Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

En askunge utan prins

Hon är inte jag. Wahlström & Widstrand.

Titel: Hon är inte jag.
Författare: Golnaz Hashemzadeh
Förlag:  Wahlström & Widstrand.
Någon psykolog har sagt att den som totalt anpassar sig för att bli respekterad i en grupp – där man befinner sig i socialt underläge – upplever tillvaron som att gå på styltor. Just den svindelkänslan förmedlar Golnaz Hashemzadeh i sin debutroman med självbiografiska förtecken. Om unga flickan från Teheran som bor på ”fabriksorten” utanför Stockholm och som drillas av pappa att bli stjärnelev. ”Du kan bli vad som helst, här är du fri.”
Mycket handlar om skor, höga klackar, trasiga skor och om ”att stå på tå” för att nå upp. De hårdpresterande föräldrarna förfasar sig över kulturfattiga svenskar som äter dålig mat. Flykten har inneburit en klassresa nedåt. Här städar de och kör buss.
Friheten blir fångenskap. Fadersorden blir piskan framåt, uppåt. Diktatorns röst. Plugghästflickan förvägras lek och briljerar med sina betyg. Får blond överklasskompis som förmedlar koder. Inte ens de oförblommerade rasisterna till lärare kan hindra henne på väg mot toppen.
Samtidigt vill mamman läsa till läkare, men där går gränsen. Pappan skryter gärna över en framgångsrik dotter, men vill inte ”tjäna” en fru som står statusmässigt över honom. ”Monstret” – hustrumisshandlaren – tar över och ”socialen” delar på familjen. Mor och dotter för sig.
Plugghästflickan gör en kort tur on the wild side bland ”blattekillarna”, men inser att hon inte har där att göra. Hon vill tro att hon hör hemma på Handelshögskolan – här kallad ”elitskolan” – och börjar till och med tala Lidingösvenska. Balansakten är vådlig, andra kvinnliga elever med hennes bakgrund hoppar av. Men toppresultat leder henne till en prestigeposition som kårordförande. Den sjunde kvinnan i skolans historia och den första med invandrarbakgrund. Hon håller tal bland ”låga champagneglas och raka ryggar”, alltmedan hon överöses av rasistiska meddelanden inifrån skolan.
I den här oförutsägbara askungesagan finns befriande nog inte någon prins som förlöser flickan. Ensamheten är brutal där hon sitter urbenad bland kesoburkar i östermalmslägenheten. Ständigt prisgiven åt andras betygsättning och fördomsfulla omdömen. Kulissbygget ropar efter att få rämna, och den hon minst anar tar emot henne.
”Hon är inte jag” tänker jag sätta i händerna på dem som påstår att det är varje individs ambitioner som avgör på vilken social nivå man hamnar i det svenska samhället. Romanen visar med all tänkbar tydlighet att genus, klass och etnicitet alltid präglar maktstrukturerna. Men också att sociala underlägen kan alstra en användbar urstyrka.
Hashemzadeh har hittat ett pilsnabbt språk för att gestalta flickan som aldrig vilar, men ibland har redaktören sovit på vägen. Texten borde ha räddats från överdoseringen av ”varggrin” och ögon som liknas vid ”lakritspastiller”. Det stör en i övrigt välskriven och angelägen roman.
Gå till toppen