De trettionde olympiska sommarspelen är i full gång i London. Halvvägs in i tävlingarna har den stora svenska framgångsvågen uteblivit, men den kommer kanske. Ty just London förknippas med svenska triumfer. Förra gången det begav sig där, 1948, tog Sverige 17 guldmedaljer, 11 silver och 17 brons. Bara USA var bättre.
För Sverige har årets OS också en annan historisk dimension: spelen råkar sammanfalla med hundraårsminnet av olympiaden i Stockholm. Det har bland annat satt spår i bokutgivningen med flera utmärkta skildringar av OS 1912, varav gamle Sydsvenskankollegan Åke Jönssons magnifika Vägledning till Solskensolympiaden står i en klass för sig.
Så i väntan på blågula sensationer kan det finnas anledning att ytterligare fördjupa sig i OS-historien och erinra om Sveriges viktigaste olympier någonsin.

Kanotisten Gert Fredriksson med sex guld i fyra OS 1948–1960?
Simhopperskan Ulrika Knape som tog guld och silver i München 1972 och silver i Montreal 1976?
Eller handlar det om vinterspelen och den nyligen bortgångne skidåkaren Sixten Jernberg med fyra guld 1956, 1960 och 1964?
Nej, ingen av dem.
Johannes Sigfrid Edström gjorde en jämförelsevis blygsam insats på arenan. Vid sidan uträttade han desto mer.
Numera är det inte många som vet vem Edström var. Även inbitna idrottsfantaster svävar antagligen i okunnighet om honom. Men om begreppet olympier vidgas till att omfatta inte bara tävlingsdeltagare, utan också organisatörer och beslutsfattare, framstår han som en av de största.

Edström (1870–1964) utbildades vid Chalmers och studerade elektronik vid Zürichs tekniska högskola. Han arbetade som ingenjör i USA, gifte sig med en amerikanska och återvände 1897 till Zürich, där han elektrifierade stadens spårvägssystem. Tre år senare var han tillbaka i Sverige som chef för spårvägarna i hemstaden Göteborg. Även där ledde han omvandlingen från häst- till eldrift och gjorde därefter samma sak i Malmö, Helsingborg och Norrköping.
Marcus Wallenberg fick upp ögonen för Edström, som 1903 tillträdde som verkställande direktör för Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, Asea, i Västerås. Asea, med 3,7 miljoner kronor i omsättning och drygt 1 000 anställda, befann sig i kris. Edström förvandlade snart bolaget till en multinationell vinstmaskin.
Edström var ingen innovatör, men hans organisatoriska talang var oöverträffad. Han rationaliserade och samordnade verksamheten. När han avgick som Aseas vd 1933 – han var styrelseordförande till 1949 – uppgick omsättningen till 154 miljoner kronor och antalet anställda översteg 10 000 personer i ett fyrtiotal länder.

Med ungdomsårens idrottsutövande – löpning och rodd – blev det naturligt för Sigfrid Edström att ställa sin organisatoriska talang i idrottens tjänst. Samma år som han blev Aseas chef var han med och grundade Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, sedan 1947 Riksidrottsförbundet. Han var vice ordförande i organisationskommittén för Stockholms-OS 1912.
Om generalmajoren Viktor Balck, som tillhörde kretsen kring OS-instiftaren Pierre de Coubertin, brukar kallas den svenska idrottens fader, så kan Edström med samma självklarhet betraktas som dess främste organisatör. Han efterträdde Balck i Internationella olympiska kommittén, IOK, 1920 och utsågs 1946, efter en interimistisk period under krigsåren, till IOK:s ordinarie ordförande, idrottsvärldens mest prestigefyllda position. Han satt kvar till 1952.

Förutom att han ledde en av Sveriges främsta exportindustrier var Edström ordförande i Svenska arbetsgivareföreningen, SAF. I den egenskapen undertecknade han Saltsjöbadsavtalet 1938, det huvudavtal mellan LO och SAF som skapade stabila relationer på arbetsmarknaden.
Tjugo år tidigare, under de dramatiska åren 1917–1918, ingick Edström i den del av näringslivets etablissemang som pressade högern till eftergifter i rösträttsfrågan, fullt införstådd med att alternativet var revolution eller, som i Finland, inbördeskrig. Edström, med goda kontakter i Storbritannien och USA, medverkade också i förhandlingarna om de lättnader i livsmedelsförsörjningen utifrån som i slutet av första världskriget räddade ett avspärrat Sverige undan akut hungersnöd.

Sigfrid Edström, glödande antisocialist, tog på 1930-talet initiativ till Direktörsklubben, en löst organiserad sammanslutning för att värna den privata industrins intressen. Åren närmast efter andra världskriget fungerade den som ryggrad i kampen mot de socialiseringsidéer som fördes fram av en radikaliserad socialdemokrati.
Ändå hade Edström en pragmatisk inställning till arbetarrörelsen. Det manifesterade sig i Saltsjöbadsavtalet, men redan som nybliven Aseachef, i en tid med djup facklig splittring, hade han en upplevelse som i efterhand kan ses som ett frö till den svenska modellen på arbetsmarknaden.
Edström bad arbetarna utse sex representanter som han kunde överlägga med. En dag steg sex män in på direktörskontoret. Han antecknade deras namn. De hade knappt hunnit gå förrän ytterligare sex personer uppenbarade sig. En förbryllad Edström sade att han nyss tagit emot en delegation, men fick då veta att de som varit hos honom först var socialdemokrater. Nu uppvaktades han av den borgerliga fackföreningen. Nästa dag anlände ytterligare sex personer. Det var de oorganiserade arbetarna.
"Allt detta vållade mig åtskilligt huvudbry", mindes Edström, som med tiden valde att satsa på den socialdemokratiska grupperingen.
Han konstaterade:
"Fackföreningarna ha kämpat för att förbättra arbetarnas ställning, och de ha lyckats ... Den känsla av organisatorisk jämbördighet, arbetarrörelsens framgångar skänkt sina medlemmar, har medfört större öppenhet och förståelse mellan de båda parterna inom vår industri."

Under denna yta – i Nationalencyklopedin betecknas Edström underligt nog som "liberal" – fanns emellertid mörka stråk som möjligen säger något om de komplicerade och ibland motsägelsefulla faktorer som utgör rotsystemet till den svenska modellen.
Förra året hade jag anledning att gå igenom delar av Sigfrid Edströms papper i Riksarkivet. Det är en enorm samling; endast Sven Hedins lär vara mer omfattande.
Efteråt var det svårt att känna någon större personlig sympati för Edström. Dagböckerna, bedövande tråkiga, präglas mest av vardagliga iakttagelser om allt från vädrets växlingar till konsten att rätt sortera strumpor.
Som IOK-ledamot träffade Edström Adolf Hitler i samband med OS i Berlin 1936 och var speciellt inbjuden till de nazistiska partidagarna i Nürnberg. Hur ställde han sig till Hitlers krav på diskriminerande särbehandling av judiska idrottsmän? Om detta hittar man nästan ingenting.
Istället framträder antisemitiska och reaktionära attityder som går långt utöver vad som kan förklaras med 1930-talets tidsanda.
Till amerikanen Avery Brundage, sin efterträdare som IOK-president, skrev Edström:
"När det gäller förföljelserna av judar i Tyskland är jag inte alls för detta, men jag förstår till fullo att en ändring måste ske. Som det såg ut i Tyskland så var en stor del av den tyska nationen ledd av judar och inte av tyskarna själva. Till och med i USA kan den dag komma då ni måste stoppa judarnas aktiviteter. De är intelligenta och skrupelfria. Många av mina vänner är judar, så du får inte tro att jag är emot dem, men de måste hållas inom bestämda gränser."
I ett brev till SAF-kollegan Gustaf Söderlund föreslog han några år senare en utredning om hur arbetarna använde sina pengar på fritiden. Det var under kriget och Edström hade lagt märke till att biograferna var fullsatta på kvällarna. Detta måste, som han såg det, innebära att arbetarna hade för bra betalt. Söderlund avvisade Edströms propå vänligt men bestämt.
Likafullt är det omöjligt att förhålla sig till det svenska 1900-talets väsentligheter, som ekonomi, politik och idrott, utan att samtidigt förhålla sig till denne betydelsefulle men idag märkligt bortglömde man.

Hur var det nu med den sportsliga bravad som slungade ut Sigfrid Edström i idrottens underbara värld och hela vägen upp till den olympiska toppen?
Han satte 1891 svenskt rekord i löpning på distansen 150 meter. Han avverkade sträckan på 16,4 sekunder.