Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En centimeter från den perfekta dagen

Glöm inte att Sara Algotsson Ostholt inte bara var nära ett guld, hon vann framför allt ett silver. En makalös olympisk prestation i en av de tuffaste och mest komplicerade idrotterna.

Max Wiman på sommar-OS i London.Bild: Foto: Lars Dareberg
Hade bara Wega klippt framhovarna och rakat benen.
Allt handlade om en centimeter – på sin höjd.
Som en kantboll i pingis, nätrullare i tennis, en hundradel på hundra meter frisim.
Det är egentligen helt galet när man tänker på det. Och det är svårt att undvika.
Charmen med idrotten, sägs det. På fel sida om avgörandet känns inte charmen. Då bildas en klump i magen, som tar så oändligt mycket längre tid att få bort, än den pirrande känslan efter en seger.
För det är klart att vi på plats drogs med lika mycket som ni hemma i tv-sofforna.
Sara fixade bort klumpen med två ord – "shit happens".
Tre dagars kraftprov för både ryttare och häst, sista språnget var taget. Wega och Sara Algotsson Ostholt var i praktiken förbi mållinjen som olympiska mästare.
Det gjorde ont i hela kroppen när bommen föll.
En centimeter från den perfekta dagen.
"Hon gjorde ett dumt misstag", sa tyske vinnaren Michael Jung.
Tyckte det lät extremt oartigt för att vara i hästkretsar, där alla annars bara verka dunka varandra i ryggen.
"Shit happens", sa Sara Algotsson Ostholt och log.
Det var befriande att höra hur snabbt hon vänt besvikelsen till ren och skär silverglädje.
Jordnära berättelser om vägen hit, på en lugn och trygg småländska – men minsann kryddad med lite Rolf-Göran Bengtsson-brytning efter en rad år i Tyskland.
Framför allt framtidstro också.
Beskedet att Wega inte är till salu, byggde på ett inte helt småländskt ekonomiresonemang.
Men är naturligtvis ovärderligt för svensk fälttävlan.
Wega och Sara Algotsson Ostholt mot guld i Rio de Janeiro 2016, alltså.
En skön avslutning på en väldigt lång, men till slut obeskrivligt dramatisk dag i parken med utsikt över hela centrala London.
Det var lite för många ryttare i finalhoppningen för att hålla pulsen uppe till att börja med, men när Wega galopperade ut på arenan, slutade hjärtat slå helt.
Det var som om tiden plötsligt också stod stilla, som om någon stannat klockan borta på Greenwich-observatoriet där all världens tid utgår ifrån. Hundra meter bort på kullen intill. Väl inom synhåll.
Varje sekund kändes som en evighet när Wega avverkade hinder för hinder. Tystnaden var så kompakt, att vartenda ett av hennes andetag och frustningar hördes långt upp på läktaren.
Vi andra andades inte alls.
Sen andades vi ut en sekund för tidigt.
Klart det hade känts bättre om hon gjort en grov rivning på fjärde hindret i stället.
Men tyske guldvinnaren Michael Jungs häst flög över alla hinder utan att röra dem.
Shit happens.
Sara gjorde en fullständigt fenomenal prestation. Glöm aldrig det.
Ridsport är dessutom så mycket mer än en idrott. Det är en av de största folkrörelserna i Sverige. Framgångarna på elitnivå ger ny näring åt bredden, ny kraft åt alla ungdomar i stallen.
Sofia Algotsson Ostholt, Rolf-Göran Bengtsson och Patrik Kittel – vilka tre förebilder de tre disciplinerna har fått.
Nu har också den svenska OS-truppen 2012 fått en förebild. En idrottare som gjorde mer än någon kunde begära, som presterade på topp när det verkligen gällde.
Mer av den varan, tack!
Gå till toppen