Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Niclas Ericsson: Kalla mig gubbjävel

Servitrisen, född på 1980-talet, frågar:

”Vill ni ha något mer?”

”Du får inte säga ni till mig”, svarar jag vänligt.

Svensk jämlikhet.Bild: Arkivfoto: Leif R Jansson 2011
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Servitrisen ger mig en blank blick och fortsätter – säkert i bästa välmening – att nia mig medan vi gör upp om notan.
Niandet har blivit vanligt i Sverige. Det är unga människor som säger ni och allra vanligast är det inom servicesektorn.
Men att tilltala folk med ni är för många svenskar djupt problematiskt.
”Faktum är att jag hellre blir kallad gubbjävel än ni”, skriver en man i 60-årsåldern i ett kommentarsfält när det nya niandet avhandlas. Jag är böjd att hålla med.
På 1960-talet genomfördes en du-reform i Sverige. Den var ett uttryck för tidsandan, en uppgörelse med vårt förflutna, med brukspatroner och knap-adel och instängd formalism. Svenskarna rev pyramider, struntade i att göra skillnad på folk och folk.
Reformen drevs på av att Dagens Nyheter övergick till du-bruket. Bror Rexed gick som nytillsatt chef för Medicinalstyrelsen 1967 ut med att på hans myndighet skulle alla säga du till varandra.
Men du-reformen var inte ett påbud uppifrån utan ett uttryck för en folklig strävan efter jämlikhet.
Till du:et hör också ett tonfall. Det är okonstlat, nästan förtroligt. Man pratar som om man befann sig i hemmiljö, lite dämpat, riktat till själva personen.
Så tilltalar man inte främlingar i Italien eller Frankrike. Med ett goddag, herrn placerar man tydligt samtalet i det offentliga livet – till skillnad från det privata. Och tonfallet blir därefter.
En vän, född i Västerås på 1960-talet, berättade nyligen att under hans uppväxt tillbringade man fritiden med familjen. Man skyndade hem efter jobbet – och så många alternativ erbjöds inte. Det fanns ett avstånd mellan människor som man inte överskred utan vidare.
Du-reformen handlade också om det. Att minska avståndet.
Som grädde på moset är niandet inte naturligt på svenska. För många språkmänniskor är det en styggelse. Det typiskt svenska artighetstilltal som var brukligt före 1960-talet var inte att använda ni, utan titel eller namn.
Herr Johansson. Hilda. Disponenten. Docent Berglund.
Kände man inte till en persons titel kunde man använda yrket: herr chauffören. Eller passivum: Önskas mer kaffe?
Som allra sista utväg tog man till ni.
Ni där.
För äldre personer låter ni:et vasst. Så tilltalade personer med hög status dem längre ner på skalan.
Finns det några skäl alls att införa ett artighets-niande som aldrig varit brukligt i vårt språk?
Du:et är lika typiskt svenskt som Ikea eller H&M. Och uttrycker samma jämlikhetstanke. Den är värd att försvara.
Du gamla, du fria.
Gå till toppen