Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Kärleksrus

Kyss mej lycklig. Albert Bonniers förlag.

Sofia Rapp Johanssons bok är ett viktigt vittnesmål från en värld som sällan kommer till tals, skriver Oline Stig.

När jag bodde i Stockholm brukade två missbrukare sova på vår bakgård. Jag kunde se dem från mitt köksfönster. Jag pratade aldrig med dem, jag ringde hyresvärden. Vi hade små barn och jag var rädd för kanyler och inbrott. Jag minns känslan av skam över min feghet när jag stod i mitt trygga kök och stekte pannkakor och betraktade dem där de låg bakom soptunnan under en hög med skitiga filtar.
Jag tänker på dem när jag läser Sofia Rapp Johanssons bok, ”Kyss mej lycklig”. Det är den tredje delen i hennes självbiografiska berättelse som inleddes med diktsviten ”Silverfisken” 2007, där sexuella övergrepp kläddes i barnramsans form. Ett par år senare kom den mer traditionellt berättade romanen, ”Tills skulderbladen blivit vingar”, som skildrar hur flickan Fija slussas mellan olika fosterhem från helvetet.
Den nya boken ligger formmässigt någonstans emellan första och andra boken. ”Kyss mej lycklig” är ett uppbrutet, rasande prosaflöde, jag får en känsla av att texten är skriven i ett enda andetag, rakt ur hjärtat. Ännu tydligare än i de två tidigare böckerna märks Rapp Johanssons känsla för språklig rytm och melodi, det här är en text som borde sjungas fram.
Fija har blivit äldre men tillvaron har inte blivit lättare. Hennes vardag är en räcka av våld och förnedring: hon sover i trappuppgångar och finansierar sitt missbruk med prostitution, varje dag är en tröstlös jakt på nästa rus, och sedan abstinens. Men det är inte bara elände, och det gör ”Kyss mej lycklig” till en ovanlig berättelse om missbruk: den är också en kärleksroman. Fija lever nära döden, läget är så förtvivlat det kan bli, men hon är också tokkär och, ja, paradoxalt nog i långa stycken oförskämt lycklig.
”/…/ Det var vi mot världen och kärleken mellan oss
blommade som äppelträden utanför”
Ruset och förälskelsen går hand i hand. I början av berättelsen, när Fija och pojkvännen fortfarande har tak över huvudet, genomsyras texten av en ysterhet och en fuck-you-all-mentalitet mot samhället.
”Vi lånade datorn på biblioteket vi slog i oss en rejäl jävla dos
mellan lyrikavdelningen och papperskorgen”
Sedan blir det värre. Interfolierat i berättelsen finns korta utdrag från psykavdelningarnas sjukjournaler. Det torra myndighetsspråket med sina medicinska förkortningar utgör en effektfull kontrast mot Fijas mörka känslostormar.
Det råder ingen tvekan om att innehållet i ”Kyss mej lycklig” är urstarkt. Boken är ett viktigt vittnesmål från en värld som sällan kommer till tals. Men den är också något mer. Och jag tar tillbaka det där med att boken är skriven rakt ur hjärtat. Det är den förmodligen inte. I själva verket krävs det stor språkkänsla och en författare av rang för att skapa en text som är så kongenial med sitt innehåll.
Oline Stig
Gå till toppen