Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Jättinnans upprättelse

Rekviem för en vanskapt. Atlas.

I Mattias Hagbergs bok stannar framför allt Stor-Stinas levnadsöde kvar, skriver Eva Ström.

Titel: Rekviem för en vanskapt.
Författare: Mattias Hagberg
Förlag: Atlas.
Hon kallas Stor-Stina och är en samisk jättekvinna, ett medicinskt mirakel, en sensation. Mattias Hagberg bygger sin välskrivna debut på en historisk person Christina Katarina Larsdotter (1819–1854), kallad Lapplands jättinna. Under några år visades hon upp på varietéteatrar både i Sverige och på kontinenten. Efter hennes död fördes kvarlevorna till Karolinska institutet, där hennes skelett visades för allmänheten innan det förstördes i en brand.
1800-talet var den framväxande rasbiologins århundrade. Den svenske antropologen Anders Retzius indelade på 1840-talet människor efter skallindex och olika rasregelsystem utvecklades. Samtidigt fanns ett stort intresse för vad som avvek från de normer man upprättade. Den samiska jättekvinnan, som rimligen hade en hypofystumör, som tillverkade tillväxthormon, väckte forskningens intresse. Hagberg beskriver distinkt rasbiologins pseudovetenskapliga framväxt, liksom hungern efter sensationer, som resulterade i kringresande ”freakshower” som mot betalning visade upp människor med dvärg- eller jätteväxt, annorlunda behåring eller afrikaner. Dessa exploaterade människor kallas sådant som ”den sicilianska älvan”, ”hottentott-Venus” eller ”Lejonmannen”. Stor-Stina som är både same, kvinna och av jätteväxt blir den ultimat avvikande i en tid besatt av att formulera det normala.
Mattias Hagbergs roman är ingen dokumentärroman utan en skönlitterär skapelse där kristendom och samiska myter lever sida vid sida. Den mytiska livsuppfattningen kontrasterar mot den pseudovetenskapliga med obduktioner och mätmetoder, som i sin tur blir skapare av nya myter kring ras, sexualitet och normalitet. Det är imponerande av Hagberg att på endast 172 sidor gestalta ett så mörkt och omfattande stoff, där förebilderna kan vara P O Enquist eller Agneta Pleijel. Hans skildring blir också en illustration till de övergrepp som skett mot samer. Det litterära grepp han tillgriper – att låta kvinnans döda ande tala – blir mer en bild av pietet än banal skräckhistoria och formar sig, precis som titeln beskriver, till ett rekviem över ett tragiskt levnadsöde.
Mattias Hagbergs mörkt återhållna prosa är kongenial med sitt ämne. Även om han med sin bok ger oss en effektiv idéhistorisk lektion är det framför allt Stor-Stinas personliga levnadsöde som stannar kvar. Med denna imponerande romandebut har hon fått upprättelse.
Gå till toppen