Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Människa och mask

Vinterträdet. Albert Bonniers förlag.

Ellen Mattsons roman avslöjar inget nytt om Greta Garbo men den visar på en annan sida än den kyliga, skriver Åke Leijonhufvud.

Titel: Vinterträdet. 
Författare: Ellen Mattson.
Förlag: Albert Bonniers förlag.
Det är något märkligt med filmstjärnorna från stumfilmens och de första talfilmernas dagar. De var ofta ganska skrala filmskådespelare. Men de har bevarat sin magi genom åren. De strålar ännu mot oss som avlägsna fixstjärnor på filmhistoriens himmel.
När Ellen Mattson idag ger ut en roman om Greta Garbo kallad ”Vinterträdet” gör hon inga försök att klä av myten Greta Garbo. Snarare bygger hon vidare på den. Och något annat hade väl knappast varit möjligt. Få av filmvärldens stora har vaktat så noga om sitt privatliv som Greta Garbo. Skrapar man lite på ytan framträder strax nya myter och förklädnader.
Ellen Mattson har ett listigt och stillsamt sätt att närma sig myten Greta Garbo. Hon har nämligen lagt orden i munnen på Garbos sekreterare Vendela Berg. De träffas ombord på Svenska Amerikalinjens M/S Kungsholm där Garbo strax lägger märke till den resliga flickan som är märkligt lik henne själv. Vendela Berg blir snart Greta Garbos närmast förtrogna, sköter hennes korrespondens och räkenskaper, följer med på hennes resor och skyddar henne mot påträngande autografjägare.
Det fina med Vendela Berg är att hon har ögonen med sig. Ombord på Kungsholm lägger hon märke till att en av Garbos beundrare har fransiga manschetter och drar på så sätt slutsatser om hans sociala ställning. Men hon iakttar också den världsberömda filmstjärnan med klar och oförvillad blick där hon döljer sig för världen i en sliten sweater, sjömansbyxor och nykritade tennisskor.
Det råder en kyla kring Greta Garbo och det är den som intresserar Vendela Berg, kanske för att hon delar den. ”Jag tycker om att vara ensam. Jag sover för mycket och har väldigt kalla händer. Inget av det jag gör är på riktigt”, säger Garbo i boken. Hon liknas vid ett vinterträd, kallt och stelt och med gnistrande iskristaller. Kanske är det hennes publika roll som gjort henne sådan, kanske är hon i grund och botten en kylig person. Det hör till det spännande med Ellen Mattsons bok att vi aldrig får veta. Greta Garbo förblir en gåta också i Mattsons gestaltning.
”Vinterträdet” är en roman, ingen biografi. Men den saknar fullkomligt skvallerromanens spekulativa drag. Här finns inte ett uns av pikanta detaljer och snaskiga avslöjanden. Boken saknar visserligen romanens spänningsmoment och innehåller en del utdragna partier, men i gengäld har Mattsons språk ett mörkt sug som kan föra tankarna till Faulkner. Den krassa filmvärlden är skildrad i ett grällt och påträngande ljus. Mot detta ställer Mattson den kaliforniska natten med doftande trädgårdar och uppflammande lidelser.
Höjdpunkten i boken är väl annars det magnifikt iscensatta besöket hos Hollywoodmogulen Louis B Mayer, chef för filmbolaget MGM. Mayer är en liten korpulent herre som är trött på det mesta, medan hans produktionschef Thalberg säger sig hata historiska filmer eftersom det är för mycket staffage i dem. Greta Garbo slänger sig ner i en fåtölj och ber om en kopp te och lindar snart de båda mäktiga herrarna runt sitt lillfinger.
Det har sagts att Greta Garbo blev ett med den mask hon bar. Men i ”Vinterträdet” har hon modet att bryta mot konventioner, både egna och andras. Den gudomliga visar sig i Ellen Mattsons roman vara en levande människa, hård som diamant och mjuk som de filthattar hon älskade att skugga sitt ansikte med.
Gå till toppen