Inpå livet

Att curla bäddar för problem

Oron gnager, bråken eskalerar, dörrar stängs. Många föräldrar till barn som inte tar steget in i vuxenvärlden känner sig ensamma med sina problem och vet inte vart de ska vända sig.

Helene Lumholdt har skrivit boken ”Limbo” tillsammans med psykoterapeuten Karin Enquist. Den vänder sig till alla oroliga föräldrar till unga vuxna.Bild: Foto: Ulrika Zwenger
Därför bestämde sig journalisten Helene Lumholdt för att intervjua mammor – papporna svarade inte på hennes förfrågningar – och unga vuxna. Resultatet blev boken ”Limbo”, som hon har skrivit tillsammans med psykoterapeuten Karin Enqvist. Den kommer ut i dagarna och vänder sig till alla oroliga föräldrar, vars barn tycks ha fastnat i sängen, soffan, eller vid datorn och inte lyckas ta steget in i vuxenvärlden. Som bor hemma, inte pluggar eller jobbar. Som – i föräldrarnas ögon – tycks sakna en inre motor, drivet att komma vidare i livet.
– Vi vill ge föräldrarna chansen att upptäcka att de inte är ensamma om den här upplevelsen. Jag tror nämligen att det här har blivit mycket vanligare. Det är ett sorts tecken i tiden, säger Helene Lumholdt.
Inte för att den grundläggande känslan ”Vad ska det bli av mig?” inte har funnits inom unga vuxna i tidigare generationer. Utan för att soffläget är möjligt i dag på ett annat sätt. I synnerhet som många medel- och övre medelklassfamiljer har ekonomiska resurser att fortsätta försörja sina barn efter studenten.
Samtidigt är bostadsbristen stor i storstäderna, det är inte helt enkelt att flytta hemifrån. Och ännu mer betydelsefullt: arbetslösheten bland unga är hög. De tjugoåringar som går sysslolösa om dagarna mår ofta dåligt, men förmår inte göra något åt sin situation.
– Å ena sidan är det tufft för unga i dag, de ingår ju i det samhälle vi lever i. Å andra har jag intervjuat en del som lite tillspetsat tror att de är Guds gåva till världen. Som säger sådant som att ”ett jobb på McDonald’s tar jag bara inte, där går min gräns”, säger Helene Lumholdt.
De är barn till curlingföräldrar, menar hon. Och ansvaret är både föräldrarnas och skolans.
– De har fått höra att allt är möjligt. Många tror verkligen att de ska bli programledare eller framgångsrika entreprenörer.
Det är inget fel på drömmar eller att sikta mot stjärnorna. Men om kopplingen till verkligheten brister, blir det problem. Helene Lumholdt menar att många föräldrar har gjort sina barn en björntjänst.
– Vi ställer krav på att våra barn ska bli lyckliga, men inte på att de ska hjälpa till hemma. Vi är konflikträdda och orkar inte ta i det ordentligt.
När barnen inte tar del av vardagssysslorna får de heller ingen naturlig övergång in i vuxenvärlden. Dessutom, menar hon, signalerar heltidsarbetande föräldrar ofta en trist bild av vuxenlivet. Det är mycket stress och press, gnäll över tvätt som ska hängas och tallrikar som ska diskas.
– Vi är inte så bra på att förmedla allt som är bra och roligt med att vara 40 eller 50. Varken på jobbet, hemma eller på vår fritid.
Boven är – som så ofta – tiden och orken. Föräldrar tar genvägen för att få kvällarna att flyta. I stället för att rulla köttbullar med våra små barn låter vi dem titta på tv. Och när vi kunde ha hängt tvätt tillsammans med tonåringen och kanske fått en naturlig pratstund, låter vi dem stänga dörren om sitt rum.
– Det sägs att barnen är i centrum i dag. Och det är de, som fenomen. Men inte ditt eget barn som individ.
Är det inte att skuldbelägga den redan pressade föräldern?
– Jo, men stressen beror inte på barnen. De är ju där för att ta tid och är den största gåva man kan få. I stället för att lägga pengar på dyra barnvagnar eller en ny Ipad tycker jag att föräldrar borde tagga ned. Föräldrar använder barnen som ett alibi. De köper villa och säger att det är för barnens skull men barnen föredrar vuxna som bryr sig om dem framför vuxna som jobbar över för att få ihop till bolånen. Men visst, det här är inte svart eller vitt, och det finns föräldrar som sliter med sin försörjning. Men när det kommer till medelklassföräldern tycker jag att de i alla fall ärligt ska rannsaka sig själva.
En fråga som alla föräldrar borde ställa sig, menar Helene Lumholdt, är vad vi egentligen önskar våra barn. Är det framgång eller ett gott liv?
– Räcker det inte att vara vanlig? Vi vet ju hur dåligt många av dem som är ytligt framgångsrika mår, ändå önskar sig många föräldrar den typen av framgång för sina barn. Varför inte önska sina barn ett lagom tillfredsställande liv? Och visa dem att det där vanliga är något bra.
Läs alla artiklar om: Tröskeln till vuxenlivet
Gå till toppen