Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Evita infriar löftena

Carlhåkan Larsén recenserar ”Evita” på Malmö opera,
en välsmord musikal där det som sägs överröstas av ropen.

Charlotte Perrelli i Evita på Malmö opera.Bild: Foto: Anna Wahlgren
Evita
Malmö opera. Premiär 14.9
De flesta biljetterna sålda eller tingade, förväntningarna uppskruvade. "Evita" är en rejäl musikal som intresserar, inte bara tack vare sitt slagnummer "Don´t cry for me, Argentina". Med välbekanta Charlotte Perrelli i titelrollen växer det intresset.
En i sammanhanget ovanlig regissör har tillkallats, Linus Tunström. Ett lyckokast. Insceneringen är uppseendeväckande tät, välorganiserad och effektiv. Ett teamwork där Maja Ravns på yttre attiraljer sparsamma scenbilder fylls med Camilla Thulins sparsmakade men accentrika kostymer från Evitas tjusiga dagar; där Roger Lybecks intensiva koreografi sköljer i stötvågor över scenen och Linus Fellbom skulpterar med ljus. Sällan såg man ett så engagerat gäng av musikaldansare och en så homogen körensemble, lydiga regins alla rörliga grupperingar av beundrare och belackare kring den komplicerade huvudpersonen.
Evita har därtill en kritiske iakttagare, Che, som berättare. Lindy Larsson sliter frenetiskt med att kommentera gott och ont i framgångssagan. Han framträder ömsom ilsken, ömsom besviken över Evitas tvetydighet. Hon når sina sociala framgångar utan skrupler. På vägen upp vädrar hon ut en marionett som tangokungen Magaldi, David Lundqvist, och överste Peróns dittillsvarande hålldam, Annika Edstam, som biter ihop och med full verkan sjunger ut sin vånda. Översten själv gestaltas av Fred Johanson. Bara han tyst tornar upp sig längst bak på scenen fångar han uppmärksamheten. Detta kallas utstrålning.
Att Evita är en komplicerad person står ju klart. Ängel eller demon? Charlotte Perrelli har gjort sin avvägning: hon är långt mer oskuldsfullt ljus än en beräknande egocentrisk golddigger, som tar sig fram till maktens medelpunkt och lägger presidenten för sina fötter. På sätt och vis blir detta för snällt och oproblematiserat. Men rösten skär knivskarpt sin väg genom sångerna. Där sitter temperamentet, där samlas vårt intresse för rollens gestaltning. Inget tvivel om att hon blir föreställningens bejublade mittpunkt.
Hon kompletteras dock fantasifullt av en dubbelgångare i skyn, en trapetskonstnärinna och akrobat, Christel Elisabeth Stjernebjerg, som ritar mönster i luften och fungerar som ett emblem för Evitas väg. Man kan ge dessa figurationer många namn: drömmar, luftslott, ljusgestalt, klätterapa i farozonen, himlaväsen -- allt efter vad som uppenbaras i betraktarens öga.
Vad man i övrigt kunde önska vore att Perrelli förunnats en lugn stund för att kunna tillföra fler fasetter åt individen Evita. Men sådana är nu musikalernas villkor: när det åskar i ljudmaskineriet ska det blixtra i primadonnehalsen. Man ropar så högt att det som sägs inte hörs.
Ingen skugga må falla över orkesterspelet, lett av Joakim Hallin. Det är ett privilegium för en scen som Malmöoperan att förfoga över fyllig orkester. Med "Evitas" rytm och tempo kan det välsmorda spelet rulla på. Intresset hålls levande.

Produktionen

Musik: Andrew Lloyd Webber. Sångtexter: Tim Rice. Övers: Rikard Bergqvist. 
Regi: Linus Tunström. Scenografi: Maja Ravn Kostym: Camilla Thulin. Ljus: Linus Fellbom. Ljud: Oskar Johansson. Koreografi: Roger Lybeck. Dir: Joakim Hallin. 
I rollerna: Charlotte Perrelli, Fred Johanson, Lindy Larsson, Annica Edstam, David Lundqvist, Christel Elisabeth Stjernebjerg. 
Gå till toppen