Kultur & Nöjen

EU-fanan vajar högst

Europasamarbetet krisar och i nöden prövas vännen. Tyskarna kan sin historia: de har också varit förlorare och fått tigga. Vi måste alla betala och ta nästa steg, istället för att bli stolta och isolerade, skriver Lotta Lundberg.

En hotellstäderska hävdar med bestämdhet att de tyska gästerna är de bästa. Inte för att de lämnar dricks på nattduksbordet, utan för att de städar själva. De sätter en ära i att lämna rummet ungefär som de fann det.
Det finns de som till och med knyter ihop plastpåsen i papperskorgen, säger hon.
Mina vänner, en bildad lågavlönad skara medelålders tyskar uppvuxna både innanför och utanför diktaturen, rodnar förläget. De är inte vana vid att få beröm. De hänger inte ut tyska flaggan vid stugknuten i parti och minut, de ställer den inte ens på bordet bredvid tårtan när det är födelsedag. De tar bara fram den när det är fotboll.
De är inte stolta över att vara tyskar, de har ingen allemansrätt eller något folkhem att svärma kring. Inte ens daghem åt alla. När man talar om deras nationalstat slår de sig inte för bröstet och sjunger om änglamarken. De har lärt sig att identifiera sig med projektionerna, läs mustaschen, så de tiger. Och tycker till och med att det var skönt att de inte vann fotbolls-EM.
Det blir för mycket flaggor och bröl, säger de. Det har vi haft nog av.
De kan inte ändra sitt arv eller historia. De kan bara minnas. Och vilja förändra utifrån minnet.
Så när EU vidgades 2004 och välkomnade de nio nya medlemsländerna firade vi i Tyskland mäktigt.
Det var en stor dag, kanske den största sedan murens fall. Jag kunde se glädjetårar. Champagne och lättnad. Och inte en enda tysk flagga. Man gav upp sin suveränitet för, vad man hoppades, fred och stabilitet.
Nu när euron krackelerar och drevet mot Merkel går i världspressen, där hon porträtteras med svastika och mustasch, känner de stort obehag. Men jag ser ingen bli öppet förbannad. De blir sorgsna. Kanske ligger vreden och puttrar? Kanske umgås jag med fel vänner? Kanske borde jag se mer fotboll?
För det är mest jag som morrar över att jag måste betala mer skatt till grekernas pensioner. Muttrar att spanjorer och irländare får skylla sig själv. Jag vill inte vara solidarisk med slarviga lata grannar. Jag vill vara solidarisk med någon stackare längre bort. Som förtjänar det.
Men då ser de på mig strängt. Tyskt välstånd baseras på tysk export till Europa. Och det är politikernas uppgift att förklara för skattebetalaren att Tyskland inte kan kliva ur euron. Merkel har den svåraste uppgiften av alla. Att vara pedagog.
I nöden prövas vännen. Och de berättar vad de faktiskt är stolta över, de sekundära dygderna: pålitlighet, leveranssäkerhet och ihållighet. Tålamod. Och att kunna sin historia. De tog emot Marshallhjälpen. De har varit på mottagarsidan. Förlorat. Och behövt tigga.
Ironin är att Potsdamkonferensens (1945) försvagningsstrategi att decentralisera Tyskland och skapa förbundsländer långt från en central makt ledde till en ökad konkurrens men även en vana att hantera olika (förbunds)regeringars politik.
För att inte tala om att många modiga människor rev muren. Man har inkorporerat en kommunistisk diktatur. Betalat solidaritetsskatt. Hållit samman en byråkrati av förbundsländer och konfessioner. Och övning ger färdighet.
Forna ärkefiender som England och Polen fruktar inte längre tysk styrka, de har blivit beroende av den.
Oron över Europabygget märks inte i tyska vardagsrum. Inget tyskt parti är emot EU. Eller ens euron. Det går ju inte att slakta den ko man mjölkar.
Nej, oron finns där ute. I de små rädda länderna som viftar med sina flaggor och tar till smockan när de inte vinner. Än så länge bara verbal/medial. Men det lurar alltid huliganer på läktaren.
Merkel säger gång på gång: Om Euron faller, faller Europa.
Och vad händer då? Om Europa går sönder och återgår till små gnälliga nationalstater? Grannar som slår sig för bröstet och säger att de hellre vill ”titta på” än vara med?
Vad händer när man inte har självförtroende nog att be om hjälp när man behöver och ödmjukhet att ge när man har över?
Jag tror att man blir stolt och isolerad. Och det är en farlig kombination.
Europa är ingen fotbollsmatch där man ska vinna eller försvinna. Vi kan inte bröla: Ut med domaren! Vi måste alla betala och ta nästa steg; en gemensam arbetsmarknadspolitik.
Vi behöver inte oroa oss för att förlora något slags nationell identitet, kärnan ligger i bildningspolitiken, där utkristalliseras varje lands kulturella och civiliserade potential. Och de sekundära dygderna.
Om alla knyter ihop påsen i papperskorgen blir det fjantigt att påpeka vems flagga som hänger på skiten.
 
Lotta Lundberg
Gå till toppen