Kultur & Nöjen

Pinkwashing - årets prideglosa

Ett viktigt begrepp. Men ”pinkwashing” riskerar att lägga lock på debatten.

Tor Billgren.
Årets Prideglosa nummer ett är ”pinkwashing”. Ett träffande begrepp som beskriver hur högerpopulistiska rörelser utger sig för att vara gayvänliga, och därmed försöka skyla över resten av sin fördomsbaserade politik. Syftet med denna rosafärgade retorik är förstås att angripa muslimer.
Den manifestation som islamfientliga English Defense League genomför idag i Stockholm – samtidigt som Prideparaden – är ett tydligt exempel. Ett annat är den debattartikel Jimmie Åkesson skrev i Aftonbladet i mars 2010, där han drev tesen att Sverigedemokraterna är ett parti för hbt-personer. Det är naturligtvis skrattretande, eftersom partiet fortfarande förespråkar diskriminering på grund av sexuell läggning. Dessutom haglar de homofientliga uttalandena som aldrig förr. I veckan kunde vi till exempel i tidskriften Expo läsa hur SD:s ordförande i Härryda konstaterade att det inte går att förbjuda homosexualitet, eftersom det är för dyrt att internera och lobotomera homosexuella.
Pinkwashing är ett klockrent uttryck för att beskriva SD:s oärliga krumbukter i frågan.
Men ibland får jag en känsla av att begreppet också används för att slippa diskutera känsliga och komplicerade frågor. Som hos det svenska nätverket Queers Against Pinkwashing. Deras aktivism är nästan helt inriktad mot Israel, som påstås framställa sig som ett paradis för bögar och flator – bara för att kunna peka ut de arabiska grannländerna som homohelveten.
Men där stannar resonemanget. Följfrågan om hur det de facto är för homosexuella i arabvärlden uteblir. Det är som att det skulle vara fel att påpeka att muslimska länder ofta är repressiva mot hbt-personer och att muslimska samfund i regel är homofientliga.
Naturligtvis finns det goda skäl att kritisera Israels ockupationspolitik. Men att i samma andetag närmast beklaga sig över att landet har liberala hbt-lagar, är kontraproduktivt. Det är inte mindre homovänlighet som behövs i Mellanöstern.
Tänk om de som har djupa kunskaper om islam och är engagerade i kampen mot islamofobi och hbt-fientlighet, istället kunde försöka bidra med argument kring hur man kan bemöta muslimsk homofobi på ett retoriskt hederligt och demokratiskt hållbart sätt?
Detta är förstås extra angeläget just nu, när hbt- personer används som slagträ i högerpopulistiska rörelsers kamp mot just islam. Att ställa grupper mot varandra är ett av de äldsta och billigaste tricken i boken. Det är ett stöd som man aldrig kan acceptera, eftersom det är falskt.
Att belysa och problematisera homofobi som inspireras och upprätthålls av islam handlar förstås inte om att angripa muslimer. Tvärtom – syftet är att stödja muslimer, det vill säga de många bögar och lesbiska som lever i religiös och social utsatthet. Solidaritetsperspektivet måste ändras – från den abstrakta massan till den förtryckta individen.
Gå till toppen