Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Obalans i sorgen

Inunder. Atlas.

Navet och drivkraften i Ann-Marie Tung Hermelins debutroman är huvudpersonen Alice sorgearbete efter en älskare och en högt älskad mormor. Overklighetskänslan och våldsamheten i den oåterkallelighet som den som blir lämnad ställs inför fångas i romanen, även tristessen och likgiltigheten: att tillvaron sveps in i grått utan att någon högre förklaring till det skedda infinner sig.
Det finns inget vackert eller nödvändigtvis något existentiellt givande i att älta det obegripliga tills vänner tröttnar och börjar att flacka med blicken. Du förväntas rycka upp dig och gå vidare, inte fastna i det förflutna eller ”gräva ner dig”.
Den som själv sörjt känner förmodligen igen gråskalorna och det krampaktiga i att tvingas ta ett steg i taget. Tillvaron delas in i ett före och ett efter. Inget blir någonsin detsamma eftersom den som sörjer själv förvandlas.
Författaren bygger även en större värld som rymmer andra konflikter. Huvudpersonen Alice är ”fel”, både klassmässigt och etniskt. Inte tillräckligt fin för sin franska aristokratiska släkt och alltför ”fin” och kontinental för svenskar. Dessutom av mycket dubiös ickefransk härkomst, då mormodern fick en dotter tillsammans med en man av vietnamesisk börd. Till vännens herrgård drar hon sig tillbaka och skriver berättelsen om sina förluster: romanen ”Inunder”.
Sorgens stumhet, som ska besvärjas med ord, skapar den mörka basen i romanen. Den ryms dock inunder den nostalgiska värld som huvudpersonen bygger på grunderna av den raserade framtid som älskaren gav ett löfte om: barndomens somrar med en fläkt av fransk överklassflärd på Cap d’Antibes och i våningen i Paris och den unga vuxnas högmodiga famntag i Toscana. Det rosmarinindränkta och rosaskimrande avslutas när älskaren dödas av en bilbomb i krigets Kroatien.
Det är en svår balansgång för varje författare: att skildra sorg och passion. Det nostalgiska spår som Tung Hermelin valt slår emellanåt över i vykortskitsch och sentimentalitet vilket gör att romanen, trots den språkliga säkerheten och psykologiska trovärdigheten, ger ett obalanserat intryck.
Gå till toppen