Kultur & Nöjen

Gud som metafor

I ett samtal med Per Svensson diskuterar KG Hammar kulturvärldens beröringsskräck inför religionen.

Vi satt på en höjd vid Vättern. K G Hammar plockade fram sitt portabla nattvards-kit.
Det var sensommaren för två år sedan och vi var en löst sammanknuten grupp – författare, skribenter, artister, förlagsmänniskor, en terapeut, en litteraturvetare, en före detta ärkebiskop – som fotvandrade till Vadstena längs sjöstranden.
Det som band oss samman var länkar till förlaget Cordia och kulturtidskriften Trots Allt, båda med inriktning på religion och livsåskådningsfrågor. Själv hade jag skrivit en bok om Luther som historisk och politisk gestalt, men hade i övrigt inga pockande religiösa intressen och hade inte deltagit i någon nattvard sedan jag konfirmerats i det tidiga sjuttiotalet.
I likhet med många som inte kan så mycket om kristen tro utgick jag från att den som deltar i nattvarden är som ett edsvuret vittne i rätten: man måste kunna stå för varje ord, annars blir man finkad.
KG Hammar tog mig under vandringen ur den villfarelsen genom att påpeka att nattvarden inte är en magisk rit utan en metaforisk minnesmåltid.
Magi är att med hjälp av fixerade, formaliserade handlingar och formuleringar skaffa sig makt över världen. Magin är en teknologi för utövande av kontroll. Det metaforiska, det bildliga, tjänar ett annat syfte. Det upprättar förbindelser mellan olika sidor av tillvaron och låter dem försöka förklara varandra. Metaforen är ett verktyg för fördjupad förståelse.
Skiljelinjen mellan det magiska och det metaforiska är inte alltid knivskarp. Men distinktionen är ändå central och hjälper en att förstå varför en teolog och kyrkoman som K G Hammar har väckt sådan ilska både hos den kristna trons bevarare och dess fiender.
Han har tagit ifrån dem magin; idén om kyrkan som ett metafysiskt försäkringsbolag, där man med den rätta tron som betalningsmedel köper sig trygghet. Osäkerhet och frågor, inte klara besked och säkra svar, är vad K G Hammar har personifierat. Det har inte bara retat de traditionalistiskt troende utan också, ja kanske framförallt, de traditionalistiskt icke-troende. Också de har gjort en trygghetsförlust. Fienden har blivit undanglidande och svår att få på kornet. Jag har själv ironiserat över ärkebiskopen som var som en tomteluva: röd (i politiska frågor) och luddig (i trosfrågor).
Sedan dess har jag gjort avbön. Hammar har, inser jag, en rätt bestämd hållning inte bara när det gäller politik utan också i teologiska frågor. Man urskiljer två konstanter: 1) En strävan efter helhet, efter att ”få det att gå ihop”. 2) En grundläggande misstänksamhet mot maktanspråk. Dessa två förhållningssätt skulle kunna leda till inre intressekonflikter. Den som vill ”få det att gå ihop” kan ju lätt frestas att försöka åstadkomma detta med hjälp av det ena eller andra maktmedlet, exempelvis sin ämbetsauktoritet. Lösningen är det metaforiska tänkandet, det metaforiska språket: ett generöst parasoll spänt över en brokig värld.
– Den religiösa makten blir alltid nervös av metaforiska tolkningar, därför att dem kan man inte ha någon kontroll över. Själva poängen med metaforer är att varje individ står för den slutliga tolkningen, säger K G Hammar medan vinden går i lövverken och fåglarna ivrigt sjunger.
Vi sitter i hans trädgård på sommarstället i Baskemölla med en bländande blå utsikt över Hanöbukten. Hammar är klädd i jeans, keps och seglartröja och bjuder på räksmörgås, mandelkubb och kaffe. Han berättar om ett teaterbesök i New York i våras, Broadwaymusikalen ”The Book of Mormon”, skriven av männen bakom tv-serien South Park. Musikalen handlar om unga mormoner som skickas som missionärer till Afrika.
– Och själva vändpunkten i pjäsen är när en afrikansk kvinna tar ett steg framåt och säger ”metaphor”…”metaphor”… alltså, trodde du verkligen att vi var så dumma att vi tar det där du säger bokstavligt? Det är klart att det är metaforer du pratar i! Och det blev ett sådant jubel i salongen. Det fanns där, i det amerikanska kulturskiktet, en förståelse för skillnaden mellan en religion som läser bokstavligt och en som tolkar metaforiskt, och här kom budskapet från den afrikanska livsförståelsen med alla dess myter och berättelser som gör det självklart att detta som sägs är metaforiskt. Det sanna ligger i metaforen, inte i det bokstavliga.
Och, kan man då tillägga, eftersom tolkningen av en metafor inte kan fixeras så kan inte heller sanningen naglas fast vid predikstolen. Därav titeln på den intervjubok K G Hammar gjorde för några år sedan tillsammans med journalisten Ami Lönnroth: ”Jag har inte sanningen, jag söker den.”
Men många av oss har ju ändå behov av säkra sanningar. Är det ett problem för dig att den typ av teologi du för fram inte skapar trygghet?
– Nja, man kan konstatera att i dag har religionen hamnat på en marknad och på en marknad fungerar det som har något att erbjuda. Med mitt sätt att tolka är Gud väldigt onyttig. Man kan inte använda Gud, för då är det inte Gud längre, då blir Gud ett användbart objekt. Men för mig är Gud totalt oanvändbar, mer något som sitter i ögat när jag betraktar verkligheten.
Men riskerar vi inte att hamna i en mycket exklusiv position här? Jag tycker jag känner igen resonemanget från kulturdebatten. Kulturen får aldrig instrumentaliseras, användas till och för något annat, den är till för sin egen skull och så vidare. Ett litet gäng poesiälskare enas om detta, men alla andra vänder dem ryggen?
Hammar svarar att det ändå händer saker när människor etablerar en relation till Gud, bortom det målstyrda tänkandet, bortom det syftesdrivna. Alla människor är ”meningssökare”, säger han.
– Och då är Gud en metafor för ett sätt att försöka få det att gå ihop. Själva poängen med Gudsmetaforen är att våra liv är inneslutna i något större.
Den här intervjun var planerad redan för ett år sedan. Det var då K G Hammar lämnade sin halvtidsprofessur vid teologen i Lund. Men avskedsintervjun blev aldrig gjord, vilket nog var lika bra, för Hammar har fortfarande en fot kvar på universitetet och sysslar utöver detta med en hel rad ting. Själv talar han om ”fem ben”: 1) Föreläsningarna. 2) Skrivandet. 3) Den så kallade Göteborgsprocessen, det vill säga kyrkornas globala arbete mot vapenindustrin. 4) Ett växande engagemang i Bokmässan i Göteborg där svenska kyrkan är en betydande aktör med sin Se människan-scen.
5) Försöken att få FN att blåsa liv i frågorna kring generalsekreteraren Dag Hammarskjölds död i dåvarande Nordrhodesia 1961. K G Hammar, som själv är övertygad om att den svenske FN-mannen blev mördad, ingår i en arbetsgrupp kring den brittiska historikern Susan Williams, som skrivit boken ”Who killed Hammarskjöld?”. För K G Hammar är Dag Hammarsköld, som inte bara var diplomat utan också författare och mystiker, en viktig vägledare och inspirationskälla. Häromveckan rapporterades det att en ny internationell kommission ska undersöka omständigheterna kring hans död, vilket eventuellt kan leda till att FN öppnar en ny officiell utredning.
När du slutade som professor förra våren avtackades du med ett seminarium om konst och religion. Vilken ställning tycker du att religionen har i den svenska kulturdebatten?
– Det finns en beröringsskräck bland kulturarbetare, en rädsla för att förknippas med teologiska frågeställningar. Det beror på att man har en, som jag tycker, primitiv syn på religion, att det alltid handlar om att omvända någon annan. Men i den religiösa traditionen finns ju en mängd erfarenheter samlade; metaforer, bilder, berättelser som kan användas för att tolka existensen. Och det är ju också det som kulturutövarna i hög grad ägnar sig åt.
I den debatt som förs mellan troende och ateistiska fundamentalister placeras religionen i samma fack som naturvetenskapen och görs till en alternativ förklaringsmodell, säger Hammar. Det gör det svårt att ”få det att gå ihop”.
– Men ser man religionen som en konstyttring blir det en helt annan sak. Vi har musik, bildkonst, poesi och religion. Sättet att förmedla kunskap ligger på samma plan.
Konstens och religionens sanningsbegrepp liknar varandra, men skiljer sig från naturvetenskapens. När Hammar lägger fram det så blir det plötsligt smått obegripligt att det teologiska tankegodset har så svårt att hitta en plats i samtida kulturkritik.
Om Hamlet ”finns”, varför gäller då inte detsamma för Jesus? Om det är självklart att litterära texter har något väsentligt att säga oss just därför att de kan och måste tolkas, varför gäller då inte detsamma för de religiösa texterna?
Som litteraturkritiker är det, inser man, lätt att känna sig hemma i K G Hammars begreppsvärld. Postmodernitet. Hermeneutik, det vill säga tolkningsteori. Narrativ teologi, det vill säga berättelsebaserad teologi.
Jag nickar och antecknar. Men vad betyder allt detta för förhållandet till tron, till Bibeln?
– Jo, ta det här med att Jesus gick på vattnet. Poängen är inte att Jesus gick på vattnet. Tron ska inte rikta sig mot att Jesus gick på vattnet. Då blir det ju en historisk, inte en existentiell, tro. Då blir det ett försanthållande av att något skedde för tvåtusen år sedan. Det har ju ingenting med tro att göra. Tro är tillit i dag, i nuet. Poängen är istället: Varför har denna berättelse berättats? Varför för vi den vidare? Och då är vi tillbaka vid den afrikanska kvinnan som tar ett steg framåt och säger: ”metaphor”.
Vi är några som ska vandra i år också. K G Hammar visar sina kängor. Sulorna håller på att lossna, men han är i full färd med att gå in ett nytt par. Skulle kunna vara en helt okej metafor för hans förhållande till det teologiska.
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen

Karl Gustav Hammar

Född 1943 i skånsk prästfamilj.
Prästvigd 1965.
Doktor 1972 på en avhandling om 1800-talets liberalteologer.
Biskop i Lund 1992.
Ärkebiskop 1997.
Gästprofessor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund 2006.
Gå till toppen