Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

I bubblornas halvvärldar

Söta fredag. Weyler förlag.

Ia Genberg är träffsäker, men det fattas något som gör det mer än en serie gestaltade betraktelser, skriver Niklas Qvarnström.

Det gick som bekant bra för Weyler förlags första romandebutant. Tomas Bannerheds agrara Smålandsepos ”Korparna” blev lite otippat förra årets Augustprisvinnare, och Sveriges bakficka hamnade för ett ögonblick på kulturbilagornas framsidor. Längre från Bannerheds gråstenssprängda jordmån kan man i något avseende knappast komma än i förlagets debutroman nummer två: Ia Genbergs helt igenom urbana Stockholmsskildring ”Söta fredag”.
Det är en kontrast som liknar en tanke. Bara titeln. Bara persongalleriet, idel storstadsexistenser: en dubbelspelande IT-entreprenör som ser ut som Brad Pitt, en gammal traveller som blivit polis och hans kompis trollkarlen som blivit tjuv; en underskön tv-drottning och hennes älskare Max, tillika romanens (lite väl allvetande) berättare. Alla fångade i flykten en klibbig fredag i augusti, under en vild sopstrejk som aldrig verkar vilja ta slut.
”Jaha, vad har vi?”, frågar sig Max innan han försöker skriva ner en sorts sammanfattning av de tillfälligheternas spel som resulterat i en spektakulär bilolycka. En kollision, med fler komiska än tragiska effekter, som på en gång utlöser berättelsen och binder ihop dess olika trådar – enligt ett dramaturgiskt mönster som känns igen från en och annan film. Genberg (och Max) korsklipper mellan aktörerna, och hinner under tiden sätta fingret på den ena ömma punkten efter den andra i de halvvärldar dikterade av tv och IT till vilka mer och mer av det vakna Sveriges tillvaro är förlagd.
Träffsäkerheten är det inget fel på, tvärtom. Här finns klockrena iakttagelser nog att fylla en hel aforismsamling, och tillräckligt med stilblommor för att pryda en midsommarstång.
Fattas bara en tillräckligt engagerande roman. Något som gör texten till mer än en serie gestaltade betraktelser. Ett språk som släpper lite på sin helgarderande självmedvetenhet, så att Tobbe och Flemming och Bim och Tess och Max kan bli något mer än bara namn. Något mer än träffytor för författarens utan tvekan intelligenta och välformulerade resonemang – om tiden och dess relativitet, om rökning i det tjugoförsta århundradet, om kändisskapets avigsidor och om de senare årens alla bubblor som knappt hinner spricka innan de blir uppblåsta på nytt.
Ia Genberg är ingen orutinerad skribent, och det märks. Hon är verksam som journalist och flyhänt krönikör. Det märks också, i en roman som har mer av ämnen än ärende.
Gå till toppen