Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Klädsam historia

Modebibeln. Den svenska. 1867–nu. Bonnier Fakta.

Karina Ericsson Wärns genomgång av det svenska modets historia visar på ett arv att vara stolt över, skriver Anna Hellsten.

Att det är Karina Ericsson Wärn som skrivit den här boken är logiskt – hon är en av våra mest produktiva modejournalister och har under åren byggt upp en textportfölj som rimligtvis måste ha pekat mot just det här sammanhanget. ”Bonne lecture”, önskar hon i förordet, och det ger en fingervisning om hur man bör närma sig ”Modebibeln. Den svenska.”: som en subjektiv men gedigen historieskrivning över svensk modehistoria, en text mittemellan lexikon och långläsning.
Ericsson Wärn har gjort moderelaterad litteratur förut, med varierat resultat. Hennes handbok ”Vardagslyx” hade jag till exempel ganska svårt för – en möjligen oavsiktligt Marie Antoinette-aktig sak om vikten att ”lyxa till det” genom att åka på weekendresor, inreda med rosenblad och ta in på hotell i sin egen stad. Det var en bok för människor med väldigt mycket pengar och väldigt mycket tid, vad den anspråkslösa titeln än försökte hävda. Hennes modebibel är något annat – med en titel som gör stora anspråk men också mestadels lever upp till dem.
Startpunkten sätter hon vid det sena artonhundratalets societetsskräddare Augusta Lundin som sydde upp klänningar och dräkter åt välbeställda kvinnor i sin ateljé på Brunkebergs torg i Stockholm. Plaggen sys efter så kallad fransk metod – en sömmerska syr enbart ärmar, en annan syr enbart klänningsliv och så vidare – och 1909 når hon ett slags karriärhöjdpunkt då hon syr upp Selma Lagerlöfs Nobelklänning.
Samtidigt tar bland annat Ellen Key initiativ till skönare kvinnokläder och introducerar reformdräkten: en enkel, sittvänlig sak utan stenhård korsett. Lundin var tveksam, skriver Ericsson Wärn: hon ogillade uniformstanken och förespråkade individualism. Att svenskt mode 150 år senare fortfarande befinner sig i ett gränsland mellan å ena sidan bekväm anonymitet och å andra sidan en längtan efter att vara ”unik” är en av många lärdomar man får med sig av läsningen.
Boken rör sig kronologiskt genom årtiondena med nerslag i både enskilda plagg och designers – som Sighsten Herrgårdh, Mah-Jong, Marcel Marongiu och Lovisa Burfitt. Trots att det är faktatungt är det förbluffande läsvänligt, skrivet på en trygg, saklig prosa – inget som direkt vibrerar av personlighet men som just därför lämpar sig bra för bokens encyklopediska ansats. Inte minst ger den en lättillgänglig men djup förståelse av svenskt mode: Ericsson Wärn beskriver en händelse under modeveckan i Stockholm 2008 då ett gäng utländska journalister reser sig och går, spytrötta på den svenska funktionalismen. Svenskt mode har sällan handlat om sex och eskapism, förklarar hon. Modemässigt är vi på det stora hela en praktiskt sinnad nation som helst behåller kontorskläderna på och möjligen dressar upp dem med nya strumpbyxor eller ett par smycken. Ericsson Wärn väljer här att inte ansluta sig till det lite förutsägbara modejournalistiska läger som suckar åt den svenska återhållsamheten och vår förkärlek för flexibla basgarderober, utan hon drar istället en arkitektonisk parallell till femtiotalets ABC-förorter där form visserligen underställdes funktionalitet men där man också satsade på hållbarhet.
Detta fördomsfria sinnelag präglar hela boken. Pionjärer som den djupt egensinniga Ann-Sofie Back ägnas stort utrymme, men hon berättar också utförligt om Gudrun Sjödén som är en av svensk klädindustris allra största exportsuccéer.
Här finns förstås ett långt, grundligt kapitel om H&M, från starten 1947 i Västerås – då man fortfarande hette Hennes – till nutidens hårdbevakade modehussamarbeten och globala etablering. Att H&M:s affärsidé aldrig har handlat om att leda utvecklingen utan snarare om att följa i hälarna på dem som gör det är i och för sig välkänt, men Ericsson Wärn ger den en tydlig och talande illustration då hon berättar om kedjans första butik i Singapore och hur den öppnat på vad som klassas som ett ”B-läge” på stans shoppinggata Orchard Street (en maximalistisk korsning av Drottninggatan i Stockholm och Rodeo Drive i Los Angeles). Företagets Asienchef säger pragmatiskt att deras närvaro kommer att göra det till ett A-läge. Det viktiga är att man vet att västerländskt mode funkar i stan, och det har man på karakteristiskt kostnadspressande vis låtit kedjor som Zara konstatera innan man själv valt att komma dit.
Vill man vara kritisk kan man sakna just kritiken – jag hade gärna sett att Ericsson Wärn tyckt och värderat lite mer. Här finns ibland också en viss språklig sömnighet: ordet ”fashionista” är urholkat till det komiskas gräns, att etikettera Gudrun Sjödén-köparna som ”kulturtanter” likaså. Och när hon återger ett omdöme om den hyllade designern Carin Rodebjer där det hävdas att Rodebjer ”gör samma kollektion år efter år och bara byter färg” hade jag gärna sett både en källhänvisning och en problematisering. Och svensk modejournalistik, den gren som Ericsson Wärn själv verkar inom, hade gärna fått ett eget kapitel. I kapitlet om sjuttiotalet konstaterar hon visserligen att den initierade modejournalistiken vid denna tid kvävs under en ängslig, konsumtionskritisk progganda, men texten är alltför kort och övergripande.
Själv tror jag att den där andan har mycket skuld i hur en stor del av svensk media fortfarande ser på mode: som något i grunden fult och dumt och ytligt, något som endast intresserar den som inte haft vett att intressera sig för något ädlare – med konsekvensen att svensk modepress fortfarande ofta ser sig tvungen att hävda att det man gör är värt att tas på allvar. ”Modebibeln. Den svenska.” vittnar om ett arv att vara både stolt och fascinerad över, utan förbehåll.
Anna Hellsten
journalist

Boken

Modebibeln. Den svenska. 1867–nu. Bonnier Fakta.
Karina Ericsson Wärn.
Gå till toppen