Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: När ja blir nej

”När allt kommer omkring är det nog hälsosamt med lite distans till ett sådant projekt.”

Då det begav sig.Bild: Arkiv: Ola Nilsson 2003
Det är inte alldeles enkelt att stoppa ned en papperslapp i ett kuvert samtidigt som man håller för näsan. Men det var, bildligt uttryckt, vad jag och många andra Europavänner gjorde när vi gick in i röstbåsen söndagen den 14 september 2003.
Skulle Sverige överge kronan och ansluta sig till den gemensamma europeiska valuta, euron, som 2002 hade ersatt de nationella valutorna i tolv EU-länder?
Jag var en av nästan 2,5 miljoner väljare som röstade ja i folkomröstningen. Men det räckte bara till 42,0 procent av rösterna. Nejsidan vann en överlägsen seger med 55,9 procent.
Sedan eurokrisen blev akut på våren 2010, med ett konkursmässigt Grekland som epicentrum, har jag av och till brottats med två efterkloka tankar:
Den ena är att det kanske, från ett snävt svenskt perspektiv, var bra att det blev nej.
Den andra är att jag borde ha lyssnat mer på hjärnan än på magen och ställt mig på nejlinjen.
Under ett kvartssekel som kommenterande journalist har inget ställningstagande varit så svårt och fullt av våndor som när det gällde euron.
I sommar har jag bläddrat mig tillbaka i gamla lägg för att bekanta mig med vad jag skrev. Tveksamheten och ambivalensen lyser igenom i rubriker som ”Skeptikerns bekännelse” eller i formuleringar som att euron ”är inte den bästa lösningen, men den förefaller vara den minst dåliga”. Entusiasmen från folkomröstningen om EU 1994 var som bortblåst.
Mina argument mot euron var ekonomiska. Starkt påverkad av professor Lars Calmfors avvaktande EMU-utredning från 1996, av euroskeptiska bekanta i näringslivet och av den ekonomisk-historiska litteraturen kom jag fram till att euron var ett högriskprojekt, en potentiell katastrof. För EU:s ekonomiska och monetära union saknade – och saknar fortfarande – de inslag som är nödvändiga för att arrangemanget skall vara stabilt.
Europa är, till skillnad från USA, inte ett optimalt valutaområde, där produktionsfaktorer fritt och naturligt rör sig över gränserna. EMU:s statsfinansiella regelverk är dessutom för svagt. Detta leder, i förlängningen, till den avgörande frågan om det överhuvudtaget är vettigt med samma penningpolitiska regim, det vill säga samma ränta, i ekonomier som befinner sig i olika faser.
Alla de frågeställningar som nu är på tapeten – avsaknaden av ett trovärdigt regelverk, bristen på samordning och en räntenivå som orsakar bubblor och sedan statsfinansiella härdsmältor – fanns på dagordningen 2003. Men få på jasidan, om ens någon, kunde föreställa sig att situationen skulle tillåtas urarta så som nu har skett.
Varför blev det ändå ett ja för min del? De politiska argumenten tog överhanden.
För det första var det maktfrågan. Endast som medlem av eurozonen skulle Sverige kunna maximera sitt inflytande, inte bara i valutaunionen, utan också inom EU som helhet.
För det andra handlade det om europeisk solidaritet, om att vara beredd att dela på risker och bördor och inte enbart på fördelar och möjligheter.
För det tredje var det vad jag kallade ”sängkammarargumentet”: det finns krafter som man inte vill bädda ned sig med.
De enda demokratiskt respektabla partierna helt på nejsidan var Centern och Miljöpartiet. Centern hade ett diffust förhållande till EU-idén; minns parollen ”Nja till Europa”. Miljöpartiet var då hysteriskt emot EU.
Allvarligast var emellertid, som jag såg det, att ett nej till euron skulle kunna legitimera hatiska och demokratiskt tvivelaktiga partier och sekter: rasister och främlingsfiender till höger, allsköns kommunister till vänster. Euron var ett projekt som tycktes förena extremerna i ett gemensamt motstånd. Att säga ja blev en naturlig reflex.
Paradoxalt nog är det också politiska skäl som idag, nio år senare, får mig att känna tacksamhet över att svenska folket sade ett rungande nej till euron.
De ekonomiska konsekvenserna hade, jämfört med dagens läge, blivit högst marginella för statsfinanserna och sysselsättningen om Sverige valt att ansluta sig till euron. Den bedömningen gör också nationalekonomen Lars Jonung, ordförande i Finanspolitiska rådet, när jag frågar honom. Jonung påpekar att det rent av hade kunnat vara ekonomiskt fördelaktigt för Sverige att vara med just nu: flykten till säkrare valutor har fått euron att sjunka i värde, deprecieras, även mot kronan, vilket gynnar euroländernas exportindustri på bekostnad av den svenska.
Men som medlem av eurozonen hade Sverige i en helt annan omfattning tvingats engagera sig i nödhjälpen till länder som Grekland, Portugal och Spanien. Det hade öppnat dörren på vid gavel för nationalistisk populism och antieuropeiska stämningar. Frågor hade ställts om varför flitiga och ansvarsfulla svenskar måste lösa ut slösaktiga greker och slarviga spanjorer.
Finland är ett skräckexempel. Där samlade Sannfinländarna 19 procent i förra årets riksdagsval genom att ogenerat spela på nationalistiska vi-mot-dem-strängar. Finland, ett av få euroländer som har behållit det högsta kreditbetyget, är numera impregnerat av EU-kritiska attityder och Jutta Urpilainen, den socialdemokratiska finansministern, har hotat med att Finland kan lämna euron.
I Nederländerna, med val i september, har det högerpopulistiska Frihetspartiet, lett av Geert Wilders och med 15,5 procent i valet 2010, startat en hemsida som publicerar uppgifter om EU-tjänstemännens och EU-parlamentarikernas löner och förmåner. ”Inte ett öre mer från Nederländerna till EU så länge detta perversa profiterande pågår”, heter det.
I Tyskland, Europas största och viktigaste ekonomi, växer motståndet mot varje tanke på ett kollektivt europeiskt ansvarstagande för att bryta krisspiralen.
Om Sverige hade tillhört eurozonen finns det mycket som talar för att stämningarna här skulle likna de i Finland och Nederländerna och att de med framgång skulle exploateras av riksdagens båda ytterpartier, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, som utmärker sig med att majoriteten av deras sympatisörer anser att Sverige bör lämna EU.
Även om Sverige står utanför euron kan man i krisens spår urskilja en antieuropeisk reaktion i den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet.
Efter att ha ökat under de senaste fem, sex åren vände svenskarnas stöd för EU nedåt 2011. På ett år minskade den andel som huvudsakligen är för EU-medlemskapet från 53 till 46 procent.
Ännu mer dramatiskt är det fallande stödet för införandet av euron i Sverige. Så sent som för tre år sedan var det något fler som ville ha euron, 41 procent, än som ville behålla kronan, 38 procent. Som professor Sören Holmberg framhåller i SOM-rapporten berodde det sannolikt på att
euron 2009 sågs som en ”räddare i nöden” när finanskrisen hade slagit till med full kraft. Men sedan, 2010, fick den USA-genererade efterfrågekollapsen en fortsättning i den europeiska skuldkrisen och det svenska stödet för euron störtdök. I den senaste SOM-undersökningen är det minimalt: 12 procent.
Med ett svenskt deltagande i eurozonen hade dessa strömningar fått ett ännu kraftigare politiskt genomslag med allt vad det hade inneburit av populistiska excesser och fördomsfulla utspel. Och liksom i Finland och Nederländerna skulle även normalt anständiga partier få svårt att värja sig.
Men det viktigaste skälet till att det framstår som en välgärning för Sverige att stå utanför euron är att valutaunionen, i sin nuvarande form, är ohållbar.
När Mario Draghi, chefen för Europeiska centralbanken, nyligen deklarerade att det är ”poänglöst” att spekulera mot euron, eftersom den är ”oåterkallelig” lät det mest som en besvärjelse.
Valutaunionen var felkonstruerad från början och återigen finns det anledning att citera den kände tyske bankekonomen Otmar Issings tidiga och smått profetiska varning:
”Att bilda en europeisk valutaunion utan att först ha etablerat en politisk union är som att spänna vagnen framför hästen.”
En fungerande valutaunion kräver mer långtgående samordning, även av finanspolitiken, än vad EMU medger. De förslag och idéer som nu, parallellt med astronomiska nödhjälpsbelopp, lanseras för att rädda euron går i riktning mot centralisering. Men det räcker inte att lappa och laga; halvmesyrer riskerar bara att låsa fast stora delar av Europa i permanent recession.
Det krävs mycket mer: en politisk union av något slag. Men ingenstans i Europa finns folkligt stöd för en så omfattande maktöverföring till EU:s gemensamma instanser.
Med andra ord:
Vad som är ekonomiskt nödvändigt för att rädda euron är politiskt omöjligt.
När allt kommer omkring är det nog hälsosamt med lite distans till ett sådant projekt.

MER ATT LÄSA:

I framtidens skugga. 42 kapitel om politik, medier och samhälle (SOM-rapport nr 56) red. Lennart Weibull, Henrik Oscarsson och Annika Bergström. Den europeiska skuldkrisen (SNS Förlag) av Mats Persson.
Gå till toppen