Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Superdebut

Ekonomi är att välja. Memoarer. Albert Bonniers förlag.

Väldigt sällan fin. Natur & Kultur.

Sami Saids ”Väldigt sällan fin” slår Anneli Jordahl med häpnad.

Kenneth Hermele blir tidvis förbryllad av Assar Lindbecks memoarer.

Titel: Väldigt sällan fin. 
Författare: Sami Said
Förlag: Natur & Kultur.
Jag tål bara världen i små doser, sa konstnären Lena Cronqvist i ett radioprogram en gång. Sami Saids säregna debutroman, ”Väldigt sällan fin”, om en tystlåten student får mig att tänka på Cronqvists ord.
Noah ter sig som ett vandrande panic room, han blickar ut i världen som genom ett sugrör. Han är genomskådande, filosofiskt analytisk och har omvandlat sin enslighet till adelsmärke. Sami Saids iakttagelseförmåga av vardagens knappt märkbara detaljer och hans lakoniska humor påminner om Emmanuel Boves egensinniga roman ”Mina vänner”. Språket liksom stramas åt, kränger inåt, skapar andnöd.
På studentkorridoren i Linköping – där han studerar religionsvetenskap – vill han göra sig osynlig, bli ”korridorens spöke”. Noah föredrar romankaraktärer och eget skrivande framför berusade korridorkamrater, någon lagar mat iförd endast kalsonger och – ve och fasa – alla utövar kroppskontakt.
Tidigt får läsaren veta att studentens utanförskap först och främst är en läggning, en känsla som inte upphör i samvaro med familj och släkt bestående av mer eller mindre rättroende muslimer i Göteborg, med rötter i Eritrea. Människor är påfrestande, beter sig egendomligt, oavsett bakgrund.
Noah är lika odräglig i medvetenheten om sin intelligens, som ömtålig i sin uppfattning om sig själv som ful och tråkig. Är det något fel på den överenergiska Anna som kräver att få umgås med honom? Hur jobbig är inte Fredrik som konverterar till islam och klagar på att Noah är en lat muslim.
Föräldrarnas råd inför flytten är detsamma som mången klassresenär fått höra: Glöm inte vem du är och varifrån du kommer. Men vad är en eritrean? Muslim? Svensk? En riktig man? Noahs identitetssökande är ett äventyr att följa, lika upplysande som rörande.
Romanens andra del utspelar sig i Eritrea där fadern ska reda ut ett arv. En plats Noah inte minns något av. Han läser mängder av Eritreansk historia, forskning om slaveriet inför resan. Men inte ”hittar han sig själv” i det ”orangebruna” landet. Däremot möter han en stridbar faster, en ”storkusin” som gör karriär i Saudiarabien och farfaderns hembiträde, vilket förbryllar. Släkten var uppenbarligen relativt välbeställd.
Noah och fadern utsätts för faror som väcker minnen om flykten, och man anar att en sorts förlamning släpper för dem båda.
”Väldigt sällan fin” är en suverän debut av en hyperbegåvad författare. En distinkt berättarröst som snabbt skiftar mellan överdrifter och underdrifter vilket skapar en stillhetens skälvande dramatik. Hoppas bara förlaget nästa gång skippar ordet invandrarlitteratur i sin marknadsföring. Det är urmodigt, passé, gone.
Gå till toppen