Kultur

Gäckande skepticism

Elastic, Malmö, t o m 26.8.

Konstsäsongen smygstartar med ett par grupputställningar.
På Tjörnedala använder sig Sven-Åke Ekberg och Eva Jacobsson av leken. Men jag fastnar mest för Catrin Anderssons skeptiska allvar. I hennes rum strömmar ljuset in och möter den långa raden flaskor, vars innehåll går från becksvart till genomskinligt. Den ljusaste nästan försvinner i den starka solen. På väggarna hänger foton av Arktis, med spår tecknade kors och tvärs över de krympande ismassorna.
Det finns en motsättning i Anderssons stora fotografier. Spåren efter olika upptäcktsresor får de arktiska landskapen att likna kartor. Men dessa konstateranden står i motsättning till de smältande ismassorna.
Vilket är det egentliga rummet? Upptäcktsfärderna kan nog hävda sig med samma rätt som det föränderliga islandskapet, det går aldrig att lirka samman de två. Det är skillnaden Catrin Andersson gång på gång återkommer till.
Skillnaden är en glidande skala, precis som raden av flaskor, som påminner om tilltagande miljöförstöring, men också om dagstiderna; genomskinligt till becksvart.
Det har länge funnits en vilja att beskriva och möta rummet runtomkring. I konstens vita kub lika väl som i världens utsträckning. I den finns en from dröm. Poeten Édouard Glissant skrev:
”Den sista ön befolkades nyss
med kartografer, ingenjörer”
Sådana utforskningar strävade efter en geografi utan mörker. I det större lika väl som det mindre rummet. Ju längre de pågick desto motsägelsefullare blev de. Inre och yttre var i förändring, men stod alltid i relation till varandra.
Andersson har en förkärlek till undanglidande rumsligheter.
På Elastic visas dryga dussinet av galleriets konstnärer. Också här fastnar jag för Catrin Andersson. Särskilt en subtilt rumsdelande pelare av teckningar, som mediterar över det paradoxala påståendet, att ”varje linje är en cirkel”. Och via komplicerade geometriska figurer, som liknar ideala månghörningar med bråck, upprättar hon en skör relation mellan en ren cirkel och en enkel linje. Vad är detta, om inte drömmen om en geografi utan mörker. Den omöjliga beständiga platsen.
Anderssons verk är ofta paradoxala och visar relationer som i hög grad bygger på störningar.
På Elastic hänger också ett nytt verk av Luca Frei, som verkar grubbla över samma förhållanden. Det består av ett par kasserade trästycken med tre hål i. Lite gäckande, lite på svaj.
Först tänker jag på raden av liknande verk under modernismen. Återigen är rummet i fokus, en inramning av något slags andlig verksamhet. Verket som en modell av framtiden. Men snart visar den sig lika omöjlig som stabiliteten i Andersson linje. Och jag tänker på tidigare, komplicerade spatiala byggen av Frei.
En rät linje, ett givet rum, beständiga värden, tydliga perspektiv verkar omöjliga i de världar som Andersson och Frei skissar upp.
Tag Anderssons teckningar, se hur noga hon valt ut den becksvarta kritan. Den är tydlig på pappret, men samtidigt består den av absolut mörker.
Hos Frei drar de tre hålen i verket blicken till sig. Som om de vore öppningar för obrutna perspektiv och linjer in i en annan värld; kanske en dröm där linjen också är en pålitlig förbindelse mellan fasta värden. Men verket agerar grindvakt mot sådana idealistiska tankar med sin gäckande mimik. Tro inte något!
Andersson och Frei svarar en tid utan utopier med välbehövlig skepticism.
Thomas Millroth
Gå till toppen