Händerna: Ryttarens absolut viktigaste redskap, det är genom händerna han/hon pratar med hästen. En ryttare som har hårda eller okänsliga händer har oftast mycket svårt att rätta till det. Känslan kan till viss del tränas upp, men det är utan tvekan den svåraste delen att utveckla. Känslan finns ofta naturligt hos de riktigt talangfulla ryttarna.
Storleken: Det viktigaste hos en bra hopphäst är inte storleken. De flesta internationella topphästar har en mankhöjd på över 170 cm. Men Rolf–Göran Bengtssons Ninja la Silla är bara drygt 160 cm. Viktigare än storleken är galoppen. För att nå toppen måste hästen ha en stor galopp.
Könet: Oftast är det valacker som når de största framgångarna. Hingstarna kan vara lite slarviga, inte bry sig lika mycket (se hästens huvud) och kan ge upp om det tar emot. De bästa stona är minst lika bra som valacker, men det är inte lika många ston som når den yppersta klassen.
Sitsen: En dålig balans kan förstöra mycket, en bra balans hjälper hästen och när det handlar om hästar av OS–klass gäller det kanske mest att inte störa hästen. Notera att en ryttare som Rolf–Göran Bengtsson sitter väldigt stilla och hans ritt alltid ser lugn och samlad ut. Motsatsen är de stressade, flaxiga ryttarna där en häftig rörelse kan störa hästen och därmed orsaka ett nedslag.
Magen: Det är inte många år sedan trinda gubbar skumpade runt på hopptävlingarna. I dag är ryttarna vältränade och lätta. Det finns inte någon undersökning, men rent logiskt måste det vara lättare för en häst att göra höga språng med en 65-kilosryttare på ryggen än med en 85-kilosklump.
Huvudet: En ryttare måste vara smart och taktisk. Ryttaren måste också känna sin hästs egenskaper för att veta hur den tar sig över olika typer av hinder, med tanke på förberedelserna inför nästa hinder. Det taktiska ridandet går att öva upp, inte minst genom att gå banor med mer rutinerade ryttare. Vid stora tävlingar har ryttarna ibland ett litet "nätverk" som de resonerar med.
Halsen och ryggen: Halsen är hästens balansorgan. Den ska helst vara aning böjd framåt/nedåt. Då bär den upp ryggen på ett bra sätt och kan använda ryggen på ett bra sätt och bär lättare upp ryttaren. Det finns undantag bland hopphästar som varit snudd på "svankryggiga", men idealet är kraftiga muskler så att hela hästen bär upp sig på ett bra sätt.
Huvudet: Hästens viktigaste del. Utan rätt inställning spelar det inte någon roll hur vältränad, välbyggd och välskött hästen är. Den blir inte en världsstjärna. En hopphäst av elitklass lär sig snabbt att det är bra att inte riva några bommar, en något sämre kan vara lika glad om två bommar ramlat ner. Hopphästen ska vara modig, lita på sin ryttare men också försiktig.
Benen: Alla eftersträvar en korrekt benställning, det ger oftast en sundare häst. Men det finns exempel på hästar med skeva ben som blivit bra och hållbara både hopp– och fälttävlanshästar. Raka haser eller vinklade? Oftast beror det på vad ryttaren gillar och väljer ut hästar efter. Det finns topphästar med raka haser och topphästar med vinklade haser.
Hovarna: Till skillnad från de flesta elittravarna tävlar alltid hopphästarna med skor. När det är tävling på gräs skruvar hästskötarna i broddar i skorna för att hästarna inte ska tappa fästet och halka.
Benen: Används också för att kommunicera med hästen, genom att trycka med benen kan ryttaren få hästen att svänga.
Bakpartiet: Det skjuter ifrån i upphoppet. Det finns många olika skolor kring hur det ska se ut, men generellt går det att träna upp musklerna. Det finns egentligen inte någon mall för hur det ska se ut, det hänger samman med exteriören i övrigt hos hästen och hur ryttaren vill ha sina hästar.