Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Förtvivlans mod

Janet Frame skriver djupast inifrån den marginaliserades, den institutionaliserades, den outbildades och smutsigas och sjukas och obemedlades erfarenhet, utan att bedöma eller döma någon eller något, skriver Maria Küchen.

Hör du ugglorna? Övers Marita Zonabend.

Ansikten i vattnet. Övers Annika Preis.

Vid alfabetets gräns. Övers Marita Zonabend.

Doftande trädgårdar för de blinda. Övers Marita Zonabend. Modernista.

Förtvivlan behöver inte präglas av bitterhet och mörker. Den kan vara strålande, ljus, sinnlig, varm, underfundig, öm, leende, skarp, dråplig. Det bevisas av den förtvivlan som utgör hjärta och blodomlopp i Janet Frames prosa. Förlaget Modernista ger ut hennes fyra första romaner på ett bräde och man ska unna sig att läsa böckerna i följd. Texter öppnar sig fulla av branter och stup, sol och ängder, i ett sammanhållet och skiftande landskap att röra sig genom drabbad men utan oro.
Inte på länge har jag som läsare av skönlitteratur känt sådan trygghet, det är bara att låta sig bäras. Att vara så episkt säker och samtidigt så intuitivt lyrisk, det är ett berättarmirakel som sker här. Naturligtvis borde Janet Frame, som dog 2004 vid åttio års ålder, ha fått Nobelpriset.
”Hör du ugglorna?” från 1957 skildrar den fattiga fyrbarnsfamiljen Withers liv i en småstad i Frames hemland Nya Zeeland. Det är en fulländad debutroman. Gestalterna, språket, formen, allt hålls samman i en helhet utan sprickor samtidigt som berättelsen flödar av liv. Frames idiom har redan tagit form: associativ frodig prosa med bilder som flyter av blod och honung, träck och mjölk, metaforstinna så att man ibland överrumplas av det bokstavliga som om det också vore bildligt:
… ”ta ur inälvorna hela dagen och ta hem en njure i fickan, en som ändå blev över” …
Det är inte en demonisk metafor eller beskrivningen av ett styckmord. Det är vardagen för epileptikern Toby Withers som säsongsarbetar på fryshuset. Frame skriver arbetarlitteratur, klasslitteratur, men utan de positioneringar och ideologiska anvisningar som ibland vidhäftar romaner om ekonomisk utsatthet. Hon skriver djupast inifrån den marginaliserades, den institutionaliserades, den outbildades och smutsigas och sjukas och obemedlades erfarenhet, utan att bedöma eller döma någon eller något. Det ger hennes fiktioner desto större styrka också som agitation och dokument.
”Författare behöver litterära priser för att slippa bli lobotomerade”, sa en kollega till mig häromdagen. Jag har ytterligt svårt för den sortens kokett gestik men i just Janes Frames fall stämmer det ju i sak. Frame skulle ha blivit lobotomerad om hon inte råkat få ett litterärt pris för sina första noveller. Före romandebuten satt hon under åtta år inspärrad i flera perioder, felaktigt diagnosticerad som schizofren. Ändå överskuggar verket författarbiografin.
I Frames andra roman, ”Ansikten i vattnet” från 1961, bevisas att skriften befriar. Den på mentalsjukhus intagna Daphne Withers, ett av syskonen i Frames debutroman, omgestaltas här till Istina Mavet och befrielsekampen förflyttas från tredje person till första. Texten är så självbiografisk att den måste förses med brasklapp: ”Trots att den här boken är skriven i dokumentär form är den en fiktiv berättelse.”
Brasklappen ljuger inte. Skönlitteratur skapar sina egna villkor där det inte spelar någon roll vad som har och inte har ”hänt på riktigt”. Men 1900-talsklassikern ”Ansikten i vattnet” speglar förstås Frames egna erfarenheter från olika mentalsjukhus där det udda skulle tuktas, straffas, fostras, skrämmas, elchockas, opereras bort. Romanen är en nedstigning i helvetet. Gestaltningarna av maktordning och skräck träffar rakt i solar plexus utan att förbise det mänskliga i människorna; varken intagna eller deras skötare är symboler. De har egenskaper, komplexitet och hjärta, de kunde varit du eller jag.
Ett annat av debutromanens syskon, den kufiske och naive Toby Withers, återkommer i ”Vid alfabetets gräns” från 1962. Toby gör i fiktionen en liknande resa som Frame gjorde i livet, från Nya Zeeland till England för att skriva. Han och den psykiskt labila Zoe Bryce skapas i denna metaroman av romangestalten och författaren Thora Pattern, en kvinna vars språk tagit sig självt till sin yttersta gräns och är på väg att implodera. Tre människor, tre patologier som hotar upplösa dem: epilepsi, vansinne, skrift.
Pattern, mönster, är samtidigt vad Janet Frame genom skrivandet ordnar i kaos. Syskonen Withers vissnar på olika sätt men synlig- och odödliggörs i Frames mönster till epos där det excentriska sätts i centrum. Fiktionerna speglar varandra i ett kalejdoskop där samma skärvor hela tiden skapar nya färgrika underbara bilder, häpnadsväckande ljusa.
Ljus och ljud, tystnad och mörker, närhet och avstånd avsöks i ”Doftande trädgårdar för de blinda”, Frames fjärde roman från 1963. Där har hon lämnat familjen Withers. Hon utforskar en familj vars medlemmar försöker ta kontroll över tillvaron genom att beskära den. Edward har för elva år sedan övergett Vera, Veras dotter Erlene har slutat tala, Vera har valt blindhet. Tillstånd, reflektioner och stämningar överordnas individerna, mönstret blir allt mindre figurativt, allt diffusare. Det är lika klaustrofobiskt som vackert, förtvivlan drar åt sin snara. Hur vågar hon? Hur vågar Janet Frame? Ska jag använda ett enda ord om hennes metod vill jag kalla den: ”Mod”.
Gå till toppen