Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sagolik apokalyps

Hindenburg. Albert Bonniers förlag.

Susanna Lundins roman är en djärv korsning mellan drömspel och Nalle Puh, skriver Eva Ström.

Titel: Hindenburg.
Författare: Susanne Lundin
Förlag: Albert Bonniers.
Bertil och Prickly Pear heter huvudpersonerna i Susanna Lundins debut ”Hindenburg”. Eller är de förresten personer? Snarare är de ett par kvarglömda gosedjur, som människorna glömt när de en gång flydde sitt idylliska torp. Bertil har förlorat sitt ena öga som hänger löst på en tråd, och han påminner om en prudentlig kusin till Nalle Puh, som försöker föra loggbok över viktiga händelser i tillvaron. Som uppgift har han också tagit på sig att bibringa Prickly Pear om vad människor är och hur man klarar sig i tillvaron. Prickly Pear med sitt avknäppbara skinn, uttagbara hjärta och sina minnen från Sycamore Drive i Los Angeles har en mer depressivt vilsen framtoning. Båda funderar över vad det innebär att vara människa, de försöker till och med tillverka en sådan av en pappersdocka.
De två varelserna bor på ett övergivet torp, som Bertil döpt till Hindenburg, eftersom luftskeppet med detta namn, enligt honom, kraschade just här. En vag undergångsstämning vilar över detta drömlika prosalyriska verk. Hela jorden ska gå under, men denna apokalyps blir aldrig riktigt hotande utan snarare som en saga man berättar för barn innan de ska sova. Det finns dessutom en tunnel som de små djuren använde sista gången jorden gick under och i detta tunnelsystem kliver också Bertil och Prickly Pear ner.
Susanne Lundins debut har rubricerats som roman men har mer tycke av utbroderad saga. Med de korta meningarna och det klarögt, medvetet naiva tilltalet kan hon påminna om en fantasifull barnboksförfattare som Anna Höglund eller om Sara Mannheimers absurda finurlighet. Existentiella funderingar blandas med labyrintiskt sagostoff. Bäst är de vackra musikaliska partierna om Prickly Pears minnen från Kalifornien, då jag verkligen börjar lyssna till Lundins egen, andlösa ton.
Det är ovanligt, kanske till och med djärvt att i den dokumentära prosans och autofiktionens tid skriva denna korsning mellan tablåartat labyrintiskt drömspel och förnumstig Nalle Puh. Här finns stråk i berättelsen som tilltalar mig, men jag saknar sagans magiska röst som gör det ofrånkomligt att lyssna. Möjligen hade en annan genre fått ”Hindenburg” att lyfta ur det fabulerande charmfulla. Att skriva i den rika barnbokstraditionen med Tove Jansson och Lennart Hellsing som inspirationskällor hade kanske på ett lyckligare sätt förlöst Susanna Lundins berättarbegåvning.
Gå till toppen