Ständigt anklagar hon sig själv. Som mamma måste hon ha gjort något fel. Varför skulle annars en 23-åring bo kvar hemma utan några egna ambitioner? Sabine önskar inget hellre än att hon kunde hjälpa sin son att ta steget ut i vuxenlivet.

”Han ligger där inne och sover hela dagarna. Nu också. Han bad mig väcka honom klockan sex i kväll. Visserligen jobbar han kvällar och helger, på McDonald's, men bara halvtid. Ofta går han ut efter jobbet och kommer inte hem förrän på morgonen. Det jag ser av honom är mest den stängda dörren till hans rum, han sover ju jämt.

När han var yngre var han duktig i skolan, han idrottade mycket och tävlade på hög nivå. Vann en massa priser. Men sedan, han bara slutade med allt. Jag vet inte om det handlar om umgänget, jag känner inte vännerna han har nu. Jag är helt säker på att han inte håller på med droger eller annan skit. Det känns mer som om han är lat. Han vill helt enkelt inte göra något. Har inga ambitioner alls i sitt liv.

Min dotter däremot, som är två år äldre, är precis tvärtom. Hon studerar och jobbar vid sidan av. Hon har legat på sin bror för att få honom att ta tag i sig själv många, många gånger.

Ibland letar hon upp jobb som han kan söka. En gång, när han trots hennes tjat inte fixade det själv, skrev hon till och med ihop ett cv till honom. Ändå skickade han aldrig iväg sin jobbansökan.

För mig är det så svårt att förstå hur han inte kan vilja stå på egna ben. Kanske beror det på att vi har skämt bort honom när han var yngre. Vi hade det gott ställt. Bodde i en villa här i Malmö med pool och allt. Barnen fick dyra märkeskläder och jag följde med dem på deras aktiviteter. För några år sedan raserades allt. Jag blev sjuk och de första två åren fick jag ingen sjukersättning alls.

Min mans lön räckte inte, vi kunde inte betala huset och bilarna. Nu bor vi i den här trean, utan bil. Jag har sjukpension, men den är inte hög. Min man är sjukskriven på deltid. Precis allt är annorlunda. I dag måste jag cykla runt mellan matbutikerna på jakt efter extrapriser.

Ändå vägrar min son att betala en krona, trots att han bor här. Lönen han får tar slut på två dagar, det är säkert. Han köper märkeskläder, skor och parfym. När jag försöker prata med honom stänger han dörren eller går ut. Kanske är det hans sätt att protestera? Han mår ju också dåligt över det som drabbat familjen.

Jag är helt förtvivlad. Maktlös. Ibland tänker jag att jag helt enkelt ska kasta ut honom. Tvinga honom att ta ansvar och sköta sin ekonomi. Det säger jag till honom också. Då svarar han att jag först måste skaffa honom en lägenhet. Det kan jag inte. Samtidigt som jag är så fruktansvärt arg på honom kan jag ju inte bara vägra honom någonstans att bo. Men som det är nu är jag rädd att jag istället för att hjälpa honom fördärvar hans framtid.

Han lagar inte mat och varken diskar eller tvättar. Kräver jag det av honom kommer bara ilska. Sin pappa lyssnar han inte på alls, mig kanske lite. I dag är han en belastning för mig. Men, han är min son. Mina barn är det jag lever och andas för.

Jag ringer min dotter och gråter nästan varje dag. Hon är min tröst. Men hon borde inte behöva vara det. Det finns bara ingen annanstans dit jag kan vända mig. Jag kan inte tvinga honom att skaffa hjälp, när han inte ser något problem. Och han är vuxen, så socialtjänstens familjerådgivning kan jag inte heller kontakta.

Oron värker. Skulden. Att inse att ens vuxna barn inte klarar sig i livet.”