Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Detaljer bakom avslöjas i nya boken

Vem är den halaste ålen i svensk politik? Många skulle säga Carl Bildt.

Margot Wallström är inget dåligt alternativ. Nu har författaren Bengt Ohlsson försökt få grepp om henne i en ny biografi.

När Margot Wallström nu återvänder till Sverige efter två år som chef för FN:s insatser mot sexuellt våld i krig är hon inte helt på det klara med vad hon vill göra – utöver att lägga betydande kraft på sitt nya uppdrag som styrelseordförande för Lunds universitet.
– Jag har aldrig föreställt mig mitt liv som det har blivit. Varenda gång något har dykt upp har jag fått hjärtklappning och hört en röst inom mig som säger ”gör det inte”.
Hon kunde ha fortsatt i USA, men det fanns just en sån där röst, en som sa ”gör det inte”. Den rösten kom dock inte inifrån, utan från hennes man Håkan.
– Han vill inte bo i New York. Och någon gång måste man välja. Min äldste son ska gifta sig, min yngste flyttar ut för att börja på universitet. Det är tid att ha basen i Sverige nu.
De senaste åren har inneburit hårda påfrestningar för Margot Wallström. Hon har mött personer och hanterat vittnesberättelser om det mest vidriga våld man kan tänka sig. Ett viktigt mål är att ställa krigsförbrytare till svars på samma sätt, oavsett om de har mördat, misshandlat eller våldtagit. Kan man väcka grupptalan på samma sätt när det inte handlar om arkebuseringar, utan om systematiska våldtäkter?
Den typen av frågor har Margot Wallström försökt hantera som vardag. Inom kort reser hon tillbaka till New York för att lämna över till sin efterträdare. Hon kommer att sakna staden precis så som hon trivdes där: varannan vecka.
– Det var himmel och helvete på samma gång. Det drivet som finns, det är något väldigt tjusigt i det. Samtidigt bygger staden på en helt ohållbar livsstil. Slöseriet och politiken och medierna och fattigdomen... man kan verkligen förtvivla.
På helgerna ägnade sig Margot Wallström åt volontärarbete i ett soppkök. För att göra en insats, och för att inte förgås av ensamhet. Författaren Bengt Ohlsson skildrar det på sitt typiska vis, lite snett från sidan. Hela den nya boken ”Margot” är skriven så, och Margot Wallström känner sig rätt illa till mods vid tanken på att folk nu ska läsa den.
Först samarbetade Margot Wallström med den politiska journalisten Barbro Hedvall, för att analysera sin egen gärning. Sedan förädlades idén om att göra en annan sorts bok, att samla politiska minnen på ett ovanligt sätt. Här finns nu glimtvisa porträtt av tidigare chefer – Ingvar Carlsson beskrivs med stor värme, som en i varje läge lagspelande ledare, medan Göran Persson avfärdas som en person med orimligt hävdelsebehov, som hellre föreläste för sina regeringskolleger än tog in deras analyser. Konflikten mellan Persson och Wallström i valrörelsen 1998 är väl känd och noga beskriven. Samarbetet fungerade inte alls, och Margot Wallström gör inte de djupaste analyserna om varför, hon ställer mest frågan: varför beter man sig sådär?
Persson fortsatte även in på 00-talet att trycka till Wallström då han kunde. Hon fick ofta pikar om det glamourösa livet i Bryssel, och den på sätt och vis marginaliserade roll Margot Wallström då hade fått i svensk politik.
Margot Wallström berättar också med rysningar om sin tid som kulturminister efter den socialdemokratiska valsegern 1994. Det ville inte stämma, det fungerade inte, hon höll ett misslyckat tal om populärkultur inför personer som förväntade sig något elitistiskt och smalt. Den bästa ministertiden kom i stället på slutet. 1996 blev hon socialminister i Göran Perssons regering, och kunde där falla tillbaka på både politiska grundinstinkter och starka personliga erfarenheter.
När vi träffas i Stockholm är Margot Wallströms kalender späckad. Hon sitter inte ner många minuter den här dagen och passar på att sparka av sig sina Converse. Mobilen piper med ojämna men täta intervall.
Den som läser ”Margot” får inte bara interiörer från New York, från uppväxtens Västerbotten och ungdomstidens Karlstad, utan också från fruktansvärda krigshändelser i Guinea för tre år sedan. Texten rör sig korsvis och de kursiva partierna från kriget är näst intill outhärdliga att läsa. Men de ger samtidigt klara besked om vad det är som Margot Wallström har arbetat med.
Kanske tar hon en del av de erfarenheterna med sig till framtida uppgifter.
– Vi får se. Jag ska inte sitta hemma och vara någon sorts konsult i alla fall. Kanske kan jag hjälpa på något sätt, unga kvinnliga politiker till exempel. Och så oroar jag mig för att vi har ett så apolitiskt klimat just nu. Det är ingen som drar politiska slutsatser av vad de ser i världen. Pendeln slår så väldigt. Nu är det individen som gäller, du ska satsa på dig själv, man säger ”det behövs inte längre någon gemensam kamp för jämställdhet, nu är det gjort, nu är det upp till dig”. Det är säkert ett historiskt fenomen, att sådant går i vågor. Men det är lite sorgligt ändå. Hållbarhetspolitiken kräver insatser. Du kan inte lita på att individer eller marknadskrafter ska ta hand om det.
Några saker är Margot Wallström säker på att hon inte vill syssla med.
– Till exempel tycker jag att jag har gjort mitt med torgmöten. Alltså, jag känner inget förakt för torgmöten, men... tältsemestrar gör jag inte heller längre. Jag har haft blåskatarr för många gånger i tält. Man kan välja bort saker, det är en fördel med att bli äldre.
Att bli partiledare och statsminister är en sådan sak. Frågan slutar aldrig att komma, men hon är säkrare än någonsin på sitt eget beslut: hon vet vad det skulle kräva av hängivenhet och plikttrogenhet.
– Och så behövs nog en känsla av att detta är fortfarande så roligt! Att man får en rusch eller kick av rampljuset, och det får jag väl inte längre på det sättet.
Till detta kan man kanske också lägga det självklara: Margot Wallström är för smart för att försöka möta en orimlig förväntan.
Så hur förändras hennes liv nu av att ha blivit föremål för en bok? Kanske i reflektioner om livet i stort, om hur hon misshandlades i en tidig relation, hur hon förlorade ett barn i samband med förlossning, hur hon upplevde det havererade samarbetet med Göran Persson – men det sker också i detaljerna. Hon har till exempel slutat att dra så mycket i sina kläder.
– Bengt är ju väldigt klok, mänskligt väldigt klok. Han ser små saker, han såg att jag brukade dra mycket i kläderna som för att skyla mig lite extra, och förr brukade jag ta tag om min egen hals. Det har jag sett många kvinnor göra, som en skyddsrörelse, i pressade lägen. Då slutade jag göra det – och han bad nästan om ursäkt. Det var ju mitt sätt, han ville ju inte ta det ifrån mig heller. Men det blev ju så att han ingrep i saker med sin text.
Foto: Anna Simonsson

Minister första gången 1988

Namn: Margot Wallström.
Född: 1954 i Kåge utanför Skellefteå.
Familj: Maken Håkan, två vuxna söner.
Bor: I Karlstadstrakten.
Aktuell: Med biografin ”Margot”, skriven av Bengt Ohlsson och som ny ordförande för Lunds universitet. ”Där har de tagit emot och välkomnat mig, som inte ens är akademiker, på ett fantastiskt sätt.”
Yrkesliv: Ombudsman för SSU på sjuttiotalet. Riksdagsledamot från 1979, biträdande civilminister från 1988. Hade sedan flera ministerposter innan hon blev EU-kommissionär 2004.
Läser just nu: ”Har precis avslutat Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg. Och i somras läste jag Göran Rosenbergs senaste. Så fantastisk.”
Gå till toppen