Inpå livet

”I åttan hade hela skolan spårat ur”

Att vara särbegåvad betyder inte att allt går lekande lätt. Julia Linderoth, som har ett IQ runt 140, byter nu skola för fjärde gången.

Julia Linderoth skrev sina första ord när hon var två år. När hon var tre kunde hon läsa. Föräldrarna märkte snart att deras lilla dotter med enkelhet deltog i vuxnas konversationer.
– Julia förvånade oss, släkt och vänner många gånger genom att flika in med något. Hur kunde hon veta det, undrade vi, säger Jenny Linderoth, Julias mamma.
Snart efter det att Julia börjat skolan började den nyfikenhet och lust att lära som Julias föräldrar sett hos henne att försvinna. Eftersom hon redan kunde och inte fick tillräckligt utmanande uppgifter blev det tråkigt i skolan.
– Det låste sig. Jag kunde inte göra mattetalen, förklarar Julia.
I femman började hon träffa skolans kurator. De pratade om det sociala i skolan, hur hon hade det med kompisar och om hon var ledsen. Varför Julia hade problem med skolarbetet kom aldrig upp. Inte hos kuratorn och inte bland lärarna.
Inför högstadiet bestämde sig familjen för att byta skola, till en med mindre grupper och blandade åldrar. Till en början verkade det bättre, men i slutet av sexan fick föräldrarna veta att Julia låg efter.
– På hösten gjorde vi planer för hur jag skulle ta igen, sedan blev det likadant varje vår. Ingen brydde sig om jag inte gjorde något på lektionerna. I åttan hade hela skolan spårat ur, säger Julia.
Föräldrarna kände att det fick vara nog. De hade begärt en pedagogisk utredning från skolan, som inte blev av. De hade bett om hjälp från kommunens skolpsykolog, men fått veta att de inte kunde hjälpa elever på privata skolor. Föräldrarna kontaktade till slut bup, barn- och ungdomspsykiatrin. De fick inte komma dit.
– När jag berättade om Julia sa de att detta inte var något för dem. De sa att det inte finns så mycket kunskap om särbegåvade barn i Sverige och att vi skulle få söka oss utomlands, säger Jenny Linderoth, som redan kände till detta efter många års sökande på utländska hemsidor.
Familjen tog kontakt med en dansk psykolog som gav dem en akuttid bara dagar efter första samtalet. Där pratade han med Julia och gjorde tester. Att hon var särbegåvad fanns det inga tvivel om, var hans uppfattning.
– När vi gick därifrån kändes det jätteskönt. Jag är inte konstig, jag är normal, säger Julia.
Att få ett namn på det Julia känt hela livet kändes bra. Men frågan är om det har hjälpt.
– Ingen i skolan har ju ändå hört talas om särbegåvning, så det hjälper inte mycket, säger hon.
– Många missuppfattar det och tänker att då finns det väl inga problem, om hon nu är så jättesmart. Men egentligen är det mer en förbannelse än en välsignelse, säger Jens Linderoth, Julias pappa.
Julias föräldrar tycker att det är märkligt att skolan inte kunnat fånga upp och ta till vara på Julias förmåga. De har upplevt att skolan inte varit förberedd på att stimulera en elev som är särbegåvad.
– Samarbetet mellan hemmet och skolan måste bli mycket tätare och bättre. Vi borde kunna lyfta de här barnen tillsammans, säger Jenny.
Efter nian började Julia på ett gymnasium med medieinriktning. Inför skolstarten besökte familjen skolan och höll ett föredrag för lärarna om särbegåvning och svarade på frågor om hur Julia fungerar i skolan. De lämnade informationsmaterial och även telefonnumret till den danska psykologen.
– De verkade tycka att det var jätteintressant. Men när skolan började dök det ändå upp situationer som gjorde att vi förstod att de inte hade möjlighet att möta Julia. Hon vill inte lämna in skriftliga texter utan föredrar att redovisa muntligt. Det handlar inte om att hon inte kan skriva. Hon skriver riktigt bra. Ändå kom det krav, trots att lärarna sagt att hon skulle få redovisa på andra sätt, säger Jenny.
Familjen kände sig sviken av brutna löften och skolarbetet fungerade fortfarande inte. Vid påsk bytte hon skola igen, till en naturvetenskaplig linje. Att läsa in kurser hon missat under sommaren skulle inte bli några problem lovade rektorn, som snabbt fick information om Julias förutsättningar. Men strax före sommarlovet fick de veta att både rektorn och Julias mentor sagt upp sig.
– På en gång försvann de två personer som hade kunskap om Julia, säger Jenny.
Handledningen under sommaren blev inte av. Vid terminsstarten hölls samtal om hur Julias situation skulle se ut, men planerna rann ut i sanden.
Jenny höll ett nytt föredrag för lärarna. Familjen blev kallad till ett möte med en timinhyrd specialpedagog, som aldrig tidigare hört talas om särbegåvning. De berättade igen.
Att behöva upprepa sin historia gång på gång utan att något konkret blev bättre tärde på familjen. De bestämde sig för att gå till vårdcentralen och ta reda på hur allt detta egentligen påverkade Julias hälsa. Läkaren där sjukskrev henne på stående fot.
– Läkaren lyssnade på vår historia och blev riktigt arg. Hon kunde konstatera att Julia var utbränd, hade tydliga stressymptom och inte alls mådde bra.
Familjen kom överens med skolan om att Julia skulle få hemundervisning. Men när vårterminen skulle börja hade de fortfarande inte fått någon plan för hur det skulle fungera. Då gjorde familjen en egen plan och började.
Under våren havererade samarbetet med skolan helt. Familjen känner att skolan inte levt upp till Skollagens krav på att skolan även ska stimulera de elever som med lätthet når uppsatta mål.
– Det vi har saknat under alla år är ett engagemang. I många andra länder är det en självklar sak med särskild utbildning för särbegåvade. Idag är det inte en skola för alla, säger Jenny.
I höst ska Julia börja på en ny skola. Det är ett kommunalt gymnasium och nu blir inriktningen humanistisk. De valde den skolan mycket för att få tillgång till hela kommunens batteri av skolhälsovård, och den förförståelse för Julias behov som nu finns hos skolledningen i kommunen.
Just nu njuter Julia av de sista dagarna av sommarlovet. På besök i familjens villa utanför Ängelholm är pojkvännen Rasmus Utterberg från Örebro. De träffades för över ett år sedan på ett internetforum för deras gemensamma intresse – Pokémon.
– Jag har fått en helt ny umgängeskrets som passar mig bra. Vi trivs ganska bra med att bara vara hemma och ta det lugnt, säger hon.
Framtidsplaner är hon lite försiktig med. Först väntar en höst i den nya skolan.
– Jag har inte haft något drömyrke direkt. Allt har förstörts och brutits ner i skolan. Jag vill inte bli fysiker längre på grund av våra fysiklektioner. Jag har funderat på att bli konditor.
Läs alla artiklar om: Särbegåvade barn
Gå till toppen