, att boken skulle kunna ge perspektiv. Vi är människor, vi har alla våra tillkortakommanden, det är väl det som gör oss mänskliga.

För Jens Månvinge gav flera av hans asiatiska fängelsevänners situation perspektiv när det var som tuffast. Som heroinisten han kallar Nam i boken, gängledaren som växte upp i slummen med missbrukande föräldrar.
– Allt jag berättar är ju min historia, hur jag klarade mig. Men jag är uppväxt under trygga familjeförhållanden, med en grund inom mig att falla tillbaka på. Nam, precis som många andra, dövade sig med heroin för att överleva, slogs med kniv och blev själv knivstucken till döds. Han hade sina förutsättningar.