Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Tjat öppnar inga dörrar

Som förälder är du fortfarande en av de viktigaste personerna i ditt barns liv – även om din tjugoåring stänger dörren framför näsan på dig. Det säger psykoterapeuten Karin Enqvist.

Risken för en negativ spiral är uppenbar. Oroligt frågar föräldern när tjugoåringen ska börja plugga, hur många jobbansökningar som skickats under dagen, vilken tid rullgardinen åkte upp. Tjugoåringen stänger dörren om det tjatigt pressande föräldrasnacket, varvid förälderns röst blir gällare. Så snurrar det på, rollerna blir allt mer låsta och mötena färre.
– Det gäller att bryta mönstren och prova nya vägar. Och för att kunna göra det som förälder är det viktigt att släppa in andra, vänner till exempel, och prata om det här, säger Karin Enqvist.
I stället för att bombardera med frågor – har du skickat in din cv, varit på arbetsförmedlingen, handlat mat? – och kräva svar, menar hon att föräldern ska ta upp de här sakerna mer ”by the way”. Inte tränga sig på utan fånga de små stunderna som uppstår i farten.
– Bjud in till samtal när situationen inte är överhettad och du själv inte är överfylld av frustration och vanmakt. För den unge vuxne är det här sköra ämnen, säger Karin Enqvist.
För det skaver och värker att bli vuxen. Att hitta en riktning för sitt liv som kommer inifrån. Vem är jag, vad tycker jag, vad vill jag egentligen? Och den som hamnar i en känsla av limbo, som inte kan, vill eller vågar ta klivet in i vuxenvärlden, är en person fylld av inre konflikter, menar hon. Osäkerheten om vad som krävs av dem i det där stora läskiga vuxenlivet kan vara stor. Liksom rädslan för att inte duga inför sig själv, sina föräldrar och samhället.
– De växer upp med föreställningen om att allt är möjligt. Men med valmöjligheterna följer också risken att välja fel. Och då känns det som att det är ens eget fel.
För många går det bra. De flyttar hemifrån, skaffar sitt första riktiga jobb eller börjar studera. Men att skaffa sig den där första vuxenplattformen är långt ifrån självklart i dag. Arbetslösheten bland unga är hög, bostadsbristen stor på många håll. En del är kräsna och har orealistiska förväntningar, menar hon, andra försöker på alla tänkbara sätt att skaffa vilket jobb eller andrahandskontrakt som helst, men kommer ändå ingen vart.
– För dem som inte lyckas väcks både skuld och skam. Jag duger inte och eftersom valmöjligheterna sägs vara så stora måste det vara mitt eget fel, säger Karin Enqvist.
– Drar de sig undan kan det vara ett tecken på starka inre konflikter, och på att de mår dåligt. Ofta har de så höga förväntningar på sig själva och ställer föräldern ytterligare krav kan det kännas helt outhärdligt.
Har den unge vuxne dessutom haft det tufft som yngre, hemma eller i skolan, kanske självkänslan är instabil och känslan av mindervärde och hopplöshet kan bli tung. Det kan det också bli för dem som skyddats väl mycket och inte själva fått hantera motgångar och frustrationer, säger Karin Enqvist. För vissa kan det leda till depression eller destruktivitet. Misstänker man det som förälder kan det vara professionell hjälp som behövs.
– Men för alla barn, även de vuxna, är föräldern oerhört betydelsefull. Även om de kanske inte visar det, låser dörren eller skriker på dig som mamma eller pappa. Det är viktigt att inte glömma det.
Trots att barnet passerat tjugo behöver de tröst när motgångarna kommer. En förälder som hjälper dem att bära hoppet, som talar om att loppet inte är kört.
– Berätta om ditt eget liv. Hur du har gjort, om dina vägar i livet. På det sättet hjälper du ditt barn att se sig själv i ett större sammanhang. Det är också ett sätt att öppna upp för samtal, säger Karin Enqvist.
Skörheten i den nya vuxenidentiteten, som den unge ännu inte riktigt axlar, gör att självkänslan lätt tar stryk. Det gäller att vara rustad med styrkan att kunna ta motgångarna och resa sig igen.
– Många medelklassföräldrar har en tendens att linda in barnens svårigheter. Kanske har de också gjort det medan de växt upp. Och självklart ska man som förälder hjälpa sitt barn, men inte för mycket. De måste få prova sig fram, göra misstag, lära sig.
Karin Enqvist tycker att den som gått ut skolan ska uppmuntras att flytta hemifrån. Att föräldrarna tydligt ska signalera att de härmed är vuxna. Men, menar hon, en hel del föräldrar tycker att det är mysigt om barnen bor kvar ett par år till och därför inte ligger på för att de ska stå på egna ben.
– I de här lägena kanske barnen inte tycker att vuxenlivet direkt hägrar där ute. Därför tror jag att det är bra om den som ändå bor kvar hemma betalar, även om familjen inte behöver pengarna i sig. Det är en markör för föräldrarna också, för att de ska betrakta sina barn som vuxna.
Det är viktigt att trösta, uppmuntra och inte lägga ytterligare krav. Men man ska heller inte omhulda dem. Hur hittar man rätt i det här?
– Det är jättesvårt, jag har inga färdiga svar. För det är just det: Det gäller att ställa krav och betrakta dottern eller sonen som vuxen. Men samtidigt inte bli den som bara pressar, eller som lastar över den egna frustrationen och oron. Till syvende och sist handlar det om att försöka nå fram till en dialog.
För att lyckas kan man som förälder behöva börja med sig själv, menar Karin Enqvist. Rannsaka sina egna känslor och förväntningar på sina barn. Kanske också försöka minnas hur man själv tänkte och kände i den åldern.
– Som förälder hjälper man bäst genom att peka på möjligheter. Inte serva för mycket, men heller inte vara frånvarande. Ge respons på det barnen gör, men låta dem tänka och prova själva. Allt måste heller inte leda i mål, eller värderas.

7 råd till föräldrar från Karin Enqvist

1. Kom ihåg att du fortfarande är viktig som förälder. Även om det inte alltid känns så.
2. Tjugoåringen behöver vuxenvärldens hjälp för att se möjligheter. Få höra att det aldrig är försent, nya öppningar kommer. Den unge vuxne, som kanske inte ens får svar på sina jobbansökningar, behöver uppmuntran för att inte ge upp.
3. Om din son eller dotter visar tecken på att försöka ta sig framåt, säg att det är bra, helt okej. Bygg inte på skuldkänslorna genom att säga att det inte var bra nog.
4. Bryt negativa spiraler. Sträva efter att inte fastna i tjat och bråk. Försök att prova något nytt.
5. Prata med dina vänner om det här. Säkert finns det fler vuxna runt dig som brottas med liknande situationer med sina barn.
6. Gör roliga saker själv. Sitt inte bara hemma och vänta på att dina barn ska vilja umgås med dig. Visa att du som vuxen har ditt eget liv och att det är meningsfullt och roligt.
7. Härda ut. I de allra flesta fall fixar de vuxna barnen det här till slut.

När ska man bli riktigt orolig som förälder?

”Om ditt vuxna barn markant försvinner bort från det vardagliga livet. Om du inte alls når fram, eller mycket sällan. Eller om din dotter eller son är loj och ointresserad av allt som händer runtomkring. Då tycker jag att man ska söka hjälp. Ofta hjälper professionella samtal bra. Och man ska komma ihåg att det här tillståndet av limbo inte betyder att barnet är sjukt. Det är en fas de går igenom, som kan vara väldigt tuff för vissa. För en del kan den ta ett par månader, för andra år.”

Karin Enqvist, leg psykoterapeut.

Läs alla artiklar om: Tröskeln till vuxenlivet
Gå till toppen