Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Doktorn och döden

Ypsilon. Albert Bonniers förlag.

P C Jersild gör bokslut och tar livet av flera figurer ur sitt författarskap. Trots de lekfulla litterära greppen i boken kan Niklas Qvarnström hålla sig för skratt.

Titel: Ypsilon. 
Författare: P C Jersild.
Förlag: Albert Bonniers.
Efter ett trettiotal boktitlar och ett drygt halvsekel som folkkär berättare har P C Jersild uppenbarligen bestämt sig för att göra litterärt bokslut. Ett ovanligt konkret sådant. Sitt liv som läkare och i viss mån författare har han redan inventerat i sina ”Medicinska memoarer” från 2006; i sin nya roman ”Ypsilon” tar han itu med själva litteraturen.
De flesta författare snuddar nog någon gång vid frågan om sitt ansvar inför sina läsare. Jersild går ett steg längre och låter några av sina mer välkända romankaraktärer ställa honom till svars. Varför har han tilldelat dem de öden han gjort? Varför låter han dem handla som de gör? Och framförallt: vad tänker han göra med dem nu, när han väl släppt ut dem ur deras respektive volym, märkta av samma tid som passerat sedan de en gång formades i den vid det här laget 77-årige författarens fantasi?
Det börjar någon gång under tidigt nittiotal. PC Jersild har skrinlagt ett romanförsök om ett museum över socialdemokratin och sitter och slumrar i sitt arbetsrum, när det knackar på dörren. På andra sidan tröskeln står Reine Larsson från ”Barnens ö” (1976), riksbekant tioåring som istället för att åka på kollo glider runt i ett sommarmystiskt Stockholm. Nu har han hunnit bli tjugofem, bytt ut barndomens MAD-tidningar mot kontinental filosofi och är riktigt irriterad på sin författare för någon dumhet om Foucault som formulerats i all hast i en krönika i DN.
Många år senare dyker nästa litterära skapelse upp i författarens närhet, den nitiske byråkraten Lennart Siljeberg från ”Grisjakten” (1968), numera en prästvigd åldring med käpp. Jersild tar tillfället i akt att förhöra sig om vad som hänt sen senast, och som den naturligaste saken i världen börjar han söka upp den ena karaktären efter den andra: Roland Rajamäki från ”Edens bakgård” (2009), Evy Beck från ”Djurdoktorn” (1973) och Rolf Nylander från ”Vi ses i Song My (1970) samt Agnetha Sjödin-Åhslund från ”En gammal kärlek” (1995) och Primus Svenssons son Bernt från ”Babels hus” (1978).
Alla har de en historia att berätta, och alla har de en förestående dödsorsak att bearbeta. Olika cancerformer, MS, senildemens och allmän skröplighet. Sina kunskaper som läkare har Jersild använt sig av tidigare. Denna gång gör han det dubbelt upp, genom att å ena sidan (i egenskap av romangestalt i egen rätt) bli rådfrågad av sina dödsmärkta karaktärer, och å andra sidan (i egenskap av deras författare) vara upphovsman till deras sjukdomsbilder. Inte ens den unge Reine kommer undan; han tilldelas en diabetesdiagnos – och går ett sorgligt öde till mötes.
Jag tror inte jag begår någon allvarlig försyndelse om jag avslöjar att de en efter en trillar av pinn. Läsaren märker snart nog logiken. Ett mer konkret litterärt bokslut kan man knappast föreställa sig. ”Ypsilon” kanske inte är den sista roman han hinner skriva, det hoppas jag inte i alla fall, men Jersild sätter under alla omständigheter en beundransvärt elaborerad punkt.
Någon yster läsning är det inte, den litterära lekfullheten till trots. Man behöver inte vara hypokondriker för att få lite svårt att andas bland de ingående symptombeskrivningarna, och det blir aningen katalogartat i längden med alla livsöden som ska avgöras på ackord. Fast det är samtidigt en effekt av hela projektets konsekvens. ”Ypsilon” är ännu en av Jersilds klassiska idéromaner, som i hans sedvanliga blandning av socialrealism och fantastik lyfter frågor om aktiv dödshjälp och kampen mellan kropp och medvetande, utan att väja för moraliska fallgropar eller spara på detaljerna.
Hur går det då för P C Jersild själv? Romanfiguren, vill säga. Måste inte han också falla in i mönstret? Jodå, genom en slumpgenerator tilldelas även han en livshotande diagnos. Men han hittar ett kryphål. Utan att vilja avslöja för mycket kan jag väl säga att bokens titel inte är någon tillfällighet. Den hade ju lika gärna kunnat heta ”Omega”, efter sista bokstaven i det grekiska alfabetet, men Ypsilon är som många säkert minns namnet på den okroppsliga huvudpersonen i ”En levande själ” från 1980: en mer eller mindre odödlig hjärna vid fullt medvetande i ett akvarium.
Inom filosofin brukar en liknande bild anföras för att åskådliggöra mänsklig isolering. Det skulle också kunna vara en bild av ett levande litterärt eftermäle.
Gå till toppen