Det var en slump som förde henne in på området. Som legitimerad psykolog inom skolan skulle hon utreda en elev i årskurs fem. Han hade tillbringat hela sin skoltid i princip sovandes, enligt lärarna. De visste att han kunde, men ändå gjorde han ingenting.

Anita Kullander lät en psykologkandidat utföra ett av testen, med tretton deltest med stigande svårighetsgrad. Kandidaten började med de enklaste frågorna och fick inget svar från pojken. Hon gick vidare med deltesten och glömde helt bort att testet skulle avbrytas efter fem frågor utan rätt svar.

– När hon började komma upp på högstadienivå så började pojken svara. Då var man uppe på hans nivå. Det var liksom under hans värdighet att svara på simpla frågor för yngre barn. Detta satte igång många funderingar hos mig, säger Anita Kullander.

Det var ungefär tio år sedan som hon började efterforska mer kunskap i ämnet. De senaste fyra åren har Anita Kullander arbetat med särbegåvade barn riktigt aktivt.

– Det var väldigt enkelt att bli expert. Det finns inte många som håller på med det här, eller ens känner till begreppet. Kunskaperna är också mycket bristfälliga bland psykologer i Sverige. Det är väldigt stor risk att bli feldiagnostiserad, till exempel med Aspergers syndrom eller adhd, säger Anita Kullander.

Hon är anställd inom Rättviks kommun och arbetar till vardags som vanlig skolpsykolog, men med ett särskilt uppdrag. Anita Kullander ska ha ögonen öppna för särbegåvade barn i kommunen och handleda de lärare och pedagoger som kommer i kontakt med barnen.

– Jag har hittat 22 barn hittills. Statistiskt sett borde jag hitta 33, säger hon och förklarar att mellan två och tre procent av alla barn är särbegåvade.

Men Anita Kullanders engagemang tar inte slut där. På sin fritid driver hon verksamheten Filurum, som framför allt är grupper på Facebook för särbegåvade barn, deras föräldrar och pedagoger. Nu i sommar ordnade hon den första träffen för Filurum. Hon hyrde en stuga och förklarade att det var öppet hus. Femton familjer från hela Sverige tillbringade en vecka ihop med aktiviteter, samtal och frihetskänslor.

– En förälder skrev till mig efteråt att det var så fantastiskt att få vara som en förälder till ett vanligt barn. Att inte hela tiden vara på sin vakt. Och att få skryta om sitt barn. Jantelagen säger att man inte ska tro att man är något. Det kan sticka i ögonen på andra föräldrar.

Tre kvällar i veckan har Anita Kullander ideell telefontid för konsultation och rådgivning. Då ringer föräldrar från hela landet hem till henne för att ställa frågor om sina barn. Är mitt barn sjukt? Har skolan rätt? Hur ska det bli sen? Det är några vanliga frågor från oroliga föräldrar.

Under de snart fem år som Anita Kullander arbetat har hon mött minst 300 föräldrar som har barn som hon klassat som särbegåvade. När föräldrarna berättar om sina barn hör hon ganska snart om det rör sig om särbegåvning.

– Det jag hjälper till med är att stödja föräldrarna i att ställa rätt krav på skolan. Den nya skollagen från förra året har öppnat upp och tydliggjort att särskilt begåvade barn har rätt att få undervisning utifrån sina behov. Det är en väldigt aktiv formulering om att även den som med lätthet uppnår målen ska stimuleras och få ledning att gå vidare. Det är få rektorer och lärare som känner till det. Men otroligt viktigt för de här barnen.

Särbegåvade barn som inte stimuleras i skolan upplever ofta att lektionerna blir meningslösa. En del blir utåtagerande och kan upplevas som stökiga i klassrummet. Andra är mer försiktiga, väljer att maskera sin kunskap och låtsas att de är på samma nivå som klasskamraterna. De flesta barn som Anita Kullander kommer i kontakt med är pojkar. Hon tror att det beror på att flickor oftare låtsas och försöker dölja sin kunskap för att inte sticka ut.

Ett klassiskt drag hos särbegåvade barn är också att de upplevs som splittrade. Att göra klart det man påbörjat är inte så viktigt. Det är inte resultatet i sig som är viktigt utan vägen dit. Anita Kullander berättar om en pojke som skulle sticka en råtta i slöjden. Läraren visade hur man gjorde när man stickade och när lektionen var slut var han den enda eleven som kunde sticka.

– Sedan ville han inte sticka en råtta. Han visste ju redan att han kunde och hade inget behov av en stickad råtta. En sådan sak kan göra läraren väldigt konfunderad. Inom skolan är det så väldigt viktigt att göra allt färdigt. Särbegåvade barn har ofta inte så stor tävlingsinstinkt. De har inget behov av att visa att de kan. Det är kunskapen i sig de är intresserade av.

Ingen vet exakt vad särbegåvning beror på. Det är genetiskt och går ofta i arv. Det finns också i olika grader. Ingen kan på egen hand bli särbegåvad, men hur förmågan tas om hand avgör hur mycket den kan blomma ut.