Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Pricksäkra mellanrum

Cirkulationscentralen, Malmö, t o m 16.9.

foto: solveig lindgren inderbitzin”Horror vacui” av Solveig Lindgren Inderbitzin.
Solveig Lindgren Inderbitzin tecknar väggarna i det vita gallerirummet fulla med prickar under utställningens gång.
Det kan se ut som flockar av starar långt uppe i skyn. Eller lätta moln. Men trots alla punkter handlar det inte om atmosfärisk impressionism eller pointillism.
Inte heller är det konkret konst, där linjen och punkten alltid utgjort minsta möjliga nämnare i strama kompositioner.
Lindgrens verk är varken stramt eller kompositionellt bundet, annat än till rummets vita kub.
Jag tänker på Olle Bonniérs experiment under det sena 1940-talet, då han tecknade punkter på målarduken i opposition mot den mönstergilla konkretismen. De böljade, tätnade och glesnade med känsla för både rytm och klang. Tanken var att de skulle användas som musikpartitur.
Också Solveig Lindgren fyller de prickade ytorna med musikalisk klang. Att röra sig i rummet är som att färdas inuti en knastrande elektronisk komposition.
Associationen går också till Carl Fredrik Reuterswärd, som använde punkten för att skapa mellanrum, där det vanliga språket upphörde att fungera.
På ett likartat sätt löser Solveig Lindgrens punkter upp gallerirummets väggar till obestämda mellanrum.
Men det är mer än ett konventionellt sabotage mot den vita kuben. Att timme efter timme teckna punkter på väggarna är tröttsamt för kroppen. Ställningar byts, lägen skiftas så att olika rörelser och förtätningar uppstår. Det syns och känns. Rummet blir spår av en långsam, utdragen koreografi.
Solveig Lindgren prickar in syn, hörsel och känsel i en tät rumslig upplevelse. Och lägger något nytt till punktens historia i konsten.
Thomas Millroth
Gå till toppen