Molnen – aldrig är de så intressanta att iaktta som om sommaren. En himlens egen skissprocess att följa med regntung optimism. Även inom konsthistorien lyser den molnfria himlen allt som oftast med sin frånvaro. När den engelske amatörforskaren Luke Howard år 1802, inspirerad av Linnés växtsystem, gjorde den första indelningen av olika molntyper lade han inte bara grunden för den moderna meteorologin. Hans noggranna observationer kom också att sätta sina spår inom konsten. Med 1800-talets friluftsmåleri, och utvecklingen av akvarellfärger, drog konstnärer ut i fält för att fånga molnens gäckande former. Ungefär som ett landskapsmåleriets krokiteckning, inte sällan förenat med ett vetenskapligt intresse. Brittiske John Constable målade hundratals molnstudier av den vida himlen över Hampstead Heath. I Sverige satt August Strindberg och antecknade med sedvanlig frenetisk skärpa molnens rörelser, vars former han dokumenterade i fotografier mättade med ockulta övertoner. Men molnens konsthistoria börjar inte där. För renässansens och barockens målare hade de en lika praktisk som symbolisk funktion. Rent bokstavligt bar de fram den antika mytologins gudar, och gav kristendomens änglar något att sitta på.