1991, en vanlig dag i Norstedts förlagslokaler på Riddarholmen i Stockholm. En tjock pappersbunt landade på redaktören Erland Törngrens skrivbord, ett manuskript med den byråkratiskt klingande titeln ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. Törngrens första impuls var att bunten hade hamnat fel, att det rörde sig om någon form av statlig utredning som egentligen skulle ha lämnats på Stadskontoret, som på denna tid var inrymd i samma byggnad.

Så läste han den första meningen: ”Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, övre Kågedalen, norra Västerbotten”. Han sneglade på författarnamnet, ”Nikanor Teratologen”, uppenbarligen en pseudonym; efternamnet anspelar på teratologi, läran om missbildningar. Det händer förstås att knäppskallar skickar sina oläsliga, knasiga alster till bokförlag. Törngren läste skeptiskt vidare i manuskriptet.

Resten är litteraturhistoria. Redaktören insåg snabbt att Teratologens roman är något alldeles unikt. Att försöka sammanfatta eller kategorisera texten är en utmaning, men enklast kan den beskrivas som en experimentell glesbygdsskildring med existentiella och våldspornografiska inslag.

I centrum står berättaren, den lille pojken Pyret, och hans morfar, som lever i en incestuös relation som samtidigt är ett förhållande mellan mentor och elev, predikare och lärjunge. Texten formligen bågnar av pedofili, nekrofili, äckel, sadomasochism, antisemitism, kannibalism och bestialiskt våld, men också av burleskerier, skrönor, bedövande vackra naturskildringar, filosofiska resonemang och lärda citat. Alltsammans skrivet på Skelleftemål, komplett med ordlista.

Han skar av Pauls shortsresår å tråckla fram sin fröjdepinne. Maka sä tafatt ovanpå liket å försökte lirka in sin lättrökta korv i Pauls erfarna tarmgrotta.

– Satan ja behöv salva, gorma han å luftjucka me den slemslaka veken mot Pauls skorpiga röklucka. Morfar doppa den tuttenuttiga kuken i hjärnsubstans å spruta i samma sekund sin smeksoppa över Pauls flickhår.

En enig förlagsgrupp beslutade om utgivning av ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” (till de många paradoxerna i romanen hör att den inte alls handlar om äldreomsorg; titeln är snarare en ironisk omskrivning av dess faktiska innehåll). Boken gavs ut på Norstedts i augusti 1992, fortfarande under pseudonymen Nikanor Teratologen.

Det är intressant att tjugo år efteråt se recensenterna försöka tackla ett verk vars uppenbara litterära kvaliteter skyms av de ständiga provokationerna. ”Jag undrar om en osmakligare eller vidrigare bok givits ut av ett renommerat svenskt förlag?”, skriver Leif Nylén i DN, medan Jacques Werup i Sydsvenskan erkänner att ”det finns lysande sidor och lysande formuleringar i ’Äldreomsorgen’”. I famlandet efter referenspunkter nämns såväl klassiska figurer som Rabelais, de Sade och konstnären Hieronymus Bosch som moderna provokatörer: Bret Easton Ellis, serietecknaren Joakim Lindengren och den göteborgske kultförfattaren LOB (Lars-Olof Bengtsson).

Recensionerna kom till stor del att handla om den hemlighetsfulla pseudonymen. Vem kunde vara i stånd att skapa något på samma gång så bottenlöst vidrigt och litterärt drivet – dessutom på dialekt! En rad väletablerade författare med rötter i Västerbotten nämndes som möjliga upphovsmän, främst Stig Larsson, men också P O Enquist och Torgny Lindgren. Att boken innehöll en hel del hånfullheter mot svenska författare och tasksparkar mot parnassen, gav näring åt teorierna om en kupp inifrån det litterära etablissemanget.

Därför var det något av ett antiklimax när författaren till ”årets äckligaste bok” bara två dagar efter utgivningen avslöjades som en helt okänd 28-åring.

Det var Expressens Per Svensson, numera på Sydsvenskan, som fick den första intervjun med Niclas Lundkvist, född i Kåge utanför Skellefteå.

– Vi hade snokat reda på adressen och han kom gående med tunga kassar fyllda med Nietzsche, minns Per Svensson. Av erfarenhet vet jag att många författare som skriver under pseudonym blir glada av uppmärksamheten när de blir avslöjade, men sådan var han absolut inte, han blev väldigt tydligt störd av att se oss där.

Lundkvist visade sig vara en tillbakadragen och medieskygg man, helt utan tidigare litterära meriter eller kontakter i kulturbranschen. Han hade inget ”civilt” arbete, utan uppgav sig vara en militant vegan, en bokmal med stort intresse för litteratur och filosofi.

– Jag upplevde honom som en genuin outsider, som helst av allt skulle ha velat fortsätta vara anonym.

Plötsligt kom uppmärksamheten kring ”Äldreomsorgen” att omvandlas till en sensationslysten jakt på Lundkvist, hans karaktär och hans förflutna. En anställd vid Skellefteå stadsbibliotek uttalade sig frikostigt i lokalpressen och vittnade om hur den blivande författaren hade visat ett stort intresse för filosofen Friedrich Nietzsche (”som även nazisterna använde sig av för att berättiga sin vilja till makt”). I en annan artikel framgick det att han för sitt eget nöjes skull hade översatt Céline (”Inklusive de ökända antisemitiska essäerna”). En gammal studiekamrat dök upp och redogjorde för Lundkvists suspekta intresse för Tysklands roll under andra världskriget på B-kursen i historia.

I Lundkvists förflutna – sex år tidigare – fanns dessutom en dom för brott mot griftefriden, ett brott som uppges ha handlat om en stöld av ett krucifix och skändning av en kista.

– Allt det där blev definitivt en komplicerande faktor i relation till texten, säger Per Svensson. Det som vi först trodde var ett väldigt avancerat litterärt skämt, liknande ”Camera Obscura”, verkade nu lite skumt.

De som upprörts av ondskan och äcklet i boken fick vatten på sin kvarn när fantasierna i romanen kom att flätas in i en medial berättelse om en begåvad men apart nörd med en misstänkt dragning åt nazism, antisemitism och gravskändning. Det framkom också att flera verkliga personer i Lundkvists hemtrakter kände sig utpekade i boken, något som fick bland andra Sara Lidman att ifrågasätta utgivningen. Norstedts anklagades för omdömeslöshet och för att ha gett ut boken i spekulativt syfte.

Trots uppmärksamheten och den relativt höga upplagan – boken trycktes av Norstedts i totalt 6 000 exemplar, vilket får anses vara en väldig framgång för en debutant – kom det aldrig någon pocket, och förlaget refuserade uppföljaren, ”Förensligandet i det egentliga Västerbotten”. I stället kom Nikanor Teratologens författarskap att övertas av det lilla förlaget Vertigo.

– Han hörde av sig till oss med sitt manus 1996, berättar förläggaren Carl-Michael Edenborg. På den tiden gav vi främst ut erotiska klassiker och vi refuserade boken.

Övertalad av sin dåvarande partner Gabriella Håkansson beslöt Edenborg så småningom ändå att ge ut ”Förensligandet” efter några strykningar. Boken kom ut 1998 och fick stor uppmärksamhet. I samma veva gav Vertigo även ut en pocketupplaga av ”Äldreomsorgen” om 12 000 exemplar.

– Först var de omöjliga att bli av med, vi fick i princip skänka bort dem. Men runt 2005–2006 började det hända något, travarna smälte bort, plötslig tog böckerna slut. Numera är romanen till och med svår att hitta på antikvariaten – går man in på nätet ser man hur böcker som vi sålde gratis nu säljs för flera hundra spänn.

Samtidigt har Nikanor Teratologen enträget fortsatt sitt särpräglade författarskap, först med aforismsamlingen ”Apsefiston” (2002), sedan med ”Hebbershålsapokryferna” (2003), som ämnesmässigt knyter an till de två tidigare romanerna. Under senare år har han även varit verksam som skribent och kritiker i andra sammanhang, bland annat i Tidningen Kulturen. Det finns ett växande internationellt intresse för hans författarskap; Stig Sæterbakken gjorde en prisbelönt översättning av ”Äldreomsorgen” till norska 2007, en engelsk översättning (”Assisted living”) kom i februari 2012 på ett amerikanskt förlag, och en tysk utgåva sägs vara under arbete.

– Jag har svårt att förklara det nya intresset, säger Edenborg. Kanske har en ny generation läsare fått upp ögonen för honom? Niclas har haft en mer offentlig profil de senaste fem-sex åren, det kan ha spelat in.

I sommar har Vertigo gett ut ”Äldreomsorgen” och ”Förensligandet” i en påkostad och kommenterad samlingsutgåva. Därmed är ”Äldreomsorgen” nu uppe i en totalupplaga om 20 000. Att den fortsätter komma i nya upplagor bevisar dess status som en modern svensk klassiker, menar förläggaren.

– Annars skulle den inte leva kvar som den gör och motbevisa allt tjafs, alla idioter som retar upp sig på fula ord och provokationer, som inte ser skogen för alla trän.

– Och jag tror inte att det beror på förlagen eller kritikerna – min känsla är att toleransen för sån här litteratur är mindre idag, nu när branschen har blivit mycket mer monopoliserad. Snarare har ”Äldreomsorgen” levt sitt eget liv bland läsarna, mycket tack vare internet. Texten får sin kraft genom att arbeta med allt som provocerar, med sin kontrast mellan allmänmänsklig ömhetstörst och ensamhet och all världens ondska.

Hos kritikerkåren går meningarna fortfarande isär om kvaliteterna hos ”Äldreomsorgen”. Per Svensson tror att boken har framtiden för sig:

– Min prognos är att den är på väg att få en plats i litteraturhistorien. Det är en text som kommer att återupptäckas flera gånger om, i takt med att upphovsmannens förflutna faller i glömska – se bara på romantikerna på 1800-talet, många av dem hade ju skumma saker för sig.

Kritikern Kay Glans (för övrigt omnämnd som ”Kay Läppglans” i romanen) debatterade i några uppmärksammade essäer i början av 90-talet den strömning i samtidslitteraturen som provocerade läsaren med våld och äckel – exemplifierad av Stig Larsson, Magnus Dahlström och Carina Rydberg – och myntade begreppet ”skräckel-litteratur”.

– Visst finns det en beröring mellan ”Äldreomsorgen” och skräckel, tycker Glans, idag chefredaktör på tidskriften Respons. Skräckellitteraturen kan även jämföras med mycket av det underhållningsvåld som kom i början på 90-talet, till exempel Quentin Tarantinos filmer, som också bygger på en blandning av nonsens och chock. Idag skulle en liknande bok inte alls få samma uppmärksamhet, just för att vi har sett det så många gånger nu, det sker en tillvänjning.

– Teratologens sätt att spela med de laddningar som finns kring nazismen, att utnyttja tabut och leka med det, uppfyller ett av de viktigaste kriterierna för skräckel: att det bara håller sig på ytan, utan någon ambition att tränga djupare i nationalsocialismen och försöka säga något väsentligt. Jag kan inte se någon seriös samhällskritik i ”Äldreomsorgen”.

Aase Berg, kritiker i Dagens Nyheter, har diametralt motsatt åsikt:

– Jag älskade ”Äldreomsorgen” förbehållslöst, finner den fullständigt genialisk. Den knyter an till både surrealismen och romantiken i sin nattsvarta misantropi, sin mystik. Sen har den ett problem som den delar med mycket annan experimentell prosa, nämligen att man blir mätt på den efter ett tag. Eftersom den saknar traditionella berättarmönster tvingar den mig att jobba med mig själv som läsare.

– Det är det som provocerar med boken, inte äcklet, att den kräver en annan läsart än den slentrianässiga. Samtidigt är det en djupt subversiv text, som hånar patriarkatet, homosocialiteten, prestigejakten, hierarkierna … Hela det antisemitiska inslaget kan ju läsas som ett avslöjande av rasismen i vår vardag.

Men med din analys kan ju Teratologen göra vad som helst i en text och få det tolkat som samhällskritik?

– Ja, tack vare sitt fantastiska språk och sin humor. Är man nazist kan man inte skriva på det sättet – ja, jag tror faktiskt inte att man kan åstadkomma en sån här text om man inte hatar samhället på ett radikalt sätt. Så jag blir inte ett dugg upprörd av boken, snarare befriad och glad. För han krossar ju allt. En satir så förtvivlad att den imploderar sig själv.

Jens Liljestrand

författare och litteraturvetare