Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

Kärleken till musiken är värd allt hårt slit

Hon kom från Minsk till Malmö för att spela piano. Tio år senare är Julia Sigova professionell pianist och ger konserter över hela världen. Men det kostar att hålla sig på topp.

Mamma och musiker. Julia Sigova med sin dotter Mikaella. ”Det bästa med mitt jobb är känslan efter en lyckad konsert. Man känner liksom: ’Ah, jag gjorde det! Nackdelen är alla timmar framför pianot, timmar som jag inte lägger på min familj.’”Bild: Lars Brundin
I telefon ursäktar hon sig för att hon inte hunnit städa. När vi träffas i lägenheten i Kirseberg syns inte ett spår av smuts. Julia Sigova är professionell pianist och beskriver sig som pedant. Hon spenderar fyra till sju timmar om dagen med att repetera musikstycken.
– Den här sommaren var jag på festival i Italien och tävling i Österrike så jag var tvungen att öva varje dag. Hela sommaren gick bara förbi. Öva, öva, öva.
Julia Sigova föddes i Minsk i Vitryssland och har spelat piano sedan hon var sex år gammal.
Hon flyttade till Sverige för tio år sedan för att studera på Musikhögskolan i Malmö.
Hon minns hur hon tänkte att hon aldrig skulle trivas. Malmö var så annorlunda från hemstaden. Och hur skulle hon göra karriär som pianist i en så liten stad? Då var det skönt att ha pappa med sig.
– Han sa att det är bättre att vara först i en liten stad än sist i en stor stad.
Nu ger Julia Sigova konserter över hela världen. Varannan månad åker hon till Italien för att ta pianolektioner för en rysk professor. Dessutom undervisar hon på en musikskola i Lund. Hon trivs i Malmö, är gift och har en dotter, Mikaella, på två år och sju månader. Kanske blir också hon pianist en dag. Redan i mammas mage var Mikaella på konsertscenen flera gånger. När hon var nyfödd fanns inte tid till mammaledighet.
Julia Sigova sätter sig vid ett litet piano i vardagsrummet och demonstrerar genom att hålla ut högerarmen.
– Jag satt med min dotter så här på ena armen och spelade Schuberts Sonata A-dur med vänsterhanden.
Numera repeterar hon på jobbet i Lund.
– Jag övar inte hemma. Min man blir så trött, han orkar inte höra. Och min dotter tillåter det inte heller, hon börjar spela klinklinklink, det går inte.
Musikerlivet har också en baksida. Julia Sigova har dåligt samvete över att hon inte träffar dottern så mycket som hon hade velat. Dessutom känner hon sig ibland ensam, trots familj och vänner i Sverige. Hon saknar mamma och pappa i Minsk. Och mormors pannkakor på helgerna.
Uppväxten i Sovjetunionen beskriver hon som positiv. Hon växte upp i en välbärgad rysk familj och de reste ofta till Moskva för att hälsa på släktingar.
När Sovjetunionen delades var Julia Sigova nio år. Hon minns tiden med ett barns ögon. Familjen var på väg till farmor och hade stannat till i Moskva. Där fanns Sovjetunionens första McDonald’s. Runtom stod soldater och tanks, men hon noterade dem bara. Kön till snabbmatsrestaurangen ringlade tre varv runt sig själv.
– Det tog fyra timmar innan vi fick våra hamburgare.
Vad beställde ni när ni kom fram?
– Det kallas för Mc, Mc, Mc … den stora dubbelburgaren. Och sen paj och potatisfrittes och massor av milkshake. Det var exotiskt för oss. När vi kom hem till Minsk berättade vi för alla. De kunde inte ens se det framför sig. Kotlett med gurka och bröd.
Nu är Julia Sigova snart 30 och drömmer om annat än hamburgare.
– Jag blir gärna professor på Musikhögskolan. Men då måste jag jobba, jobba, jobba, ännu hårdare.
Trots hårt slit älskar hon sitt arbete.
– Jag får ofta frågan om jag skulle kunna syssla med något annat än musik, men det kan jag inte föreställa mig. Musiken är allt för mig. Den är mitt liv.

Julia Sigova

Bor: Kirseberg.
Familj: Maken Regimantas Stankus och dottern Mikaella Sigova Stankus, 2 år och sju månader.
Gör: Professionell pianist.
Aktuell: Fyller 30 år den 11 september.
Firar: Med familjen. ”Kanske på något jättejättelitet kafé på Österlen.”
Lyssnar på: Rachmaninoff och Prokofiev.
Läser: Om kompositörer och deras verk.
Bästa egna spelning: Venedigbiennalen 2010.
Drömspelställe: Carnegie Hall, New York.
Motto: ”Gå alltid framåt, aldrig bakåt. Och var aldrig rädd för något”.
Rädd för: Spindlar.
Gå till toppen