Inpå livet

Glöden har inte slocknat

Tre år i rad har Jeanette Larsson stolt paraderat i sin uniform under Regnbågsfestivalen i Malmö. Men på lördag är hon åskådare.

Den öppna gaypolisen som blivit rikskänd för sitt civilkurage och arbete mot intolerans är sjukskriven och funderar på att byta bana.

Stockrosorna sträcker sig praktfullt uppåt intill de vitkalkade husväggarna. Tånglukten letar sig genom de trånga gränderna mellan de gamla fiskarlängorna i "Smygehamns hjärta".
För fyra år sedan köpte Jeanette Larsson ett hus här som hon har totalrenoverat och inrett på egen hand.
– Jag såg potentialen, säger hon. Jag har renoverat gamla gårdar sedan jag var 22 år gammal. Det är min Plan B i livet – att renovera och sälja gamla hus.

Här, långt från polisvardagen i Malmö, har hon vistats det mesta av tiden sedan hon blev sjuk i våras. För att försöka återfinna orken och lugnet.
Efter flera års konflikter på jobbet orkade hon till slut inte gå dit.
– Det bara snurrade i skallen. Jag kände stress, kunde inte sova och hade svårt att koncentrera mig. Fortfarande kan jag inte läsa en bok.

Jeanette Larsson var 17 år när hon kom ut som homosexuell, men bara för familj och nära vänner. Hon var rädd att inte passa in. Hamna utanför.
Redan som barn reagerade hon mot orättvisor. Hon drog sig inte för att säga ifrån till lärare och handgripligen sätta stopp när äldre pojkar trakasserade hennes klasskamrater.
– Jag växte upp hos min pappas två fastrar i Malmö. De var starka kvinnor, vana att klara sig själva. De präglade mig mycket och gav mig en stor inre trygghet.

Känslan för rätt och fel och viljan att hjälpa andra drev henne att bli polis. Hon kom in på polishögskolan i Stockholm 1989.
– Då trodde jag att det inte var helt ovanligt med homosexuella kvinnliga poliser. Kanske för att det var ett manligt yrke. Men så var det inte. Det fanns en lesbisk tjej till i klassen, men vi höll tyst.

När Jeanette Larsson kom till Malmöpolisen som aspirant förstod hon direkt att det inte gick att vara öppen där heller.
– Det var hela jargongen. Det drogs mycket skämt om bögar framförallt. Det berättades gamla historier om hur poliser knackat bög på 1970-talet och man hånade kollegor som man hade hört klädde sig i damkläder.

En dag kallades hon in till sin handledare och frågades ut under en hel timme om sin sexuella läggning.
– Han spände ögonen i mig och sade att han hade nåtts av ett rykte om att jag hade förkärlek för kvinnor. Jag förstod att det inte var någon fördel, så jag ljög och sade att det inte stämde. Jag var fruktansvärt rädd att inte få jobba med det jag ville på grund av mitt privatliv.

Jeanette Larsson anpassade sig. Mycket energi gick åt till att dölja privatlivet. Hon lärde sig prata könsneutralt.
– Jag förminskade mig själv. Det var ohållbart.
Först efter några år på Fosie närpolisstation kände hon sig trygg.
– Kollegorna blev som en familj. Man kan inte sitta åtta timmar i en radiobil och bara prata väder och vind. Det går inte. Till slut visste folk bara. Det blev ingen stor komma-ut-process.
Hon gick så småningom med i Gaypolisföreningen, blev mångfaldsinstruktör och värdegrundsutbildare samt engagerade sig fackligt. Förra länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, blev en förebild. Hon var den enda i landet som 2002 tillät uniformerade poliser att gå med i Prideparaden, trots massiva protester.
– Samhället har förändrats mycket fortare än polisen. Det har blivit bättre sedan jag började, men det går sakta. Särskilt här i Skåne. Bland 3 400 polisanställda finns ett tjugotal öppet homosexuella kvinnor, men fortfarande ingen öppet homosexuell man.
Rättar man in sig i ledet är det inga problem, men börjar man påpeka brister och vill förändra märks motståndet, enligt Jeanette Larsson.

Känd för allmänheten blev hon 2009. Då kom det ut i medierna att hon året innan slagit larm om att rasistiska namn användes på fiktiva personer under en internutbildning. Hon hade också sagt ifrån när chefer på länskriminalen gjorde sig lustiga över en transsexuell persons självmord.

Hon nominerades till Aftonbladets "Svenska hjältar" och utsågs till "Årets hjältinna" av Transföreningen FPES (Full personality expression – Sweden). I hundratals mejl och brev uppmuntrades hon att fortsätta kämpa.
Men mest berörd blev hon av mötet med en man som stoppade henne på gatan i Malmö.
– Han frågade om jag var Jeanette Larsson och berättade att han hade levt ihop med den person som tagit livet av sig. Han hade följt vad som hänt i medierna och sade att om sambon levt så skulle jag ha varit hennes idol. Han visade foton på henne. Vi höll om varandra. Det var det starkaste möte jag har haft i hela mitt liv. När jag kom hem bröt jag ihop.

I de egna leden var reaktionerna blandade. En del berömde och stöttade i det tysta, medan andra ansåg att hon var illojal och inte förstod kårandan. Eftersom hon angripit de egna cheferna blev situationen på jobbet tuff.
Hon kände sig sliten mitt itu.
– Jag har setts som stor och stark. Även civilanställda kvinnor har tagit kontakt med mig för att jag ska driva deras frågor. Samtidigt har jag känt mig som den lilla, lilla, utsatt för den stora, starka myndigheten.

Sedan två år tillhör hon Malmöpolisen, där hon bland annat har arbetat med hatbrottsfrågor. Hon har utbildat flera hundra polisanställda och även hållit kurser för kommunpolitiker, tingsrätten och minoritetsgrupper i Malmö.
Därför blev hon extra arg och ledsen när hon förra året hörde en kollega i fikarummet säga att han inte gillade sättet hon levde på och att "homosexuella är en cancersvulst på samhället". Händelsen polisanmäldes, men ärendet lades ner. Den interna utredningen ledde inte till någon disciplinär påföljd.
– Jag var ju hatbrottsutbildare och tänkte att det handlar inte bara om mig utan om alla andra gaypolisvänner också, alla män som sitter i polisuniform i sina garderober. Jag tog strid för dem med.

Men efteråt kändes hennes engagemang meningslöst. Hon tycker inte att polisledningen har tagit tillräckligt allvarligt på allt som hänt.

Ångrar du något?
– Det har haft ett pris att vara ständig whistleblower, men jag skulle ha gjort på exakt samma sätt i dag. Jag har aldrig kunnat inrätta mig i dumhet, dåliga värderingar eller dåliga beslut.
Omprioriteringar inom Malmöpolisen för att få stopp på de grova våldsbrotten gör att Jeanette Larsson nu inte har sina gamla arbetsuppgifter kvar.
– Polisen är kanske helt enkelt inte redo för mig ännu. Jag vill inte ge upp min kompetens och kämpaglöden finns där fortfarande, men jag kanske inte ska slösa den på en så svår myndighet. Den måste även vara intressant för andra att dra nytta av.
Eller så letar hon efter nya renoveringsobjekt.

Jeanette Larsson om...

... jargongen inom polisen:
"Jag har fått höra att skämtandet är ett sätt att hantera sin vardag som polis. Jag kan förstå den attityden när det gäller polisen ute på gatan som ser mycket hemskt. Jag har själv kunnat gå från en blodig trafikolycka rakt in och köpa hamburgare. Men jag tycker inte att kontorspoliser kan skylla på det."
... om aktivister som inte vill att polisen ska medverka alls på landets hbtq-festivaler. I somras avbröts en föreläsning om polisens hatbrottsarbete i Göteborg:
"Jag är kluven, jag kan förstå att många hbtq-personer inte känner förtroende för polisen, men man väljer fel metoder om man ger sig på sådana som jag. När vi går med i paraderna är vårt budskap: 'Jag är polis, jag är gay och jag är stolt'. Vi är människor vi också."
... om läget för hbtq-personer i Malmö:
"Malmö har utsetts till Sveriges mest homovänliga stad, men också den mest homofientliga på grund av polisens agerande efter ett hatbrott mot tre transpersoner i samband med en konferens. Så det är väl varken bättre eller sämre än någon annanstans. De flesta hatbrott har med etnicitet att göra, vilket gör att hatbrotten på grund av sexuell läggning kommer i skymundan. Men även de ökar. I dessa fall används också mer våld än vid övriga hatbrott. Värst är det för männen. Jag har en god vän som blev mördad på grund av sin homosexualitet."

Jeanette Larsson

Ålder: 47 år.
Född: I Malmö.
Gör: Polis i Malmö. Vice ordförande i Gaypolisföreningen och Europeiska gaypolisföreningen. Fackligt engagerad i mångfaldsfrågor. Representant i Malmö kommuns dialogforum för att motarbeta etnisk och religiös diskriminering.
Bor: Radhus i Malmö, sommarhus i Smygehamn.
Familj: Sambon Ulrica, som har två vuxna barn, och katterna Lasse och Frutti.
Gå till toppen