Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Med livet på en lapp

Kulturredaktionens skribenter synar August Strindbergs mest centrala verk under jubileumsåret. Novellen ”Ett halvt ark papper” får Ann Heberlein att fundera kring Strindbergs twitterpotential.

Ann HeberleinBild: Foto: Peter Frennesson
Flyttlasset har gått och våningen är tömd. Nu återstår bara att låsa dörren en sista gång, lämna över nyckeln till nästa hyresgäst, gå vidare till nya rum och nya erfarenheter. Dörren ska stängas om det liv som levts innanför de här väggarna, tillslutas om minnena, de goda och de onda, lyckan och smärtan som bott i de tömda rummen. Den unge mannen tvekar. Än är han inte redo att stänga, låsa, glömma. En sista gång vandrar han genom rummen som varit hans hem och nu, tömda på möbler, böcker, ljud och lukter, bara är en lägenhet, vilken som.
Precis så, som den unge mannen i Strindbergs novell ”Ett halvt ark papper” har jag vandrat genom hus, lägenheter, rum: skenbart tomma men till brädden fyllda av minnen av drömmar och förhoppningar, bilder och röster. Allt som var och icke längre är. Allt som ska glömmas, sorteras bort och stoppas undan. Så tränger sig minnena på – kanske är det en repa i parkettgolvet, ett trasigt dörrhandtag eller en spricka i vasken som återkallar det förflutna. Den där julen. Det där grälet. Den gången vi var så lyckliga. Mannen i Strindbergs novell finner ett halvt ark papper, fastnubbat vid telefonen i tamburen, ett halvt ark papper fullklottrat med siffror, en del noggrant nerplitade med bläck, annat snabbt och slarvigt klottrat med blyerts eller rödpenna, som tvingar honom att minnas trots att han bestämt sig för att ”icke mera tänka på det han upplevat i denna våning”.
”Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper” skriver Strindberg och det tar några minuter för mig att koppla vad det är för siffror han talar om. Det är naturligtvis telefonnummer, från Alice, den älskades namn, till begravningsbyråns, däremellan telefonnummer till Operan, blomsterhandeln, hyrkusken, Doktor L – spår av hans och hennes liv tillsammans som tog slut alltför snabbt. Alla de där spåren människor lämnar efter sig är fascinerande – allt man kan utläsa av en inköpslista, en almanacka, kontoutdrag. Få ord – eller siffror – berättar ibland mer än romaner och utgör konkreta bevis på ett liv som levts. Man sitter där och tömmer plånboken på alla de där små papperslapparna man samlar på sig och konstaterar, nästan förvånat, att jo, jag har verkligen varit där, suttit i en taxi, köpt mjölk, varit på bio. Allt det där har jag gjort. Det där var mitt liv.
Strindberg skriver – som alla andra författare eftersom vi inte kan något annat – om sitt liv. Axel Strindberg, Augusts bror, sägs vara inspiration till den unge änklingen som ser sitt liv sammanfattat på ett halvt ark papper. Axels hustru Charlotte dog samma år som Strindberg skrev sin kortkorta novell, 1903. Thomas Lindelöw skriver i förordet till samlingsvolymen som ”Ett halvt ark papper” publiceras i, ”Ensam”, att Strindberg ibland själv kände sig som en änkling när det stormade i äktenskapet med Harriet Bosse. August och Harriet gifte sig 1901, men snart flyttade Bosse från den gemensamma lägenheten på Karlavägen och bosatte sig i en egen på Biblioteksgatan.
Trots det fortsatte de att äta gemensamma söndagsmiddagar och vara ett älskande par på, av allt att döma, Harriets villkor. August vankade ensam i lägenheten på Karlavägen och väntade på sin unga hustru. Den 25 juli 1902 skrev han ”Harriet kom. Åt middag och reste igen, osäker om vi skulle få flera barn” och någon dag senare ”Telefon på morgonen från Harriet och hon skulle komma igen. På middagen hade hon ångrat sig”. Utdragen är från Strindbergs ockulta dagbok vilken nu publiceras fortlöpande med drygt hundra års fördröjning på Twitter. Det är Liljevalchs som ligger bakom August Strindbergs twittrande och anledningen är ”August. En djefla utställning” som pågår året ut. Liljevalchs är inte de enda som låter Strindberg twittra – Expressens kultursida ger honom röst under pseudonymen ”En djefla man” och fler andra Strindbergsinkarnationer har kommit och gått på Twitter under året.
Och det är klart Strindberg skulle twittrat om han kunnat. Hans förmåga att uttrycka sig kort och snärtigt är fenomenal – som i ”Ockulta dagboken” – och den ständiga glidningen mellan privat och personligt, hans skiftande humör, pendlingen mellan hybris och självförakt, de starka känslorna skulle gjort honom till succétwittrare.
En av mina vänner – en erkänd författare som inte twittrar – ryser av obehag när jag berättar om Liljevalchs Strindbergtwittrande. Hon tycker att det är ovärdigt och vill inte tro att Strindberg skulle sysslat med sådana banaliteter som twittrande. En annan vän, också författare men med twitterkonto, är förtjust. Strindberg är den perfekte twittraren, menar han, liksom Nietzsche och Camus: samtliga drivna av ett omöjligt förakt för sin samtid och en paradoxal längtan att kommunicera med densamma, sannolikt en stark längtan att ändå bli älskade och uppskattade av den föraktliga pöbeln.
Av precis samma skäl skulle jag bestämt avrått Strindberg för att twittra. Twitter är ett farligt medium för den som är alltför impulsiv och snar att vädra både ångest, hat och bitterhet och varken väjer för personangrepp eller avslöjanden av mer personlig art. En något mindre impulsiv omvärld tenderar att ha svårt att smälta den sortens verbala kaskader. Strindberg var dock inte bara en sinnessjuk, misogyn, självupptagen och hämndgirig man. Ibland överraskar han, som i de avslutande meningarna i ”Ett halvt ark papper”. Den unge änklingen kysser arket med telefonnummer och lägger det i sin bröstficka. Sedan lämnar han våningen: ”Han var icke böjd, när han gick ut; han bar sitt huvud högt, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma som aldrig fått det!” Exakt 140 tecken: en perfekt tweet som andas tacksamhet för det som varit och tillförsikt inför det som komma skall.
Gå till toppen