Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Gandini har sökaren inställd på Sverige

Med dokumentären ”Videocracy” startade Erik Gandini en debatt om tv-mediet som maktmedel. Debatten pågår fortfarande i det som för ett år sedan var Berlusconis Italien. I hans kommande film är sökaren inställd på Sverige.

Erik Gandini dyker upp på kaféet, några minuter efter utsatt tid. Brun, blond och med klarblå ögon. Han bär en kritvit skjorta och en somrig kavaj i denimblått.
– Jag är helt ointresserad av att handla kläder, men jag kommer ju från Italien och en viss utseendefixering är svår att värja sig från, säger han och skrattar lite.
Än är det semester, men snart fortsätter jobbet med den kommande filmen. Precis som med de tidigare filmerna finns en drivkraft att visa på sammanhang och maktstrukturer. Den här gången är ämnet Sverige, den utbredda individualismen och det faktum att vi har flest ensamhushåll i hela världen.
– När jag var liten och växte upp i Italien brukade min pappa beskriva Sverige som paradiset. Från början fanns en kollektivistisk vision här, men resultatet har blivit något helt annat. Nu är målet att ingen ska vara beroende av någon annan. Jag är intresserad av att förstå den osynliga strukturen och vad den gör med oss.
Med sju filmer i bagaget hör Erik Gandini till en av våra mer luttrade dokumentärregissörer. Störst uppmärksamhet fick han med ”Videocracy” som kom 2009 och som handlar om hur Silvio Berlusconi med hjälp av sitt tv-imperium lyckades dupera ett helt folk och skaffa sig enorm makt.
Filmen visades även på biografer i Italien. Hur togs den emot där?
– Det blev en hel del diskussioner, inte minst bland politikerna. Men det var många obehagliga saker också. Berlusconis stab försökte stämma mig. Jag blev smutskastad och var hela tiden tvungen att agera. Som filmare är du ganska liten, så det var jobbigt.
Men för knappt ett år sedan kom en vändning i och med att Silvio Berlusconi lämnade sin plats som landets president. Redan dagen efter visades ”Videocracy” i en av de rikstäckande tv-kanalerna.
– Jag var i Italien hos mina föräldrar och såg sändningen och det var så stort. Twittertrafiken efteråt var helt hysterisk. Det var verkligen underbart.
Viss förändring har skett sedan Berlusconi försvann från makten, tycker Erik Gandini. Och kanske har hans film bidragit till den.
Tror du att det blir samma effekt med din nästa film om Sverige?
– Jag hoppas det, att den sätter igång en debatt om saker som inte är på agendan nu. Det är lätt att leva i tron att allt är perfekt, bra och fritt, säger han.
Han menar att i just de ögonblicken är man som mest blind för ett massbeteende som inte är friskt.
– För tidigare generationer var totalitarismen största hotet, men nu har det blivit tvärtom. I dag är individualism ett hot.

Erik Gandini

Bor: På Södermalm i Stockholm.
Familj: Hustrun Johanna Westman och barnen Greta, 14 år, Astrid, 13 år och Svante, 6 år.
Aktuell: Håller på att spela in en ny dokumentär som enligt planen ska bli färdig 2013. Fyller 45 år den 14 augusti.
Så firar jag födelsedagen: ”Förr satt jag nästan alltid på ett tåg på min födelsedag, på väg att fira Ferragosto, en slags sommarfest som är den 15 augusti, dagen efter min födelsedag. I år kommer vi att vara hemma i Sverige och det blir en middag med familjen”.
Läser: ”The education of little tree”, av Forrest Carter. Dessutom läser jag ”Living in the end times”, av Slavoj Zizek.”
Förebilder i jobbet: ”Ja, absolut. Till exempel några spelfilmsmakare som Iñárritu som bland annat gjort Babel och Biutiful. En annan är Matteo Garrone som gjort Gomorra”.

Karriär i korthet

Uppvuxen i: Bergamo, Italien. Flyttade till Sverige som 19-åring.

Bakgrund: Filmstudier på Biskops-Arnös folkhögskola 1986-88. En av grundarna av Filmbolaget Atmo. Belönades tidigare i år med Mai Zetterling-stipendiet på 200 000 kronor. Har regisserat sju dokumentärer varav den senaste, ”Videocracy”, kom 2009. Filmen utsågs 2010 till bästa dokumentär på Toronto Film Festival och bästa svenska dokumentär på Tempo dokumentärfestival.

Gå till toppen